alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Nu har Stone i och för sig aldrig gjort sig känd för att vara någon lustigkurre, men i mina ögon fäller den högtravande och teatraliska tonen Platoon som en truppmina. Beskrivningen av hur den unge och oförstörde collegestudenten Chris Taylor ohjälpligt knäcks var säkert brutal, och kanske till och med fortfarande aktuell, när den hade premiär. Platoon var åtminstone den första Vietnamskildringen som skrivits och regisserats av en veteran. Filmen har emellertid tappat en hel del i bägge dessa avseenden. Särskilt med Charlie Sheens berättarröst ringandes i öronen (”I think now, looking back, we did not fight the enemy; we fought ourselves. And the enemy was in us”) framstår Platoon som självterapi för Stones del.

Självklart ska det inledande bibelcitatet ses ironiskt – 1967 fanns det inte särskilt mycket att glädjas över för ynglingarna som skeppats till Sydvietnam för att slåss i en konflikt som de inte har det minsta grepp om. Till det ska läggas ett icke oväsentligt klassperspektiv som Platoon är ganska snabb på att ta upp. Chris är på plats frivilligt eftersom han inte ser någon poäng i den högre utbildningens meningslösa bokkunskaper när arbetarklassens söner tvingas kriga långt från fosterlandet. Hans kamraters reaktion på denna ädelmodiga föresats? ”You gotta be rich in the first place to think like that”.

Klassvinkeln droppas dock vartefter Chris spenderar allt fler dagar i helvetet. Ganska snart kommer konflikten istället att handla om dels det inkompetenta befälet löjtnant Wolfe, dels antagonismen mellan löjtnantens underofficerare: den gode sergeanten Elias Grodin och den onde sergeanten Bob Barnes. Mitt i allt detta står unge Chris, en kille som startar med någon slags känsla av att vilja göra rätt för sig men som snart reduceras till ett djur. Stone ställer förvisso Elias humanism och överseende mot Barnes brutalitet och skoningslöshet men det allt övergripande budskapet är att kriget gör alla omänskliga. Eller i alla fall tvingar alla till omänskliga handlingar.

Rollbesättningen är dock fortfarande smart eftersom Willem Dafoe och Tom Berenger byter plats på de personligheter som publiken kommit att förvänta sig av deras tidigare roller. Elias godhet och Barnes motsvarande grymhet förstärks av ovanan att se Dafoe och Berenger inta de rollerna, något de också gör riktigt bra. Charlie Sheen är heller inte dålig i huvudrollen men funkar bättre som oförstörd ungtupp än slitet råbarkad hane. Det är förvisso inte Platoons fel, men det blir tyvärr lite mycket Hot Shots! över hans röda pannband och ärmlösa skjorta mot slutet.

Möjligen är jag även i andra avseenden orättvis mot Platoon och dömer filmen i backspegeln. Kanske kändes inte scenerna där soldater förtvivlat skriker efter ”Medic!!!” till tonerna av Samuel Barbers Adagio för stråkar lika stereotypa och styltiga när det begav sig? Däremot tycker jag absolut att jag kan anklaga Stone för att överutnyttja det känslosamma musikstycket. När det spelas upp första och kanske till och med andra gången skapas en fin kontrasterande effekt – det oändligt vackra och sorgsna mot det oändligt fula och tragiska. Men därefter fortsätter Stone att peta in det både fyra och fem gånger och då börjar det definitivt kännas en smula nattståndet.

Rollfördelningen är även den allt för välbekant med särskilt Kevin Dillon och John C. McGinley som tuggummituggande djävlar i människohamn. På det hela taget har jag svårt att ta Platoon på allvar. Det är väldigt lite som känns ”på riktigt”, sannolikt just på grund av det svulstiga, patosfyllda och stereotypa. Eldstriderna känns inte i märgen (explosionerna ger snarare intryck av någon som slänger kinapuffar omkring sig) och tragiken känns inte i själen. När nyhetens behag polerats bort av åren som gått sedan 1986 ger Platoon mig inget som jag inte sett allt för många gånger förut. I det påminner den om alla dessa förintelseberättelser som förvisso beskriver en oerhörd tragik men som i någon mening till slut reduceras till det simpla och vardagliga, enbart på grund av sin blotta mängd.

Platoon presenterar ett habilt filmiskt hantverk och vill man är det inga större problem att leka hitta-skådisen-ölhävning med den digra rollistan. Men utöver det finns det filmer som berättar sin Vietnamhistoria på ett bättre sätt än Platoon.