The Lost City (2022)

Romansförfattaren Loretta Sage har tappat skrivargnistan allt sedan hennes arkeologmake gick bort. Förgäves försöker hennes PR-agent Beth pumpa liv i den döende karriären, med benäget bistånd av omslagsmodellen Alan. Hans försörjning som hjälten Dash McMahon kommer nämligen att gå om intet ifall Loretta slutar skriva sina ohyggligt populära böcker (en lyckad mix av av mytisk och mystisk arkeologi samt generöst med ”coital reverie”). Av allt att döma älskar dock läsarna Alans skulpterade torso ännu mer än Lorettas skrivande, vilket bara blir ytterligare ett incitament för henne att förkunna Dashs, och romanseriens, förestående död.

Men förutom Beth och Alan finns det faktiskt en till som fäster stor vikt vid Lorettas författarskap – den excentriske mediabiljonären Abigail Fairfax. Han lider av ett svårartat lillebrorskomplex (trots att han är storebror) eftersom det är den yngre Leslie som fått ärva familjebolaget. Så för att bevisa att han är något att räkna med har Abigail ägnat enorma mängder tid och pengar åt att hitta en mytomspunnen eldkrona. En artefakt som av en ren händelse spelar en huvudroll i Lorettas senaste bok om Dash och hennes hjältinna, arkeologen Dr. Lovemore.

Abigail är van att få det han pekar på och kidnappar därför Loretta för att hon ska översätta vad han är övertygad om är en ledtråd till att hitta eldkronan. Men Alan är en godhjärtad, om än inte överdrivet intellektuellt begåvad, typ och ger sig därför på att försöka rädda Loretta ur Abigails bortskämda klor. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

The Lost City anstränger sig faktiskt ganska rejält för att återuppliva genren filmstjärneactionromcomäventyret, salig i åminnelse. Och en hel del av den ansträngningen är faktiskt inte förgäves, mycket tack vare Sandra Bullock i huvudrollen som Loretta Sage. Av någon anledning har jag aldrig tidigare tänkt på hur pass mycket hon påminner om Karen Allens Marion Ravenwood. Även om rollen i sig (alltså Loretta Sage) numera är tillräckligt uppdaterad för att överlappa Indiana Jones själv. Men både Bullock och Allen har en oemotståndlig charm och komisk tajming, såväl fysisk som dialogmässig. Jag är säker på att Karen Allen också hade rockat en gredelin paljettsparkdräkt när hon närmade sig de 60 (hon är 13 år äldre än Bullock).

Samtidigt ska erkännas att Bullock är ganska välmatchad av Channing Tatum som Alan, vars avväpnande självdistans gör att jag inte har några större problem att acceptera honom som stöttande andrefiol. Till detta kommer en löjligt välkoaffyrad Daniel Radcliffe som den artefaktbesatte Abigail. Ständigt på gränsen till överspelande men ändå rätt underhållande i sin jovialiska skurkroll, vilken faktiskt påminner en hel del om det klassiska Star Trek-upplägget: antagonisten-som-visar-sig-vara-mentalt-och/eller-fysiskt-överlägsen-men-som-fortfarande-är-ett-barn. Plus Brad Pitt i en hyfsat matig biroll, vilken godmodigt driver med hans filmhjältepersona.

Manus kommer från många olika håll: regissörsbröderna Adam och Aaron Nee, samt Oren Uziel, Dana Fox och Seth Gordon. Med tanke på denna mångfald är det mot all förmodan ändå hyfsat välskrivet och sammanhållet. Jag ska inte påstå att The Lost City ligger i nivå med de bästa Indiana Jones-filmerna (det behöver knappast sägas, men… Raiders… och Last Crusade. Allt annat är galenskap). Men den senare filmen lyckas ändå klämma in en del under-bältet-humor, dumroliga gags och ett någorlunda ärligt försök till budskap om att inte underskatta populärunderhållning, vikten av att inte begrava sig själv levande, släppa det förflutna och se till det goda som ibland finns mitt framför ögonen på en.

Till det kommer ett riktigt trevligt score från turkisk-amerikanskan Pinar Toprak (tidigare sannolikt mest känd för Captain Marvel) samt ett välfunnet soundtrack. Från The Final Countdown, via Far From Any Road, till Red Right Hand.

The Lost City lägger sig bekvämt tillrätta tillsammans med dumroliga men positiva överraskningar som den första remaken av Jumanji. Filmer som inte tar sig själva på allt för stort allvar, fulla med gott humör och skådisar som verkar ha haft en genuint kul dag på jobbet, men utan att ta alltför allvarligt på uppdraget.

2 reaktioner till “The Lost City (2022)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: