You are currently browsing the tag archive for the ‘Channing Tatum’ tag.

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Själva konceptet gick ut på att poliser med ungdomligt utseende infiltrerade high schools, vilket de gjorde med större framgång än man kanske skulle ha anat eftersom de inte alltid såg så särskilt ungdomliga ut.

Som filmer betraktat ligger 21 och 22 Jump Streets styrka i medvetenheten om att det inte är någon större poäng att låtsas om något annat än att de som sagt är uppföljare till en TV-serie. Det är många hänvisningar till att någon idiot inom poliskåren ”återupplivat något 80-tals-koncept” i och med den moderna 21 Jump Street-styrkan. Där våra huvudpersoner Morton Schmidt (Johan Hill) och Greg Jenko (Channing Tatum) hamnar, snarare på grund av total polisinkompetens än att de skulle se särskilt ungdomliga ut.

Ice Cube spelar den koleriske poliskommissarien som basar över det hela och inte heller han hymlar med att styrkan ska ”embrace your stereotypes”. Själv är han som sagt en svart poliskommissarie som skriker mycket på sina underlydande. Jonah Hill var givetvis en impopulär nörd på high school och får i 21 Jump Street en chans till återupprättelse med både flickvän och avslutningsbal. Channing Tatum var lika självklart en populär idrottskille när det begav sig och måste därmed kontrastera Hills popularitet genom att få upptäcka sin inre nörd när de går undercover. I första filmen, vill säga, för när vi kommer fram till 22 Jump Street måste rollerna skifta ännu en gång får att åtminstone ge illusionen av någon slags filmisk livsgnista.

Även i uppföljaren till uppföljaren är metaelementen det som funkar bäst – poliskåren vill göra ”samma sak en gång till” (fast på college den här gången) och har pytsat in ännu mer pengar vilka gett Ice Cubes kommissarie ett flashigt kontor som får honom att likna Iron Man. I bägge filmerna har man dessutom lyckats peta in de mest tongivande skådisarna från TV-serien i ett par små men icke desto mindre prominenta biroller – Johnny Depp, Peter DeLuise och Richard Grieco.

Hill och Tatum får till en hyfsad odd couple/buddy cop-känsla sins emellan och jag tror att det bland annat är den som gör filmerna något mer underhållande än de egentligen förtjänar. För när de istället ska beskriva någon slags händelseutveckling inom ramen för sin givna genre – actionkomedin – haltar det betänkligt.

Misstaget är sannolikt att man lagt mer krut på att få till roliga metaelement, meningsutbyten och referenser än en hållbar historia och därmed finns det inget direkt driv i någon av filmerna. Hill och Tatums poliser får sticka huvudet i någon slags snara och sedan krävs det en ganska krystad övergång för att de ska kunna få loss skallarna och hoppa vidare till nästa idioti. Inte heller själva actionsekvenserna är särskilt upphetsande, under bägge filmernas jaktmoment (medelst bland annat cykel, bil och helikopter) får jag nästan skärpa mig för att inte börja fingra på snabbspolningsknappen.

21 Jump Street hamnar kanske en noslängd före sin uppföljare tack vare bättre skådisar i birollerna, främst Dave Franco och Brie Larson. I bägge filmerna dyker Nick Offerman upp som poliskapten, vilken egentligen bara är Ron Swanson i uniform (lite slappt med andra ord…).

Jump Street-filmerna ramlar i slutänden ned i samma fack som en hel del andra uppföljare eller remakes; de var bättre än jag hade vågat hoppas på. Därmed inte sagt att de var bra… Det mest bestående intrycket (förutom det faktum att Channing Tatum i vissa vinklar inte tycks ha någon hals) är nog ett allt starkare sug att återbesöka den gamla TV-serien för att se om den var så kackig som jag minns den. YouTube, to the rescue!

21 Jump Street (2012)

22 Jump Street (2014)

Är man nyfiken på att lyssna på två poddpojkar som omfamnar dessa två filmer betydligt mer helhjärtat än jag lyckades göra kan man med fördel ta del av Close Up-podden.

Annonser

Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Läs hela inlägget här »

Ken Carter blir erbjuden att coacha ett high school-basketlag, Richmond Oilers, i den kaliforniska staden Richmond. Han gick själv på skolan när det begav sig och var då den stora basketstjärnan men äger nu en sportaffär, kör Merca, har ett snyggt hus och en plikttrogen son. Tanken är att han ska få ordning på laget som är odisciplinerat, innehåller en massa individualister som drar åt olika håll och knappt har vunnit en match under de sista säsongerna. Och allt detta för i princip ingen ersättning alls. Ken Carter tackar för erbjudandet, bedömer jobbet som meningslöst, omöjligt och otacksamt, vänder på klacken och går tillbaka till sin sportbutik utan det minsta samvetskval.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet
Roslund & Thunberg, En bror att dö för

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser