Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)
I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.
Bästa möjliga förutsättningar alltså men slutresultatet är ändå inte himlastormande i mina ögon. Jag vet dock inte om det beror på att jag var spoilad på själva händelseutvecklingen (inklusive den avslutande, patenterade Gillian Flynn-vändningen) eller att serien för min del gick lite väl långt när det gäller greppet ”fragmentariska minnesbilder som ska ska ge ledtrådar längs vägen samt skapa en drömsk, alternativt skrämmande, stämning”. Jag upplevde dessutom sista avsnittet som onödigt långdraget.
Patricia Clarkson gör förstås aldrig bort en sådan här roll: sval, skör och samtidigt obehaglig som fan. På det hela taget tycker jag också att hon var det bästa med hela alltet. En helt ok miniserie och utan tvekan den bästa Gillian Flynn-adaptionen hittills.
True Detective (2014-2017, 3 säsonger och 24 avsnitt)
Första säsongen har jag redan skrivit en helt egen text om medan den andra fått en kortare behandling. Den andra säsongen blev så pass utskälld att serieskaparen Nic Pizzolatto såg sig föranledd att gå tillbaka till ett beprövat koncept. I tredje säsongen vi alltså tillbaka på bonnvischan (Arkansas) och följer vid tre olika tidpunkter (1980, 1990 och 2015) poliserna Wayne Hayes och hans partner Roland West som försöker lösa mordet på unge Will Purcell och försvinnandet av hans syster Julie. Upplösningen görs dock rejält osäker av det faktum att Wayne i höjd med 2015 i drabbats av demens.
Mja, mjnä… Nu är jag en av de som inte tycker särskilt illa om True Detectives andra säsong och än mindre efter att ha kunnat jämföra den med denna tredje. Det förstås fortfarande välskrivet och välspelat men samtidigt går det inte att komma från det faktum att denna senaste säsong mest av allt är en blek och på alla sätt urvattnad kopia av den första.
Mahershala Ali gör en helt ok rolltolkning men samspelet med Stephen Dorff kan knappast jämföras med det mellan Woody Harrelson och Matthew McC i den första säsongen. Wayne är också en trasig man med alkoholproblem, Vietnamveteran och måste dessutom kämpa mot systematisk rasism. Inte för att förminska den sortens problematik, men i True Detective-universat börjar den rollen ärligt talat kännas en smula utsliten. Det enda som andades lite fräschör och något slags högodds var osäkerheten som fick läcka in i historien tack vare Waynes demens. Eller som Dorffs Roland West får artikulera kring den vattentäta och universella ursäkten: ”We’re old and confused”.
Helt ok, men inte så mycket mer. Denna tredje säsong kan knappast mäta sig mot ettans olycksbådande och mystiska mörker eller tvåans Chinatown-hopplöshet. Inte heller när det gäller introlåten kunde Cassandra Wilson mäta sig med vare sig The Handsome Family eller Leonard Cohen.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Shar objects. Jag gillade den mycket. Spännande, välspelad, välregisserad, överraskande. Har inte besudlat mig med att läsa boken före jag såg serien. Betyg: 4/5
True detective. Säsong 1 är bland de bästa tv-serierna jag sett. MM och WH bär serien på sina axlar med briljant skådespeleri, men även allt annat i produktionen är lysande. 5/5. Sedan gav jag både säsong 2 och säsong 3 betyget 2/5, men nu när jag tänker på dem i efterhand känns säsong 2 som klart mer intressant. Den hade i alla fall en tydlig känsla. Gillar beskrivningen… ”Chinatown-hopplöshet”… 🙂
Smart att inte vara besudlad 🙂
Ja, TD s2 kändes i alla fall som att den försökte göra något eget. Bästa sortens hopplöshet! 😀