Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Earlens dotter Mary tar på sig att se till att huset är fejat från vind till källare och att silvret bländar med sin nyputsade glans. Fast i fallet med silverputsningen anas ett orosmoment – Mary är orolig över att den unge butlern Thomas Barrow inte är man nog för uppgiften och kallar därför in den gamle trotjänaren Charles Carson.

Carsons närvaro visar sig dock inte göra vare sig till eller från eftersom hovet sysselsätter tillräckligt mycket tjänstefolk för att kunna skicka ut sina egna anställda till alla hus de besöker. In på Downton ångvältar därför allt från sömmerska, hushållerska, kammarjungfrur, kock och betjänter till en sprillans ny butler (sorry, den korrekta titeln var visst Royal Page of the Backstairs). Men husets egna anställda tänker inte låta sig bli åsidosatta – hur ska de kunna se sina grannar i ögonen om det avslöjas att de inte lagat kungen och drottningens middag av den lokale handlaren Mr. Bakewells varor?!

Samtidigt ser den oförvägna Lady Violet Crawley fram emot att kunna sätta Lady Bagshaw, drottningens hovdam, på pottkanten ifråga om det arv som hon anser att hennes son Robert, den nuvarande earlen har rätt till. Lady Violet — kvinnan som aldrig grälar utan bara förklarar sin ståndpunkt. Mycket bestämt, ska tilläggas.

För en tittare som jag, vilken är fullständigt obekant med den tidigare serien och alla dess deltagare, känns det närmast som om filmversionen av Downton Abbey attackerar en med sin digra rollista. Och nu tillkommer dessutom ett gäng nya spelare på plan i form av det kungliga hushållet. Men jag sitter lugnt i biofåtöljen, djupandas och tänker att det nog kommer att reda upp sig efter ett tag. Och det gör det ju i någon mån, i slutänden fattar jag till och med att den äldre mannen, som i inledning påtade i sitt grönsaksland, är den föredetta butlern Carson. Däremot missar jag helt vem som följer med Thomas Barrow på en kort tripp till York. Men det gör ärligt talat inte så mycket i sammanhanget.

Däremot får jag problem med rollistans omfång i sig, plus alla de olika handlingar eller händelser som manusförfattare Julian Fellowes velat klämma in. Downton Abbey känns i denna filmversion inte rörig, däremot ruschig och inte så lite andfådd. För min del blir det ett problem att filmen tycks förutsätta att publiken redan har en upparbetad relation med alla dess människor eftersom det känns som om jag själv aldrig får en chans att skapa sådana relationer. För en hängiven serie-älskare är det säker superhärligt att återigen få hänga med familjen Crawley och återse Highclere Castle (stand-in för ”Downton Abbey”). Själv får jag svårt att engagera mig i exempelvis tjänstefolkets upprördhet över att bli åsidosatta i ”sitt” hus eller förnöjas åt Mr. Molesleys förlamande nervositet inför de kungliga gästerna.

Och hade man inte redan anat det av titeln räcker det med någon minut av inledningen för att betona hur detta hus är en minst lika stor medspelare som någon i det mänskliga persongalleriet. Jag blir lite nyfiken på om även serien lika tydligt framhåller vad jag uppfattar som en av filmens huvudpoänger: Downton är England. Kungaparets besök sätter relationen till herresätet i fokus för alla inblandade, både ifråga om historia och framtid. Hur länge ska man hålla på vissa principer bara för att ”vi gör så på Downton”? Är det kanske dags att till och med göra sig av med åbäket? Det är ju ändå rätt drygt med allt ansvar och slit och vad får man egentligen tillbaka? Hur ska Downton förhålla sig till en omvärld som börjar fyllas med annat än hemtamt fasta gränsdragningar mellan herrskap och tjänstefolk: feminism, krav på fäders engagemang i sina familjer, otrohet och homosexualitet?

Nej, filmen lyckades inte riktigt dra in mig i Downton-bubblan men avskräckte mig heller inte från att göra ett nytt försök till det med TV-serien. Nu är jag om inte annat lite nyfiken på alla dessa personer och hur de framstår i det allra första avsnittet. Det brukar ju ofta ta ett tag innan serier hittat sin bekvämaste plogfåra.

Och mitt ljumma intresse för både persongalleri och handling ska absolut inte tolkas som att Downton Abbey inte var underhållande. Som filmproduktion känns den pampig och påkostad, ett veritabelt ymnighetshorn av interiörer och kläder. Allt sitter som det ska redan från början, inte minst intrycket av att själva huset, Downton Abbey, fyller en lika viktig roll som Maggie Smiths Lady Violet. Som kostymfilm är det hela en läcker anrättning, men själv kom jag aldrig längre än till förrätten. Vi får väl se om TV-serien kan tillhandahålla resten av menyn.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser