Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?
Connelly har haft en rent enorm output under sina aktiva år och tycks i det ha testat och förkastat många fler deltagare i sitt persongalleri. Exempelvis förekommer en föredetta FBI-agent vid namn Terry McCaleb i ett par omgångar innan han dör av sitt taskiga hjärta. Sedan får vi inte glömma journalisten Jack McEvoy, forskaren Henry Pierce och föredetta tjuven Cassie Black. Just Pierce och Black har jag dock inte lyckats provsmaka i någon större utsträckning och det synes som om de var några som Connelly ganska snart avpolletterade från rollistan.
Alla dessa personer förekommer dock i samma universum och korsar lite nu och då varandras vägar, tillsammans med flera mindre birollsinnehavare. Och det kan ju i och för sig vara ganska underhållande, även om det så småningom uppenbarade släktskapet mellan Bosch och Haller blir lite väl mycket såpa-melodram för min smak.
Ett grepp som jag finner ännu mindre underhållande är att författaren dessutom behandlar detta universum som ”verkligheten”. Det vill säga att det förekommer hänvisningar till välkända rättsfall som OJ Simpson, Elizabeth Smart, Robert Blake och Rodney King. Jag tycker alltid att det känns ganska ansträngt och onödigt, för att inte tala om när Connelly dessutom väljer att låta filmen The Lincoln Lawyer (samma titel som på Mickey Haller-romanen) vara en realitet. Att läsa om hur folk frågar Haller hur det kändes att spelas av the one and only Matthew fucking McConaughey ger inget som helst mervärde.
Allt eftersom romanserierna framskrider konvergerar polisen (från gång till annan privatsnokaren) Bosch och advokaten Haller, där de utvecklas till något mer än bara yin till den andres yang. Det visar sig som sagt att de delar samma far, har döttrar i ungefär samma ålder och till och med samarbetar i The Crossing. Då uppstår förstås goda möjligheter för Connelly att polarisera Bosch, vars främsta (möjligen enda) drivkraft är att se till att brottslingar får sitt straff, mot Haller som ser det som sin uppgift att försvara den lille mannen mot det ibland orättvisa systemet.
I den mån böckerna om Bosch och Haller skiljer sig åt skulle jag säga att skillnaden ligger någonstans här. Connelly ger Bosch en traumatiserande uppväxt med en mördad prostituerad till mor samt en minst lika traumatiserande sejour i Vietnam som tunnelråtta (Wikipedia säger i alla fall att det är ett begrepp på svenska). En bakgrund som bland annat resulterat i ett halvt-om-halvt återkommande alkoholmissbruk. De böcker där Bosch personliga historia på olika sätt jagar eller motiverar honom skulle jag säga är de bästa. De är ofta också de tidigaste och inte sällan gäller et för Bosch att jaga rätt på en livsfarlig seriemördare (å andra sidan: vilka 90-tals-thriller handlade INTE om seriemördare?).
I det perspektivet skulle jag särskilt vilja lyfta upp The Concrete Blonde från 1994. Romanen drar upp två parallella handlingar då Bosch tvingas genomgå en rättegång för att försvara sitt handlade i ett tidigare seriemördar-fall (kallad Doll Maker) samtidigt som det fallet tycks återkomma för att hemsöka honom i nutiden. Här får författaren möjlighet att dyka ganska djupt ned i sin psykologiskt ärrade polis utan att det känns allt för forcerat.
Böckerna om Mickey Haller fokuseras däremot snarare på att att utforska etiska dilemman när det kommer till brottslingar och deras försvarande. Trots att Haller gör en grej av att han försvarar i princip vem som helst, tycks han alltid leta efter en möjlighet att frikänna någon som blivit oskyldigt anklagad. I en ocean av prostituerade och smålangare söker han, mot alla odds, hela tiden efter den rena Oskulden. Han ser sig i någon mån som en lätt solkad riddare, vilken bara bytt ut sin vita springare mot en svart Ford av märket Lincoln (romantiteln The Lincoln Lawyer refererar till det faktum att Haller aldrig har ett fast kontor utan utför större delen av sitt arbete i bilbaksätet).
