The Gentlemen (2020)

Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Night of the Living Dead 3D (2006)

Ok, jag är (kanske) en småsint människa. Men jag kan inte låta bli att finna viss cynisk humor i det faktum att både regissör Jeff Broadstreet och manusförfattare Robert Valding efter denna inofficiella (det vill säga inte godkänd av pappa George A. Romero) remake av Romeros klassiker från 1968 inte verkar ha fått ägna de kommande sex åren åt något annat än att skrapa ihop pengar för att göra en uppföljare. 2012 kom den och heter Night of the Living Dead 3D: Re-Animation. Det känns ganska talande att de inte haft några andra filmjobb förutom att göra en uppföljare till sitt eget “original”.

Ted 2 (2015)

Det tar inte lång tid innan äktenskapet mellan Ted och hans Tami-Lynn börjar surna trots att det välsignades av Sam ”Flash Gordon” Jones himself. Snart är deras gemensamma lägenhet fylld av skrik, flygande köksredskap och ölflaskor. Ted får den lysande idén att hålla ihop det hela med lite konstgjord andning i form av ett gemensamt barn, för ingenting underlättar ju gemensam kommunikation som en batting?!

Neighbors (2014)

alt. titel: Bad Neighbours

Affischen är olycksbådande. Seth Rogen står och ser olycklig ut med en baby-Björn (fun fact: Rogen har kalla sig själv för en ”Bear Icon”) på magen. En uppföljare till Knocked Up? En remake på Grown Ups? En flås”rolig” komedi om hur en uttråkad familjefar känner att åren och livet sprungit iväg från honom?

Ärligt talat, börjar vi inte bli lite trötta på den evigt omogne Peter Pan-pojkmannen och hans oupphörliga försök att vidmakthålla eller åtminstone sörja sitt Neverland, må det sedan handla om en bekymmerslös high school- eller collegetid?

Musikalvecka: Reefer Madness (2005)

alt. titel: Reefer Madness: The Movie Musical

Samhällets fiende nr 1, farligare än jazzmusik, farligare än heroin och kokain kombinerat, är ”marijuana”. Både eftersom det växer som ogräs varhelst i USA och dess användning inte involverar otäcka sprutor eller kanyler. Det kommer i samma förklädnad som helt oskyldiga cigaretter men var och en som puffar på ”reefers” kommer till skillnad från vanliga rökare att bli hjälplöst beroende. Mer lika vansinnigt skrattande zombies än något annat. Flickor blir dessutom givetvis obönhörligt lösaktiga (”Turning all our children into hooligans and whores”).

Pineapple Express (2008)

Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94.