You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmedveten’ tag.

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

FilmspanarnaJag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Peter Pan; or, the Boy Who Wouldn’t Grow Up, Peter and Wendy

PeterPan“Andra till höger och sedan rakt fram tills morgonen gryr.” Där finns Neverland, ön som inte bara innehåller pirater, sjöjungfrur, pirater, älvor och lost boys (nej, inte vampyrvarianten) utan förstås också Peter Pan.

Den evige gossen, som fortfarande har kvar sina mjölkgaddar, känner när han träffar Wendy Moira Angela Darling att han och hans lost boys nog skulle kunna ha nytta av en liten mamma där i Neverland. Som bonus får Wendys bröder, John och Michael, också hänga på när de alla flyger ut genom barnkammarfönstret.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lucky # Slevin, Lucky Number S7evin

Man ska inte spela på hästar. Framförallt ska man inte spela på hästar med pengar man inte har. Men är man som Max, längtar efter en gräsmatta istället för en sjaskig lägenhet, och får ett säkert tips, tar man ändå chansen att satsa 20.000 dollar av osäkert ursprung. Föga förvånande går det inte så bra för Max och han startar därmed en händelsekedja som får återverkningar långt in i framtiden. En mer omedelbar återverkan är att när Max kommer ut från kapplöpningsbanan kan han inte hitta sin bil eller sonen som satt där och väntade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Neil Gaiman, Neverwhere
Thomas Harris, Red Dragon
Elizabeth Gaskell, Cranford
Dashiell Hammett, The Maltese Falcon

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg