You are currently browsing the tag archive for the ‘Woody Harrelson’ tag.

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Tja, filmmakaren Jim Jarmusch gav sig på vampyrer i Only Lovers Left Alive så varför inte också zombies i The Dead Don’t Die? Jag kan i och för sig tycka att det finns ett visst fog för att ställa frågan ”Varför zombies, Jim?” med tanke på att jag inte upplever att Jarmusch gör något som helst nytt med genren. Kanske innebär The Dead Don’t Die ett stort steg för honom som filmmakare, men för zombiegenren? Not so much…

Men för all del, äras den som äras bör. Det tog ovanligt lång tid innan The Dead Don’t Die började orsaka de välbekanta Jarmusch-pretto-irritations-vallningarna hos mig. Bortsett från rollbesättningen och allestädes närvarande deadpan-uttryck från skådisar som Adam Driver, Bill Murray och Tilda Swinton är zombiefilmen faktiskt inte särskilt pretto alls. Istället är det nästan som om regissörens pendel har svängt helt åt andra hållet och istället för kvasifilosofiska djupsinnigheter försöker han den här gången visa att han minsann också är med på detta med nörd- och insiderreferenser (Star Wars och Romero) samt meta-element.

Kruxet är bara att referenserna får honom att framstå som lika tillgjord som alla andra, vilka trott att det räcker med en referenslavin för att fylla en film med innehåll. Meta-elemeneten är lite roliga första gången de dyker upp (främst eftersom de är så oväntade) men de leder ingen vart i slutänden. Jag få intrycket att Jarmusch faktiskt inte riktigt vetat hur han ska använda dem till något mer än komisk effekt och ännu mer uttryckslöshet från Adam Driver när han säger att han hela tiden vetat vad som skulle hända eftersom han fått läsa hela manuset. Å andra sidan får jag mig filmens nästan enda skratt när Bill Murray påpekar att regissören är ”such a dick”.

Nej, Jarmusch skulle kanske ha tjänat på att avvakta lite med sin film och istället sett och lärt från några som faktiskt lyckas leverera zombiehumor på riktigt. För andra gången, dessutom, eftersom det handlar om uppföljaren till 2009 års ZombielandZombieland: Double Tap.

Jag passade på att hugga både original och uppföljare back-to-back och känner mig därför ganska trygg i upplevelsen att bägge är likvärdiga rent humormässigt. På pappret kanske det kan verka lite märkligt att det tog tio år för uppföljaren att komma till stånd. Men skulle jag vilja påstå att stämningen tjänar på att alla medverkande nu är tio år äldre och, icke minst, tio år vanare skådisar. Särskilt tjejerna har vunnit på denna väntan – Emma Stone har betydligt mera pondus att komma med och bara det faktum att Abigail Breslin nu är över 20 istället för nybliven tonåring gör större skillnad än man skulle kunna tro.

De här tio åren gör att Stones tveksamhet inför att satsa på ett förhållande med Jesse Eisenberg känns mer trovärdigt misstrogen än påklistrat cynisk. De gör också att surrogat-far-dotterrelationen mellan Woody Harrelson och Breslin tagit en ganska naturlig vändning där den unga kvinnan längtar efter att kunna skapa sig ett liv på egen hand.

Som alla uppföljare gör Double Tap förstås mer av eaxkt det som var lyckat i originalet men lägger samtidigt till ett par ytterligare element, där särskilt tillskotten i rollistan fungerar över förväntan. Jag sällar mig till resten av hyllningskören för Zoey Deutch insats som den extreeeeeeemt blonda Madison, vilken lyckats överleva zombie-post-akropolisen tack vare sin enda regel: ”Mostly stay in the freezer”.

Det ingen av Zombieland-filmerna riktigt lyckas med är sluten. I originalet är det fortfarande bortom korkat att dra igång ett helt nöjesfält och i uppföljaren krävs att man klämmer in en deus ex machina. Å andra sidan… Gänget bakom Zombieland har i alla fall inte slängt in en sci fi-vändning, vilken förvisso var oväntad men då bara för att den var fullkomligt renons på förankring i resten av historien.

Ingen av dagens filmer revolutionerar zombiehumor-genren, så i det avseendet är det hugget som stucket mellan dem. Är du sugen på zombieklägg och några äkta skratt, se Zombieland-filmerna. Längtar du däremot efter en uttryckslös ensamble-cast och att bli lätt förbannad, se The Dead Don’t Die. To each his own, I guess.

Zombieland (2009. Jag har tidigare skrivit om filmen här, i mitt zombie-Halloween-tema. Betyget kvarstår efter denna omtitt.)

Zombieland: Double Tap (2019)

The Dead Don’t Die (2019)

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

zombielandVem hade kunnat tro att ett par kilo sociala fobier och en nypa OCD ovanpå det skulle vara något som kan rädda livet på en. Men när galna ko-sjukan utvecklas till galna människo-sjukan och de smittade till på köpet blir kannibaler visar det sig att vår huvudpersons isolering och nojjor ska verka till hans fördel.

Läs hela inlägget här »

Catching FireOm Katniss Everdeen trodde att allt var över och skulle ordna sig till det bästa vid slutet av de 74:e hungespelen bet hon sig rejält i tummen. Med storpolitiska intressen i bakgrunden kan vi lugnt konstatera att Katniss i det här avseendet närmast bitit av tidigare nämnda fingrar och det är dags att försöka sy fast dem igen.

Läs hela inlägget här »

Jag ser fler filmer på rekommendation.

***

PalmettoAllt Harry Barber vill ha var lite hederlig jävla rättvisa. Varför ska inte han kunna få vara berättigad till känslan av att samhället faktiskt var skyldig honom något? Trots allt har han suttit två år i fängelse tack vare falska anklagelser om mutor, bara för att han avslöjat en lokal korruptionshärva.

Så när Rhea Malroux föreslår att Harry ska låtsas ha kidnappat hennes styvdotter Bernadette för att kunna pressa maken och fadern Felix Malroux på lite extrapengar är han inte sen att hoppa på. Kanske inte något han skulle ha gjort under sina pre-fängelsedagar, men vad faan, något är världen skyldig honom. Lite lätta pengar till exempel.

Läs hela inlägget här »

Att se The Hunger Games blev bra träning för mitt kontrollbehov, vilket börjat anta oroväckande proportioner. Innan jag ser en film vill jag helst ha sett andra influerande filmer och ha plöjt mig igenom eventuella litterära förlagor. Kanske också försöka hinna klämma åtminstone regissörens och huvudrollsinnehavarnas tidigare verk. Handlar det om en remake eller prequel eller något i den stilen är det självklart att först ta del av originalet, alternativt originalen.

Medan det här förstås resulterar i en massa film och böcker, ibland riktigt trevliga överraskningar, inser den intelligente bloggläsaren snabbt problemet: risken är stor att jag liksom aldrig hinner fram till den där filmen som jag faktiskt var sugen på att se från första början. Är jag riktigt nyfiken finns dessutom möjligheten att jag, för att dra ut på njutningen så länge som möjligt, går och väntar med den till det absurdas gräns.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som på sin blogg för några dagar sedan hade en julkalendergenomgång av Richard Linklaters filmer. Surskägget var dock inte särskilt förtjust i just den här.

***

Nu för tiden tillhör det verkligen ovanligheterna att man bänkar sig inför en film som man inte vet något om. Antingen har man aktivt plockat fram filmen som rullar i spelaren eller också är det i alla fall något man hört talas om. Så icke med A Scanner Darkly. Titeln kändes vagt välbekant men den togs enbart på en rekommendation om bra men dåligt uppmärksammade filmer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg