Titten på The Lost City och Channing Tatums omslagsbimbo Dash McMahon påminde mig om att jag hittills saknat Steven Soderberghs Magic Mike i min filmkatalog. Dags att ändra på det.
Collegeavhopparen Adam får en chans att hänga backstage med kungarna av Tampas nattklubbsliv. De tillhör alla strippshowen Xquisite och Adam blir mindre avskräckt än man kanske skulle kunna tro av de gudomligt skulpterade och avklädda manskropparna. Kanske beroende på att Adam själv som av en ren händelse är nästan lika omänskligt välskulpterad själv? Kanske beroende på att han på nära håll tycker sig se ett liv fullt av dollarsedlar innanför stringkallingarna, lättuppraggade collegetjejer och alkohol? Kort sagt allt det där som han hittills saknat, men tycker sig vara förtjänt av.
Adam tas om hand av Mike Lane, klubbägaren Dallas högra hand. Det var Mike som introducerade Adam (numera stripperdöpt till ”The Kid”) till gänget och han känner sig därmed lite ansvarig för gröngölingen. Eller också kan det vara för att Mike är en smula intresserad av Adams ordentliga (men givetvis råsnygga) syster Brooke.
Strippshower, oavsett kön på den som står där framme på scenen, är för mig ett märkligt fenomen. Sedan är förvisso stämningen i lokalen ganska olika, beroende på könet på den som står där framme på scenen. På Xquisite är den uteslutande kvinnliga publiken uppsluppen och framställs som kapitalt ofarlig. Jag har svårt att tänka mig att Adams första (mer eller mindre ofrivilliga) dans skulle kunna framställas som lika sorglös, nästan trygg, om han varit en 18-årig, arbetslös tjej i stort behov av pengar och publiken bestått av betydligt äldre och rikare män.
Nej, Magic Mikes strippande är ingen smutsig verksamhet. Mike och hans kollegor är inte fyllda av skuld och skam, utan verkar ha ett ganska trivsamt liv. Mike själv vill i och för sig hellre vill dejta tjejer man kan presentera för mamma och bli möbelsnickare. Men det framställs snarast som en individuell nyck, än ett uttryck för att han vämjs över branschen han är insyltad i.
Samtidigt känns det inte särskilt förvånande att Adam efter bara ett par månader lyckats ställa till det för sig, både vad gäller droger och dåliga partners. Men även det blir mer av ett personlighetsdrag, eftersom han tidigt får gnälla inför sin storasyster att han faktiskt inte vill jobba på den där mobilbutiken om han måste ha slips på sig (”You know my policy on ties”). Adam är helt enkelt en bortskämd snorunge. Givetvis blir han också bekräftad i uppfattningen att världen är skyldig honom något när han utan friktion inkluderas i Dallas team och dollarfontänen börjar spruta i hans riktning.
Rent hantverksmässigt finns det förstås inget att anmärka på när Steven Soderbergh är i farten. I fallet Magic Mike har han också kunnat jobba med ett hyfsat manus (skrivet av Reid Carolin med input från Channing Tatum utifrån dennes egna erfarenheter som 18-årig strippa) samt skådisar som känns naturliga och avslappnade i varandras sällskap.
Brittiske Alex Pettyfer har precis rätt vårdslös charmfaktor för att vara trovärdig som den bortskämde snorungen Adam. Channing Tatums Mike har sin tur bra dynamik med både Olivia Munn och Cody Horn, tjejerna som han kanske skulle vilja ta med hem till mamma, men som eventuellt bara ser honom som ett ovanligt snyggt kött. Matthew McConaugheys Dallas är mer hårddragen och plastig men det är en framtoning som jag uppfattar hänger ihop med rollen.
Magic Mike är en trevlig och stabil film med ett par spektakulära strippnummer om man nu skulle vara ute efter det. För min del var de scenerna kanske inget som tillförde filmen något (inte minst eftersom jag hela tiden satt och skämdes å publikens vägnar) men heller inget som kändes upprepande eller segdraget. Däremot började jag fundera på hur många par kardborrebandsbrallor de där killarna måste konsumera eftersom de verkade slänga ut ”klädesplaggen” i publiken efter varje avslutat nummer.
Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.
Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…
Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Knappt 15 år efter 
Ken Carter blir erbjuden att coacha ett high school-basketlag, Richmond Oilers, i den kaliforniska staden Richmond. Han gick själv på skolan när det begav sig och var då den stora basketstjärnan men äger nu en sportaffär, kör Merca, har ett snyggt hus och en plikttrogen son. Tanken är att han ska få ordning på laget som är odisciplinerat, innehåller en massa individualister som drar åt olika håll och knappt har vunnit en match under de sista säsongerna. Och allt detta för i princip ingen ersättning alls. Ken Carter tackar för erbjudandet, bedömer jobbet som meningslöst, omöjligt och otacksamt, vänder på klacken och går tillbaka till sin sportbutik utan det minsta samvetskval.
Rörliga bilder och tryckta ord 