You are currently browsing the tag archive for the ‘Prequel’ tag.

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Och så blev det i alla fall en titt på prequel-trilogin. Originaltrilogin har jag sett så pass många gånger att jag känner mig relativt säker på min känsla för den. Men hur var det med George Lucas omtag på sina egna äventyr? Min minnesbild var att The Phantom Menace (1999) var en helt ok äventyrsfilm, Attack of the Clones (2002) lite halvfjantig och vad jag tycker om Revenge of the Sith (2005) har jag redan klargjort en gång.

Men jösses Amalia… När jag nu ändå fått smaka på hur Star Wars-uppföljare kan te sig i och med The Force Awakens och Rogue One blir den nästan med en lätt känsla av skam å Lucas vägnar som jag åser de fullkomliga katastrofer som är denna trilogi.

The Phantom Menace kan jag fortfarande rent storymässigt tycka är ett rätt frejdigt äventyr men upptäcker däremot att jag inte har något som helst tålamod med det faktum att Lucas tamejfan har gjort en barnfilm. Med ett lite större fokus på unge Anakin och lite mindre på galaktisk politik hade The Phantom Menace varit till förvillelse lik vilken som helst av alla de Chosen One-filmer som börjat klogga upp filmartärerna på senare tid. Men medan de siktar på att lägga sig så nära gränsen för PG-13 som det bara är möjligt utan att överträda den tycks Lucas inte kunnat få nog av slapstickmoment, comic relief och lustiga varelser. Den olycksalige Jar-Jar Binks är förstås den störste syndaren i det här sammanhanget men långt ifrån den ende.

Samtidigt är frågan om inte den lättsamma chosen one-stämningen ändå är att föredra mot det bottenlösa helveteshål som de två påföljande filmerna omsorgsfullt gräver sig ned i? Jag har ärligt talat svårt att hitta något i dem som funkar, det handlar bara om att Attack of the Clones kan stanna på en något ytligare nivå i hålet jämfört med Revenge of the Sith. Just den nivåskillnaden skäms jag inte det minsta för att kasta rakt i Hayden Christensens ärrförsedda ansikte. Hans försök till en ständigt bistert hånfull grimas blir bara mer plågsamma för varje gång jag ser honom.

Hur taskigt det än kan verka är tyvärr Christensen en stor black om foten i film nummer två och tre. Hugg upp hela Sherwoodskogen och du slutar ändå med en situation som är mindre träig än hans ”skådespeleri”. Stackars Natalie Portman gör säkert så gott hon kan men kommer knappt ur det hela med hedern i behåll i alla fall. Uppenbart är att hon har mer kemi med lille Jake Lloyd i ettan än killen som ska föreställa hennes livs kärlek.

Men vi behöver inte vara taskigare än att påpeka att Christensen verkligen inte är det enda problem som trilogins sista två tredjedelar dras med. Historien om hur den demokratiska republiken långsamt kollapsar i ett diktatoriskt imperium är klumpig, rörig och pågår på alldeles för många olika plan. Anakins psykologiska utveckling, särskilt mellan tvåan och trean samt under hela trean känns inte det minsta trovärdig, bara märkligt övertydlig. Varför jedi-rådet blir så fullkomligt tagna på sängen när skiten träffar fläkten på riktigt är helt obegripligt. Eller ska man tänka sig att Kraftens Goda Sida är så Zen-igt världsfrånvänd att dess utövare blir politiskt strategiska idioter?

Där det hela blir lite orättvist är kanske på specialeffektsidan. Jag minns att även om jag inte var jätteförtjust i vare sig tvåan eller trean ens när det begav sig så tyckte jag ändå att vissa av datoreffekterna var rätt häftiga. Men nu, söte Jesus, vad de har åldrats… När jag väl börjat titta på exempelvis hur fenomenalt uselt monsterfötterna i slutet på tvåan (ni vet, den där gladiatorscenen) är inkompade mot underlaget går det inte att vända bort blicken. Den är tyvärr en brist som är genomgående i hela trilogin.

Nej, så länge prequel-trilogin var det enda man hade förutom originalen kunde den möjligen passera för acceptabel men i och med dessa nya filmer sjunker den hjälplöst i en ändlös lavasjö av dåliga val. En lämpligt sammanfattande akronym för eftervärlden torde i det här sammanhanget vara WtHWGLT: What the Hell Was George Lucas Thinking?!

The Phantom Menace (1999)

Attack of the Clones (2002)

Revenge of the Sith (2005)

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Läs hela inlägget här »

the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Läs hela inlägget här »

the-godfather-iiDet sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.

Läs hela inlägget här »

winters-waralt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War

Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?

Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.

Läs hela inlägget här »

PrintNär det är dags för seriens fjärde film insåg produktionsteamet att det var läge för lite välbehövligt nyskapande och Terminator Salvation tilldrar sig därför i den framtid som de tidigare tre filmerna arbetat så hårt för att undvika. John Conner är numera en synnerligen sammanbiten motståndsledare men fortfarande bara en kugge i ett remarkabelt välorganiserat och högteknologiskt motstånd. För teknologi som människan kan kontrollera är av godo… Eller nåt… Han måste fortfarande leva med vetskapen om att han sannolikt kommer att behöva skicka tillbaka en viss Kyle Reese till 1984 för att rädda mamma Sarah samtidigt som han försöker vinna kriget mot maskinerna på ort och ställe.

Läs hela inlägget här »

I slutet av juni inträffade en händelse som i backspegeln mycket väl kan visa sig vara ett litet, litet (men givetvis potentiellt avgörande) misstag i maskinernas segertåg över världen. Den 22-årige man som fick ge sitt liv till en robot där på Volkswagenfabriken kommer att hyllas som en livsavgörande kanariefågel – den varelse som tidigast av alla fick ge besked om vad som var på gång.

Läs hela inlägget här »

Terminator GenisysFäder kan komma i många olika former. Gemensamt för dem alla är dock att de förr eller senare måste förkastas eller överges av sina barn (biologiska eller ej) för att dessa barn ska kunna skapa sig ett självständigt liv.

Läs hela inlägget här »

The Buddha in the Atticalt. titel: Vi kom över havet

De kom till ett nytt land, kämpade med språk och kultur, födde barn och försökte inordna sig. Och så en dag var de bara borta.

Pearl Harbor blev säkerligen en chockartad upplevelse för många av de japanska amerikaner som trott sig ha fått ett nytt hemland. Det sattes upp interneringsläger och medan de kanske inte kunde jämställas med de nazistiska koncentrationslägren på den europeiska kontinenten är de en mörk fläck på USA:s historia.

Julie Otsuka är född av första- och andragenerationens japanska invandrare och fördjupade sig i en familjs upplevelse av post-Pearl Harbor-perioden i boken When the Emperor Was Divine. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg