You are currently browsing the tag archive for the ‘Brian Helgeland’ tag.
alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter
Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!
Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.
Som låter Kincaid, Joey och Kristen (nu spelad av en helt annan skådis än Patricia Arquette vid namn Tuesday Knight) från film no. 3 överleva precis lagom länge för att Kristen ska kunna lämna över sin drömdragarkraft till Alice. Som i sin tur blir en slags Jesse (ni minns väl Freddy’s Revenge?) i det att hon orsakar sina vänners allt mer innovativa Freddy-dödar.
Nå men det här var ju spännande… Till skillnad från Dream Warriors blev The Dream Master till en bättre film än jag mindes den. Ska man kanske tänka sig att Renny Harlin som regissör och Brian Helgeland på manussidan hade något med saken att göra? Å andra sidan var faktiskt Frank Darabont inblandad i manuset till Dream Warriors…
Visst, filmen är fortfarande supercheesy, mer tokrolig eller actionbetonad än läskig och det är väldigt mycket i historien som inte alls hänger ihop eller som man får ta för givet (som Freddys återkomst exempelvis). Men så länge man klarar av det bjuds man på lite innovativa kameraåkningar, ett par bra exploderande fönster-scener och jämfört med Dream Warriors en rätt fin dynamik mellan tre av filmens tjejer. Plus att jag insåg hur mycket jag hade saknat high school-miljön i Dream Warriors.
Bästa effekt
The Dream Master har till viss del övergett det myckna bruket av stop motion och som ett resultat finns det faktiskt ett par riktigt fina effekter här. Min favorit blev nog den Cronenbergska insektsomvandlingen, ett rättvist straff när man inte kan hålla en skivstång på korrekt sätt!
Sämsta effekt
Men visst finns det fortfarande en hel del riktigt sunkiga effekter att välja mellan. Förstapriset får nog gå till Freddy som suger livet ur den astmasjuka Sheila. Wanna suck face?!
Föräldrar/Vuxna
Var skulle Elm Street och Freddy vara utan alla superusla föräldrar? Ja, ok, Freddy skulle kanske i så fall fortfarande pedofilmörda barn så det var kanske inte en så bra retorisk poäng… Men återigen blir det smått parodiskt i all sin övertydlighet. Brooke Bundy repriserar sin roll som Kristens utleda mamma. Den här gången går hon all in när hon inte vill prata med hänvisning till att ”we went over this in therapy” och drogar sin egen dotter för att få lite lugn och ro. Då kan hon ju stå där och skrika när Kristen tagits av daga av Freddy…
Men för en gångs skull har vi nu också en otrevlig far, tillhörande Alice och brorsan Rick. Han hunsar sin egen dotter och försöker inte ens dölja att han har med sig en flaska i en brun papperspåse när han kommer hem från jobbet.
I övrigt är de enda vuxna på plats lärare som ser ut att själva somna av sina urtrista och oinspirerade lektioner.
Drömmar
Mja, jag tror kanske inte att vi ska börja syna det här i sömmarna nu. Tack vare att man introducerat Kristens drömkraft att kunna ”kalla” på folk som själva inte alls sover har The Dream Master i praktiken satt alla regler ur spel. Det tycks exempelvis inte vara någon som helst skillnad om man sover eller är medvetslös, Freddy kan komma åt dig när som helst.
Man kan ju också fråga sig varför ingen reagerar på döda tonåringar som tycks ha bukarna fullkomligt söndertrasade eller drunknat inuti sina egna vattensängar. Det kan ju knappast synas vara särskilt naturliga dödar eller ens påhittiga självmord.
Freddy
Alltså, när The Dream Master placerar Freddy på en badstrand i fullt dagsljus iförd solbrillor tror jag man kan säga att filmen övergett alla ambitioner att göra honom till en otäck antagonist. Dessutom tvingas han bete sig ganska korkat eftersom filmen inte verkar veta vad som egentligen är hans ultimata drivkraft.
I ettan var det väl hämnd på de föräldrar som orsakade hans död, i Freddy’s Revenge behövde han Jesse för att kunna komma tillbaka och avsluta hämnden vilket han också arbetade hårt för i Dream Warriors. Nu, i The Dream Master, är han ju nästan i hamn. Men snarare än att få frid eller bli något slags allsmäktigt drömmonster som inte behöver vara begränsad till Springwood, Elm Street och det famösa huset (som nu helt plötsligt blivit Freddys ”hem”) vill han fortsätta att äta själar. Och för att göra det behöver han Kristen som kan dra in ständigt nya offer i sina drömmar. Alltså verkar det ganska obegripligt att han dödar Kristen med bara Alice kvar i hans drömvärld. För det känns ju väl osannolikt att han skulle ha räknat med att Kristen skulle föra över sin kraft till Alice?
Protagonisten
Det är ganska roligt att filmen gör en slags Psycho och börjar med Kristen för att sedan växla över till Alice (det skadar inte heller att Lisa Wilcox är en bättre skådespelare än Tuesday Knight). Genom att Alice kan härbärgera alla sina döda vänners drömkrafter får vi en rätt bra (hey, jag sade inte trovärdig) utveckling av hennes personlighet. Från den hunsade och närmast patologiskt rädda flickan som inte ens vill se sig i spegeln till en tjej som kan hantera nunchakus och inte är rädd för att bära bizarrostora nitarmband. Alice blir alltså en helt ok Freddy-besegrare även om sätten hon gör det på är totalt ad hoc och slumpartade.
På 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).
Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »
Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.
10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »
Det var ett bra tag sedan man slutade bli förvånad över att Clintan också regisserade filmer och istället började se fram emot dem. Mystic River är en film som verkligen befäster detta välförtjänta regissörsrykte och den resulterade i Oscars för både Sean Penn och Tim Robbins.
Tre pojkar, två män och en bil. En av pojkarna, Dave, följer med männen i bilen, de två andra, Sean och Jimmy, blir kvar på trottoaren. Trots att Dave senare lyckas fly från den källare där han hållits instängd är han, som en av grannarna uttrycker det, för alltid ”damaged goods” och för Sean, Jimmy och Dave har livet oåterkalleligen ändrat riktning.
That’s what HE said!