Dallas Buyers Club (2013)

Rodeoryttaren Ron Woodroof drar sig inte för en barbackaritt eller två också utanför arenan, om vi säger så. I mitten av 1980-talet var det dock ingen särskilt riskfri sysselsättning. Och med tanke på att Ron ser ut som döden självt och hostar nog för tretton tuberkulösa primadonnor torde det inte komma som en överraskning för någon annan än honom själv när läkare informerar honom om att han är HIV-positiv. De ger honom 30 dagar.

Ron kastar sig huvudstupa in i den klassiska Kübler-Ross-modellen för sorgens fem faser. Enligt hans förnekelselogik kan han inte vara HIV-positiv eftersom bara bögar får ”bögfebern” och han är inte bög. Enligt samma postulat kommer hans kompisar och kollegor fram till att Ron nog ändå är bög eftersom han är HIV-positiv och det vet väl alla att det bara är bögar som blir sjuka. Fördelen med den hållningen är möjligen att Ron kan ta ut en hel del ilska på sina (numera före detta) kompisar.

Vid den här tiden har läkemedelsföretag dock börjat göra tester med AZT och det är nu förhandlandet kommer in – när Ron inte kan muta sig till piller från en läkare går han på dem längre ned i hierarkin. Så nu självmedicinerar denne dödssjuke man okontrollerat med testläkemedel, sprit, koks och meth. Någonstans i den röran hinner han utan tvekan komma till depressionsstadiet. Kanske inte så underligt att en märkbar förbättring uteblir.

Men när AZT-tillgången börjar sina i USA är Ron tillräckligt desperat för att backa tillbaka till förhandlandet och ta sina chanser på andra sidan gränsen. Där kommer han i kontakt med kurer som är så pass effektiva att han beslutar sig för att de nog kan gå att göra pengar på hemma i good ole’ US of A.

Dallas Buyers Club är alltså den någorlunda sanna historien om den läkemedelssmugglande Ron, vilken kom att leva sju år till efter att han fick sin dödsdom 1985. Så i form av anekdotisk bevisföring är filmen förstås ett utmärkt slagträ i debatten om dödssjuka människors rätt till självmedicinering och i hur stor utsträckning det amerikanska läkemedelsverket (Food and Drug Administration) sitter i knät på Big Pharma.

Det problematiska i sammanhanget är att en av manusförfattarna anklagats för att vara AIDS-förnekare och att åtminstone vissa av de preparat som Ron kursade inte alls är särskilt hälsosamma. Man får kanske vara tacksam för att eftertexterna åtminstone anger att AZT under årens lopp faktiskt räddat eller i alla fall förlängt livet för många, när läkarna väl började komma underfund med sådant som korrekt dosering och olika former av anti-virala cocktails.

Men om jag nu ska lämna sådant därhän påminde Ron Woodroof mig en del om om en viss Oscar Schindler. En person som påbörjar något primärt för egen vinnings skull, men som under resans gång blir till en ofrivillig aktivist. Ron är inledningsvis aggressivt homofobisk och kan inte sluta prata om fitta i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Han kan inte förmå sig att besöka stödgrupper eftersom de i hans värld bara består av bögar som kramas. Men successivt blir dessa grupper de enda som accepterar Ron i hans sjukdomstillstånd och han formar en särskilt nära relation med transan Rayon.

Ingen torde väl ha missat när det begav sig att rollerna som Ron och Rayon besattes av Matthew McConaughey och Jared Leto, vilka bägge två gjorde en Christian Bale och förlorade sjukligt mycket i vikt för att porträttera trovärdiga AIDS-patienter. Men deras prestationer har mer substans än enbart viktnedgången och jag tycker att bägge två lyckas skapa berörande personligheter. I McConaugheys skepnad blir Ron Woodroof något mer än en machoprimitivt white trash och HIV-smittad homofob. Enligt filmen klarar han exempelvis av att läsa in och ta till sig läkemedelsforskning, konfrontera amerikanska myndigheter eller förhandla med japanska läkare. Jared Leto var i sin tur givetvis ”in character” under hela inspelningen, men är tacksamt nog hyfsat nedtonad som Rayon. Hans gradvisa nedgång matchas av Rons förbättring, eftersom denne under en period faktiskt synes bli friskare och piggare jämfört med när vi först träffar honom.

Dallas Buyers Club är en välgjord film som bjussar på goda rollprestationer. Den är också en påminnelse om förutsättningarna för alla de som blev HIV-smittade under åren när diagnosen i princip var en dödsdom.

Annons

2 reaktioner till “Dallas Buyers Club (2013)”

  1. Såklart den också hänger ihop med Philadelphia — den lille mannen mot systemet. Fast Tom Hanks var kanske lite mer legit än Matthew McC 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: