Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Den här gången är det idel välbekanta fejs i huvudrollerna, om än i kanske lite ovana kläder. Därför får exempelvis Matthew McConaughey, i rollen som Englands majja-kung Mickey Pearson, klä sig som en brittisk lord. Komplett i gubbkeps, oljerock, tredelad kostym och tweed. Charlie Hunnam, som Mickeys högra hand Raymond, bär ett synnerligen välansat skägg, myskofta samt äger, utöver koftan, en lika ordentlig garderob som sin chef. Bara lite mindre tweedbaserad. Och så har Michelle Dockery bytt flapper-looken från Downton Abbey mot betydligt modernare och tuffare byxdresser för att kunna gestalta sin cockney-Cleopatra Rosalind Pearson.

Vid sidan av denna triad tvingas Colin Farrell springa omkring i vad som mest av allt liknar en tartanmönstrad sparkdräkt medan Hugh Grants halvsliskige fotograf sportar skinnjacka och färgade glasögonglas. Till denna uppställning kan jag dessutom addera Eddie Marsan som Grants chef och ni ser själva: idel ädel skådisadel.

Vad har Guy Ritchie då använt detta påkostade skådisstall till? Tja, i grund och botten skulle jag säga att han inte gjort så mycket mer än en jäkligt underhållande (för att inte tala om ösig) gangstersaga och det är ju inte så illa. Möjligen skulle jag kunna undra över det faktum att Ritchie låter sin gräsbonde sätta sig på en ganska långbent moralisk häst gentemot de som handlar med tyngre droger. Eller att Dockery är 12 år yngre än McConaughey. Dessutom närmast osar framställningen nu och då av självbelåtenhet över hur smart allt är upplagt plus att Colin Farrells deltagande i sin tur osar väl mycket av eau de Deus ex machina. Eller nödlösning, för att tala ren svenska. Men fortfarande en ganska underhållande sådan.

Den som annars verkar ha haft mest roligt under hela proceduren (förutom Ritchie själv får man väl hoppas) är Hugh Grant som utrustats med ett teleobjektiv stort som en ventilationstrumma för att kunna ta sina komprometterande bilder. Där har vi en skådis som faktiskt verkar ha släppt loss lite vad gäller rollval under de senaste tio åren och därmed blivit både roligare och bättre i sina porträtteringar.

Ritchie tycks dela kollegorna Tarantino och Scorseses faiblesse för farliga män. Män, vilka när som helst kan explodera i fysiska våldsamheter. Enda skillnaden är att vissa av dem är coola och kontrollerade medan andra är vandrande krutdurkar i en värld av brinnande tändstickor. McConaughey får redan i början förkunna hur det inte räcker med att bara framstå som lejonet på savannen, alfarovdjuret som inte behöver frukta något. Nej, för att lyckas i knarkdjungeln måste man vara dess otvetydige härskare. Mickey visar det genom att med självklar pondus glida in på sin pub och beställa ”a pint and a pickeled egg”.

Hela berättelsen om Mickey och hans konkurrenter ramas in av en berättare i form av Hugh Grants fotograf som beskriver förloppet för Hunnams Raymond. Ett ganska enkelt grepp som tillåter Ritchie så många klipp och metanivåer han rimligtvis kan önska sig, inklusive möjligheten att allt vi ser är påhittat. Samt ett öppet slut, för, som Grant säger, ”what you need is a sequel”. Tja, är den lika lätt att roas av som The Gentlemen – count me in, Mr. Ritchie.

Stockholm filmdagar bjussade på en film som var så ny att alla till och med var tvungna att skriva på ett NDA
Movies- Noir
Fripps filmrevyer