Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Bästa möjliga förutsättningar alltså men slutresultatet är ändå inte himlastormande i mina ögon. Jag vet dock inte om det beror på att jag var spoilad på själva händelseutvecklingen (inklusive den avslutande, patenterade Gillian Flynn-vändningen) eller att serien för min del gick lite väl långt när det gäller greppet ”fragmentariska minnesbilder som ska ska ge ledtrådar längs vägen samt skapa en drömsk, alternativt skrämmande, stämning”. Jag upplevde dessutom sista avsnittet som onödigt långdraget.

Patricia Clarkson gör förstås aldrig bort en sådan här roll: sval, skör och samtidigt obehaglig som fan. På det hela taget tycker jag också att hon var det bästa med hela alltet. En helt ok miniserie och utan tvekan den bästa Gillian Flynn-adaptionen hittills.

True Detective (2014-2017, 3 säsonger och 24 avsnitt)

Första säsongen har jag redan skrivit en helt egen text om medan den andra fått en kortare behandling. Den andra säsongen blev så pass utskälld att serieskaparen Nic Pizzolatto såg sig föranledd att gå tillbaka till ett beprövat koncept. I tredje säsongen vi alltså tillbaka på bonnvischan (Arkansas) och följer vid tre olika tidpunkter (1980, 1990 och 2015) poliserna Wayne Hayes och hans partner Roland West som försöker lösa mordet på unge Will Purcell och försvinnandet av hans syster Julie. Upplösningen görs dock rejält osäker av det faktum att Wayne i höjd med 2015 i drabbats av demens.

Mja, mjnä… Nu är jag en av de som inte tycker särskilt illa om True Detectives andra säsong och än mindre efter att ha kunnat jämföra den med denna tredje. Det förstås fortfarande välskrivet och välspelat men samtidigt går det inte att komma från det faktum att denna senaste säsong mest av allt är en blek och på alla sätt urvattnad kopia av den första.

Mahershala Ali gör en helt ok rolltolkning men samspelet med Stephen Dorff kan knappast jämföras med det mellan Woody Harrelson och Matthew McC i den första säsongen. Wayne är också en trasig man med alkoholproblem, Vietnamveteran och måste dessutom kämpa mot systematisk rasism. Inte för att förminska den sortens problematik, men i True Detective-universat börjar den rollen ärligt talat kännas en smula utsliten. Det enda som andades lite fräschör och något slags högodds var osäkerheten som fick läcka in i historien tack vare Waynes demens. Eller som Dorffs Roland West får artikulera kring den vattentäta och universella ursäkten: ”We’re old and confused”.

Helt ok, men inte så mycket mer. Denna tredje säsong kan knappast mäta sig mot ettans olycksbådande och mystiska mörker eller tvåans Chinatown-hopplöshet. Inte heller när det gäller introlåten kunde Cassandra Wilson mäta sig med vare sig The Handsome Family eller Leonard Cohen.

Blade (1998)

BladeDen där killen som lät sig lockas med av Traci Lords tänker sig nog för både en och två gånger i fortsättningen innan han följer med in på en nattklubb vars entré går genom ett slakteri, oavsett hur cool den verkar. Lyckligtvis för honom dyker den fruktade vampyr(jägaren) Blade upp med silverpålar och sitt pålitliga svärd.

Fortsätt läsa ”Blade (1998)”

Public Enemies (2009)

Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Fortsätt läsa ”Public Enemies (2009)”

FeardotCom (2002)

Ibland undrar man om vissa filmprojekt kommer till bara därför att det finns pengar. Något tyskt företag har ett par mille över som måste användas innan räkenskapsåret är till ända och tycker att det skulle ju kunna vara coolt att sponsra en rulle, gärna om man kan slänga in lite tyska skådisar (*host* Udo Kier) också. Samtidigt har en medelmåttigt framgångsrik skräckfilmsregissör en idé som han tänker att det nog skulle kunna gå att spinna en story runt.

Fortsätt läsa ”FeardotCom (2002)”