You are currently browsing the tag archive for the ‘Fotografering’ tag.
Som berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.
Berättandet går dock metodiskt tillväga och inleder därför med hur Martin och Johan anno 2011 går i väntans tider för att bli transporterade över gränsen. Från Somalia in i den stängda etiopiska Ogaden-regionen. Kanske blir de lite nojjiga när de förstår att ryktet om deras projekt nått så pass långt att Lundin Petrolium börjat kolla upp vad det är för typer som är och nosar i faggorna.
För det är i alla fall en vinkel på reportaget de vill försöka göra. Hur den etiopiska militären begår människorättsbrott mot sin egen befolkning med utländska företags goda minne. Däribland Lundin Petrolium i vars styrelse man under en period kunde återfinna ingen mindre än Sveriges dåvarande utrikesminister, Carl Bildt.
Eftersom Martin och Johan vill lägga den diktatoriska regimens brott i dagen blir deras naturliga samarbetspartner motståndsgerillan ONLF. Vilket skiter sig rejält när de tas tillfånga av militären under ett anfall på gerillagruppen som de färdades med. Deras ihärdiga rop om ”international media” förhindrar möjligen att de blir avrättade på ort och ställe men nu följer istället ändlösa försök att få dem att erkänna sig som terrorister inför en kamera. Johan har en skottskadad arm och de blir bägge utsatta för skenavrättningar i syfte att tvinga fram en bekännelse.
Och till slut finns förstås de där bekännelserna på film. När åklagaren till dem kan lägga bilderna på Johan som håller i en kalashnikov (tagna när de fortfarande var kvar i Somalia) är det inga större problem för domstolen att avkunna en terrorismdom som ska avtjänas i Kality-fängelset i Addis Abbeba.
Jag börjar misstänka att jag tycker rätt bra om Jesper Ganslandt som regissör. Både Farväl Falkenberg och Apan är filmer som inte borde tilltala mig alls men som jag ändå blev positivt överraskad av. Och så nu 438 dagar, som i och för sig är avsevärt mer ”vanlig” till både innehåll och berättande än de två andra exemplen.
Ganslandt är kanske inte riktigt uppe på Peter Grönlunds nivå när det gäller trovärdighet och autenticitet men lyckas ändå mycket bra med det i 438 dagar. I den mån jag är förmögen att bedöma trovärdigheten i beskrivningen av etiopiska domstolar och fängelser, vill säga. Men Ganslandt får också ut fina prestationer av både Gustaf Skarsgård och Mattias Varela i rollerna som Martin och Johan. Det kan hända att jag blev påverkad av artikeln som berättade om hur bra polare de två var redan innan inspelningen, men jag upplever de skapar en bra relation och känsla sinsemellan på filmduken. Inte för att det skadar att de samtidigt klarar sig alldeles utmärkt var och en på sitt håll, men vad jag tar med mig är ändå scenen när de ses för första gången i det etiopiska häktet och inte kan sluta flina mot varandra.
Ganslandt har redan visat att han kan det här med både snygga bilder samt mänskliga relationer och psykologi. Vad som gjorde mig positivt överraskad i fallet 438 dagar är att han utan större problem också fixar en tajt och andlös thrillerstämning. Särskilt den vilda, nattliga bildfärden rakt in i Etiopien, där beväpnade män cirklar som leoparder runt en pajad jeep, var redigt spännande.
Jag är rätt säker på att jag för ett antal år sedan lyssnade på ett föredrag av Schibbye och Persson och att jag då fastnade för deras beskrivning av livet i Kality-fängelset. Hur de tvingades navigera i ett mer eller mindre rättslöst samhälle i samhället. Det hade jag gärna sett mer av här. Ni vet, Midnight Express och alla de där andra helvetsfängelsefilmerna.
Nu har emellertid 438 dagar ett annat huvudsyfte: att visa hur kampen för journalistiska principer, pressfrihet och demokrati aldrig får mattas av. I det perspektivet har jag full förståelse för att historien inkluderar den kameraman vars dokumentation tycks ha blivit avgörande för Schibbye och Perssons nådeansökan. Men i ett berättarperspektiv hänger den rollfiguren tyvärr hela tiden vid sidan av. Eftersom jag dessutom var okunnig om just den detaljen tar det mig alltså ett bra tag att överhuvudtaget förstå varför vi får följa denne man som till synes inte har mycket att göra med de fängslade svenskarna.
Kanske är också filmens syfte att ge en liten, liten känga till den ”tysta diplomatins” taktik (”Nu ligger vi lågt och gör inte politik av det här”), rovgiriga företag som Lundin och Carl Bildt. Politikern framstår nämligen inte som någon särdeles positiv figur i Philip Zandéns skepnad. Jag gissar att Zandén valdes för att han gör en rätt bra Bildt på rösten, för utseendemässigt är de två männen ungefär lika lika som Seth Rogen och Jesse Eisenberg.
438 dagar avslutar på ett sätt som i vanlig ordning kommer att dela filmpubliken i (minst) två läger. Själv är jag svag för när BOATS klipper över till autentiska bilder och gillar därför att Schibbye och Persson får en chans att personligen knyta ihop säcken med sin frigivningspresskonferens. Den detaljen gav en redan laddad film ännu lite mer tyngd.
I senaste avsnittet av Snacka om film! pratar även Fiffi gott om det etiopiska äventyret.
Annonser
Helikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.
