You are currently browsing the tag archive for the ‘Fotografering’ tag.
Som berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.
Helikopterskvadronen Sky Devils hade sett fram emot att få komma hem igen efter ett traumatiserande Vietnam-krig. Men då hade de inte räknat med den driftige Bill Randa som sett till att de istället ska tillhöra honom och hans ärende på Skull Island. USA:s nymornade satellitprogram har nämligen lyckats lokalisera den mytomspunna ön och dessutom identifierat en lucka i de massiva stormmoln som ständigt omger den. Lockelsen från ”one of the last unchartered areas on the earth” är stark och de enda som kan ta sig fram är Sky Devils.
Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Gene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.
På förekommen anledning från Fiffis filmtajm.
***
alt. titel: Tusen gånger godnatt, A Thousand Times Good Night, 1 000 Times Good Night
Det finns människor som är patosfyllda. Som är fulla av vrede. Som ser på världen och inte kan acceptera hur den fungerar. Som vill försöka ändra på tingens ordning.
En klurig filmbloggare kommenterade apropås The Secret… ”För att vara en hyllad film har jag stött på väldigt få hyllningar” och det stämmer verkligen. Affischer slänger ur sig referenser som Forrest Gump och blurbs av typen ”Go with it, it’s wonderful” men mottagandet har varit minst sagt ljumt, åtminstone i de kretsar jag rör mig (och blott 43% Fresh på Rotten Tomatoes). En referens som känns avsevärt mer välfunnen (men förstås betydligt mindre smickrande) än Forrest Gump är Jim Carreys medelmåttiga livslektionsfilm Yes Man. (Och nej, det var inte jag som prickade in den…)
Vi gör en liten paus i filmlistandet för en filmspanaraktivitet.
***
Det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga. När betraktaren heter Bill Cunningham tycks möjligheterna till skönhetskickar vara närmast obegränsade. Den 83-årige modefotografen har skapat sig en ointaglig position inom sin värld genom att inte bara plåta utmärglade modeller som draperats i haute coture, utan verkliga människor, kända likväl som okända. Läs hela inlägget här »
Pecker bär den gamla kameran med sig vart han än går. Bilder knäpps på de mest vardagliga scener i Baltimore och det är knappt han kan göra sitt jobb som hamburgervändare på The Sub Pit eftersom han alltid förlorar sig i att ta kort på hur den gula amerikanska ”cheddarn” smälter in i burgarna. Inget är för smått att fota, inte ens de pippande råttorna i soptunnan. Just ja, glömde jag att säga att det här var en John Waters-film? Läs hela inlägget här »
Generellt förhåller jag mig hyfsat skeptisk till svensk film — det blir ofta alltför teatraliskt, styltigt eller tokroligt. Genom Bröllopsfotografen, men kanske framförallt Smala Sussie, börjar Ulf Malmros mer och mer framstå som ett magnifikt undantag till denna skeptisism.
Robin bor i Molkom, en lokalpatriot som hyllar sitt Wermland meddelst ryggtatuering i frakturstil och som ständigt bär med sig kameran. På ett sätt vanlig eftersom han fortfarande bor hemma hos mamma och pappa och tittar på ”Vem vill bli miljonär” i gillestugan på fredagskvällarna. På ett sätt lite ovanlig eftersom han mycket väl kan tänka sig att se en enmansföreställning av Doktor Glas på Folkets Hus när det är DVD-nyhetsdag på macken.
That’s what HE said!