You are currently browsing the tag archive for the ‘Fotografering’ tag.

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Man skulle kanske kunnat tänka sig att en närmare medhjälpare skulle ha varit snickaren William som hyr ett rum i det storslagna men lätt medfarna huset i Santa Barbara som ägs av Dorothea. Men trots idoga försök att fösa ihop sin son med den äldre mannen tvingas modern inse att hon själv har betydligt mer gemensamt med William än hennes tonårstrulige son.

Men vad är tonåriga killar mer intresserade av än något annat här i världen? Tjejer, förstås! Dorothea pratar därför ihop sig med fotografen Abbie som hyr ett annat rum i huset samt Jamies kompis Julie och ber dem ta sig an hennes son. Som till en början inte är överförtjust i arrangemanget ska tilläggas.

Abbie, med det flammande röda håret och en lika flammande kärlek till punkmusiken, gör ett blandband till Jamie med alla de låtar som hon själv önskat att hon kunnat lyssna på när hon var tonårsdeprimerad. Plus slänger åt honom valda delar av litteraturlistan till “Hardcore Feminism 101”. Julie delar i sin tur med sig av sina sexuella upplevelser med halva grannskapets killar, ett urval som dock inte inkluderar Jamie själv till hans stora förtret.

Jag såg 20th Century Women eftersom den låtit tala om sig i Oscarssammanhang. Snacket har väl främst gällt Annette Benings insats som den nyfiket oroliga men lösningsinriktade modern Dorothea. Och visst, Annette Bening gör vad jag kan bedöma en strålade rollprestation som kvinnan som ständig röker (”When I started smoking, it was stylish”), ständigt går med Birkenstock-sandaler på fötterna och alltid har en öppen dörr för brandmän som släcker hennes brinnande bil. Men även om jag sannolikt borde vara mer eller mindre ålagd att göra det med tanke på min könstillhörighet fastnar jag inte på något helhjärtat vis för filmen. Inte heller närvaron av Greta Gerwig som Abbie eller Elle Fanning som Julie gör någon större skillnad trots att även de gör respektabla rolltolkningar.

20th Century Women känns som en vuxet återhållsam indiefilm. En välavvägd humoristisk quirkieness (Jamie förklarar det mesta som gäller modern med att ”She grew up during the depression”), uppbrutet berättande, rivning av den fjärde väggen, flera berättarröster och en slice-of-life-”handling”. Ackompanjerat med en ström av för handlingen orelaterade stillbilder, klipp från Koyaanisqatsi, klassiska och samtida TV-sändningar, signifikanta citat och ett säkerligen plågsamt noggrant utvalt soundtrack som jag gissar ska förmedla en slags tidsdokumentkänsla. Det är en pratfilm men as far as pratfilmer goes inser jag att jag i så fall föredrar Richard Linklaters mer polerade stil.

Det jag kan sympatisera med är att 20th Century Women, till skillnad från The Virgin Suicides, verkligen har kvinnorna i centrum trots att det många gånger är Jamies berättarröst som får ljuda. Där Sophia Coppolas granngrabbar blev det kalejdoskop genom vilket vi fick betrakta systrarna Lisbon vare sig vi ville eller inte utgör regissör och manusförfattare Mike Mills Jamie snarare en duk för Dorothea, Abbie och Julie att måla upp sina olika kvinnligheter på.

Det man väl även får ge filmen är att den riktar strålkastarljuset mot Annette Bening som får en chans att visar att hon är en otroligt duktig skådespelerska. Synd bara att hon inte fick visa det i en lite mer intressant och rolig film.

Jag tror minsann att jag bara fick sällskap av en enda filmspanare den här gången. Men nej, även Jojjenito verkar ha passat på.
Fripps filmrevyer

Louder than bombsGene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Fiffis filmtajm.

***

1000 gånger godnattalt. titel: Tusen gånger godnatt, A Thousand Times Good Night, 1 000 Times Good Night

Det finns människor som är patosfyllda. Som är fulla av vrede. Som ser på världen och inte kan acceptera hur den fungerar. Som vill försöka ändra på tingens ordning.

Läs hela inlägget här »

The Secret Life of Walter Mitty 2013En klurig filmbloggare kommenterade apropås The Secret… ”För att vara en hyllad film har jag stött på väldigt få hyllningar” och det stämmer verkligen. Affischer slänger ur sig referenser som Forrest Gump och blurbs av typen ”Go with it, it’s wonderful” men mottagandet har varit minst sagt ljumt, åtminstone i de kretsar jag rör mig (och blott 43% Fresh på Rotten Tomatoes). En referens som känns avsevärt mer välfunnen (men förstås betydligt mindre smickrande) än Forrest Gump är Jim Carreys medelmåttiga livslektionsfilm Yes Man. (Och nej, det var inte jag som prickade in den…)

Läs hela inlägget här »

Vi gör en liten paus i filmlistandet för en filmspanaraktivitet.

***

Det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga. När betraktaren heter Bill Cunningham tycks möjligheterna till skönhetskickar vara närmast obegränsade. Den 83-årige modefotografen har skapat sig en ointaglig position inom sin värld genom att inte bara plåta utmärglade modeller som draperats i haute coture, utan verkliga människor, kända likväl som okända. Läs hela inlägget här »

Pecker bär den gamla kameran med sig vart han än går. Bilder knäpps på de mest vardagliga scener i Baltimore och det är knappt han kan göra sitt jobb som hamburgervändare på The Sub Pit eftersom han alltid förlorar sig i att ta kort på hur den gula amerikanska ”cheddarn” smälter in i burgarna. Inget är för smått att fota, inte ens de pippande råttorna i soptunnan. Just ja, glömde jag att säga att det här var en John Waters-film? Läs hela inlägget här »

Generellt förhåller jag mig hyfsat skeptisk till svensk film — det blir ofta alltför teatraliskt, styltigt eller tokroligt. Genom Bröllopsfotografen, men kanske framförallt Smala Sussie, börjar Ulf Malmros mer och mer framstå som ett magnifikt undantag till denna skeptisism.

Robin bor i Molkom, en lokalpatriot som hyllar sitt Wermland meddelst ryggtatuering i frakturstil och som ständigt bär med sig kameran. På ett sätt vanlig eftersom han fortfarande bor hemma hos mamma och pappa och tittar på ”Vem vill bli miljonär” i gillestugan på fredagskvällarna. På ett sätt lite ovanlig eftersom han mycket väl kan tänka sig att se en enmansföreställning av Doktor Glas på Folkets Hus när det är DVD-nyhetsdag på macken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg