Det är väl lika bra att erkänna det: mitt incitament för att se Shoah var inte först och främst att se en världsberömd dokumentär om förintelsens fasor, utan ett rent missförstånd. I Annie Hall beskriver Woody Allen hur han förr eller senare tar med alla sina kvinnor på en aslång dokumentär om andra världskriget. Jag trodde det var Shoah, det visade sig istället vara The Sorrow and the Pity från 1969, vilken handlar om Vichy-regeringens nazistsamarbete.

The Sorrow and the Pity är fyra timmar lång och redan det kan ju tyckas ganska mastigt (särskilt för en dejtfilm). Men det är blott en fjärt i vinden jämfört med Shoahs nästan nio och en halv. Franske regissören Claude Lanzmann och hans team jobbade under 11 år med att leta upp överlevande vittnen från nazisternas utrotningskrig mot Europas judiska befolkning och satt i slutänden med material nog för nästan 40 filmer av Shoah-längd.

Redan nio timmar kan låta orimligt mycket och jag skulle inte vilja påstå att Lanzmann anstränger sig för att hålla tittarens uppmärksamhet fångad med ett rappt berättande eller innovativ klippning. Bildmässigt bygger dokumentären på långa panoreringar över skogspartier som markerar massgravplatser, skakig handkameragång på leriga uppfarter, oändliga kameraåkningar in och ut på järnvägsspåren som går genom Auschwitz-lägrets portar och människor som svarar på Lanzmanns frågor. Det mest spännande som händer torde vara inzoomningarna på teamets lilla folkabuss, ett grepp som markerar de tillfällen man filmade en intervju i hemlighet.

Samtidigt är förstås bristen på tempo närmast en förutsättning för det filmen vill berätta och förmedla. Det skulle bli väldigt svårt att ta en produkt som försökte göra action av alla hemskheter på allvar. Förutom längden är det förstås också själva innehållet som torde kunna göra Shoah till ganska svårsmält produkt. Jag är verkligen ingen kännare av förintelsedokumentärer men läser mig till att Shoah skilde sig från tidigare produktioner genom att inte inkorporera gamla bilder eller filmmaterial – allt vi får se är det som kunde filmas under de 11 år som arbetet pågick.

Den version som jag såg var svensktextad och uppdelad på två delar, vilka i sin tur var uppdelade i två avsnitt var. Lanzmann drar inte upp någon supertydlig skiljelinje mellan de olika delarna men generellt kan man säga att den första halvan till viss del fokuserar på den polska befolkningen. I andan av att presentera extremt sparsmakat med historiskt material bygger framställningen på att Lanzmann och hans tolk helt enkelt snokat rätt på män och kvinnor som kan tänka sig att ställa sig framför kameran och beskriva sina egna upplevelser och minnen. Det hela får därmed en lapptäckeskänsla där ibland motstridiga uttalanden får stå oemotsagda.

Jag tappar snart räkningen på alla, närmast tandlösa, gubbar och gummor (de kan mycket väl kan vara 50, snarare de 70 eller 80 år som deras uppenbarelse antyder) vilka berättar om den bottenlösa misären och tragiken som utspelades på andra sidan taggtrådsstängslet medan de gick med huvudet nerböjt på åkern utanför. Visst tyckte de synd om fångarna, men vad kunde de göra mot tungt beväpnade SS-män?! Lanzmann har också letat upp en liten småstad vars judiska befolkning försvann som genom ett trollslag och där de en gång påkostade husen nu bebos av polacker. Vissa vittnar om boskapsvagnar där fångar stod packade som djur i såväl märgbitande vinterkyla som stekande sommarhetta. Andra hävdar att judarna anlände till lägren i fina salongsvagnar iförda fina kläder (man förstår på tonen att en vit stärkskjorta var ett plagg som saknades i dessa polska bondpojkars garderob).

Den andra huvudsakliga berättelsen, i både del ett och två, handlar förstås om de som överlevde lägren, både judar och tyskar. Majoriteten av de tyskarna intervjuerna har spelats in i hemlighet. Shoah visar upp en bred palett och lyckas beskriva både enskilda tragedier (män som återfinner familjemedlemmar i högarna av lik som ska kastas i massgravar) och, i någon mån, magnituden av hela operationen.