Hallers resonemang är att även de som de facto begått brott måste ha någon vid sin sida. På den andra står ju både ett polis- och åklagarväsende, vars blotta resursmakt har möjlighet att krossa vem som helst som försöker stå emot. Och det enda sättet att stå emot systemet är att försöka hitta omvägar, genvägar och kryphål i de lagar som Makten skrivit för att i allt väsentligt skydda sig själv. Alla böckerna där Haller är frontfigur är skrivna i ett förstapersons-perspektiv (Bosch får däremot hålla till godo med en allvetande berättare) och jag vet inte om det är bidragande orsak till att de faktiskt ofta blir ganska intressanta genom sina olika dilemman.
Som vanligt när det gäller bok-serier som löper över många år i nutid tycker jag att ett stort underhållningsvärde ligger i deras beskrivningar av teknikens framsteg. Föga förvånande är både Bosch och Haller män av den gamla skolan som i möjligaste mån värjer sig mot allt som går utöver en ordbehandlare med tillhörande matrisskrivare. Olika former av GPS-teknik är ett djävulens påfund som inte sällan hjälper buset alldeles för mycket. Samtidigt lär sig Bosch faktiskt i 2015 års The Crossing (den näst sista bok jag kom åt) hur man beställer en Uber.
För någon som är bekant med L.A. finns det säkert också mycket att hämta i tidsserie-aspekten eftersom staden mer eller mindre är en av Connellys mest grundläggande karaktärer. Ibland gör hans romanfigurer små avstickare till andra delar av USA men navet kring vilket allt rör sig och dikteras av är Los Angeles. Själv tycker jag kanske inte att det ger så värst mycket att i detalj få veta huruvida Bosch en särskild dag kör på La Cienega eller Centinela Avenue. Däremot får böckerna en extra touch av att författaren själv så uppenbart älskar denna stad, en kärlek som åtminstone ibland ger det hela en viss nerv.
Connellys språk är långtifrån uppseendeväckande men fullt funktionsdugligt. Som så ofta när det gäller den här typen av underhållningsthrillers ligger behållningen främst i vilken sorts historia Michael Connelly lyckats hitta på. Hur intrikat är den, hur engagerande, hur oväntad? En del av skörden som jag lyckades samla på mig var riktigt bra men det mesta låg snarare på flygplanslitteraturnivå. Som så ofta med den här typen av genre och författare som skriver så här pass många böcker skulle jag säga.
The Black Echo (HB #1, 1992)
The Black Ice (HB #2, 1993)
The Concrete Blonde (HB #3, 1994)
The Poet (JM #1, 1996)
Blood Work (TM #1, 1998)
Chasing the Dime (2002)
The Narrows (HB #10, 2004)
The Lincoln Lawyer (MH #1, 2005)
The Brass Verdict (MH #2, 2008)
The Scarecrow (JM #2, 2009)
The Fifth Witness (MH #4, 2011)
The Drop (HB #15, 2011)
The Gods of Guilt (MH #5, 2013)
The Burning Room (HB #17, 2014)
The Crossing (HB #18, 2015)
The Wrong Side of Goodbye (HB #19, 2016)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jodå tunnelråtta är etablerat ingen tvekan där.
Har läst ett tiotal Connelly böcker och de är helt ok. Det måste dock gå en tid mellan böckerna risken att de blir tjatiga är annars stor.
Gillar nog bäst hans beskrivning av LA – det känns som man är på stadens gator i böckerna.
Helt ok författare i min bok.
Jaha, då kan man lägga ett nytt ord till listan mao — tack för det 🙂 Det är väl det där med upprepningen som kan vara en risk med många av den här typen av författare. Och för att vara en miljöbesatt författare är Connelly ändå en av de bättre, det kan jag hålla med om. Ändå lite väl detaljerat för min smak. Men annars fullt godkänd. Särskilt jämfört med Baldacci 🙂