Men det ska visa sig att våldsamma stormar inte är det största problemet som soldaterna, tillsammans med ett gäng civila (däribland den fördetta SAS-soldaten James Conrad och fotografen Mason Weaver), konfronteras med på ön. Snart är de utspridda i små grupper och med allt för kort tid att kunna ta sig tillbaka till den förutbestämda upphämtningsplatsen. Och då har jag inte ens nämnt på öns monsterpopulation…
Möjligen berodde det på att jag förväntade mig en halvlökig ap-film, men jag måste säga att jag blev positivt överraskad av Kong. Absolut, den är långt ifrån något cineastiskt mästerverk. Men framförallt regi (samt foto och klippning? Jag kan ju aldrig skilja på det där) är så pass kompetent utfört att filmen höjdes över den sedvanliga lättsam-underhållning-för-stunden-nivå. Flera scener är både snygga och spännande, från dödliga bambuskogar till svavelosande ödemarker.
Inledningsvis kände jag mig något tveksam till kombinationen Vietnam-film och monsterrulle men snart tycker jag att det faktiskt funkar riktigt bra. De välbekanta bilderna av djungelexplosioner i slow motion, sedda från helikopterperspektiv och ackompanjerade av Jefferson Airplane och Creedance, är ett effektivt sätt att skapa en stressad och tryckt stämning. Jag menar, alla är vi väl bekanta med oändliga varianter av PTSD-Vietnam-veteranen?
I det här fallet är PTSD-mannen överstelöjtnant Packard, spelad av Samuel L. Jackson. För en gångs skull tycker jag att Jackson kunnat släppa en smula på sin standardpersona, sannolikt beroende på att det ska vara 1973 och han själv militärofficer. Däremot kommer det knappast som någon överraskning att han inom kort lägger in Kapten Ahab-överväxeln. Och gissa vem som då blivit hans håriga Moby Dick?
Andra skådisar värda att uppmärksamma är Tom Hiddleston som James Conrad, mest för att jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle köpa honom som soldat. Men det gick ju alldeles utmärkt. Brie Larson som den orädda fotografen Weaver är för all del inte dålig men får väldigt lite att arbeta med. Å andra sidan skulle hennes roll med största sannolikhet ha spelats av en kille om filmen haft några år på nacken så bara där är jag nöjd. Däremot vill jag ifrågasätta närvaron av Jing Tian som biologen San Lin, en roll som synes enbart ditplacerad av ren plikt i syfte att tillfredsställa kinesiska produktionsbolaget Tencent Pictures.
Vad sade ni? Klart det blir en uppföljare! Godzilla vs. Kong har planerad premiär i mars 2020. Oy vey…
Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Gene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.
På förekommen anledning från Fiffis filmtajm.
***
alt. titel: Tusen gånger godnatt, A Thousand Times Good Night, 1 000 Times Good Night
Det finns människor som är patosfyllda. Som är fulla av vrede. Som ser på världen och inte kan acceptera hur den fungerar. Som vill försöka ändra på tingens ordning.
En klurig filmbloggare kommenterade apropås The Secret… ”För att vara en hyllad film har jag stött på väldigt få hyllningar” och det stämmer verkligen. Affischer slänger ur sig referenser som Forrest Gump och blurbs av typen ”Go with it, it’s wonderful” men mottagandet har varit minst sagt ljumt, åtminstone i de kretsar jag rör mig (och blott 43% Fresh på Rotten Tomatoes). En referens som känns avsevärt mer välfunnen (men förstås betydligt mindre smickrande) än Forrest Gump är Jim Carreys medelmåttiga livslektionsfilm Yes Man. (Och nej, det var inte jag som prickade in den…)
Vi gör en liten paus i filmlistandet för en filmspanaraktivitet.
***
Det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga. När betraktaren heter Bill Cunningham tycks möjligheterna till skönhetskickar vara närmast obegränsade. Den 83-årige modefotografen har skapat sig en ointaglig position inom sin värld genom att inte bara plåta utmärglade modeller som draperats i haute coture, utan verkliga människor, kända likväl som okända. Läs hela inlägget här »
Pecker bär den gamla kameran med sig vart han än går. Bilder knäpps på de mest vardagliga scener i Baltimore och det är knappt han kan göra sitt jobb som hamburgervändare på The Sub Pit eftersom han alltid förlorar sig i att ta kort på hur den gula amerikanska ”cheddarn” smälter in i burgarna. Inget är för smått att fota, inte ens de pippande råttorna i soptunnan. Just ja, glömde jag att säga att det här var en John Waters-film? Läs hela inlägget här »
Generellt förhåller jag mig hyfsat skeptisk till svensk film — det blir ofta alltför teatraliskt, styltigt eller tokroligt. Genom Bröllopsfotografen, men kanske framförallt Smala Sussie, börjar Ulf Malmros mer och mer framstå som ett magnifikt undantag till denna skeptisism.
Robin bor i Molkom, en lokalpatriot som hyllar sitt Wermland meddelst ryggtatuering i frakturstil och som ständigt bär med sig kameran. På ett sätt vanlig eftersom han fortfarande bor hemma hos mamma och pappa och tittar på ”Vem vill bli miljonär” i gillestugan på fredagskvällarna. På ett sätt lite ovanlig eftersom han mycket väl kan tänka sig att se en enmansföreställning av Doktor Glas på Folkets Hus när det är DVD-nyhetsdag på macken.
That’s what HE said!