Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Camilles hemort Wind Gap har redan traumatiserats av en liten flickas död och nu är ytterligare en flicka försvunnen. Hemsöks staden av en seriemördare? Men för journalisten Camille härstammar just nu den stora pressen inte från jobbet hon ska utföra, utan det faktum att hon nu än en gång måste försöka komma överens med sin mor Adora.

Adora, som tycks vara en starkt bidragande orsak till att Camille har täckt nästan hela sin kropp med självförvållade ärr, har emellertid en ny flicka att ta skämma bort – Camilles halvsyster Amma. Lägg till det att Camilles helsyster Marion dog när Camille var liten och vi har en sjujäkla familjedysfunktionalitet att grotta ned oss i.

Ordnar man alla de här tre böckerna på rad – Sharp Objects, Dark Places och Gone Girl – har jag svårt att komma undan känslan att Gillian Flynn ”bara” tagit true crime-genren till en ny nivå. Rent handlingsmässigt rör alla tre romanerna den typen av brott som genren gärna fokuserar på (münchhaussen by proxy, satanistmord och ”familjetragedier” (det vill säga mordiska makar)). Även berättelsemässigt skulle jag vilja påstå att de är upplagda enligt en true crime-mall, exempelvis med en hel del återkallanden av en dåtid som har betydelse för brotten som undersöks i nutiden.

Både Dark Places och Gone Girl har blivit helt ok filmthrillers. Sharp Objects ser jag snarare som en lite förenklad Hallmark-TV-film där huvudpoängen blir att berätta om den ondsinta sjukdomen münchhaussen by proxy. Men om själva historien är lite förenklad i förhållande till sina efterföljare skulle jag vilja påstå att Flynn här gått i andra riktningen med sitt språk.

Sharp Objects är på sina ställen närmast poetisk till sin ton, främst beroende på att det snart blir uppenbart att Camille är en kvinna som mår riktigt risigt psykologiskt sett. Tack vare sin ärrade kropp vill hon inte visa upp en endaste hudflik och för att kunna hålla sig från ytterligare karvande självmedicinerar hon rätt friskt. Cloun i det hela är att Camille ristat in ord över hela sin kropp och nästan oavsett vad som händer finns det alltid bokstavsärr som kan tala till henne, alltid kan påminna henne vad hon har gjort, alltid skrapa på längtan att hugga in med en sax på huden.

Överhuvudtaget är Sharp Objects en fysisk, kroppslig bok. Gillian Flynn låter det sällan gå många sidor där hon inte påminner läsaren om det obehagliga i kroppsligt våld eller att det ska spillas någon form av kroppsvätska, gärna brutalt och intensivt.

Och så är Flynn uppenbarligen väldigt förtjust i sina kvinnliga skurkmonster. Personer som är så långt från något slags mänskligt sammanhang att det är frågan om de ens själva ser sig som en del av det. Här tycker jag mig se en utveckling från Sharp Objects till Gone Girl där en relativt enkelspårig antagonist utvecklas till ett bli en fullödig protagonist som läsaren blir mer eller mindre tvingad att identifiera sig med. Den känslomässiga avgrunden hos den stackars lilla rika flickan är i sanning fasansfull att skåda.

Annonser