Hur nazisterna applicerade både struktur och systematik på sitt folkmord. Hur de byggde gaskamrar som rymde 3 000 personer och skrev PM om hur lastbilsflak måste minskas i storlek eftersom det tog onödigt lång tid att fylla dem med avgaser. Samt hur de hela tiden utnyttjade ett språkbruk som aldrig i klartext uttalade vad det hela handlade om. Istället var allt ”last” eller ”åtgärder”.

När berättelse läggs till berättelse skapas så småningom en kallsinnig mosaik över hur metodiskt nazisterna gick till väga, hur alla delar i maskineriet handlade om att kunna avliva så många människor som möjligt med minsta möjliga ansträngning. En samhällsåtgärd som inte skilde sig från att se till att renhållning eller snöröjning funkar. Samma metodik applicerades också på de läger som mer eller mindre utplånades från jordens yta i krigsslutet – massgravar grävdes upp och skelett maldes till benmjöl. Allt för att undanröja bevisen för lägrens existens och filmen visar mycket riktigt upp numera idylliska skogsdungar som badar i ett varmt sommarsolsken.

Är man någorlunda bekant med sin förintelsehistoria gissar jag att Shoah inte kommer med särskilt mycket nytt. Själv skulle jag inte våga hävda en sådan bekantskap men de stora dragen känner jag förstås igen. Däremot förekommer detaljer som var helt nya – visste ni till exempel att Korfu hade en judisk koloni om ca. 1 700 personer, varav blott dryga 100 kunde återvända efter kriget?

Men filmens stora påverkan ligger förstås i det faktum att den genom sina vittnesskildringar blir personlig och nära på ett sätt som är svårt att skapa på något annat sätt. Eftersom jag gissar att majoriteten av Lanzmanns informanter inte längre är i livet är Shoah också viktig för efterkommande generationer, en påminnelse om att detta en gång faktiskt hände. Sedan finns förstås anledning att ur ett rent filmmässigt perspektiv ifrågasätta vissa av Lanzmanns ”knep” som filmskapare, exempelvis att han som sagt filmade en del personer utan deras medgivande. Eller ganska insinuant fråga polacker om de var gladare nu, 35 år senare, för att judarna är borta, när det känns rimligt att tänka sig att det kommunistiska styret hade en betydligt större inverkan på polackernas humör vid den här tiden.

Jag kan förstå att man inte är jättesugen på att bänka sig inför en nio och en halv timme lång förintelsedokumentär – både längden och innehållet kan sannolikt avskräcka. För min del tyckte jag dock att det gick ganska bra att dela upp titten i ett par sittningar. Se den som en TV-serie med nio dryga timslånga avsnitt, om det känns mer hanterligt. Och att blunda för förintelsens realiteter känns inte som ett alternativ, särskilt inte i dagens läge.

(Jag väljer att sätta betyg enbart utifrån den rent filmiska upplevelsen av Shoah, där det i mina ögon ändå finns utrymme för förbättringar. Den är lite långdragen på sina ställen och att ständigt behöva vänta in tolköversättningen av de polska harangerna gjorde heller inga underverk för tempot. Rent dokumentärt finns som sagt också vissa funderingar. Man skulle dessutom kunna prata länge om filmskapare som går in i ett projekt med ett specifikt syfte och en specifik berättelse redan klar i huvudet.)

Stort tack till bloggkollegan Jojjenito som dels gav mig incitamentet att ens överväga att se Shoah, dels uppmärksammade mig på att filmen fanns i en svensktextad version på YouTube.

Jag har tidigare haft ett tema på bloggen som hette just Shoah, men som inte inkluderade dokumentären. Då var det spelfilmer och böcker som stod i fokus, men det går förstås att hitta gemensamma linjer i alla framställningarna. Exempelvis de polska farbröderna som berättar hur man brukade göra gesten ”pekfinger över halsen” mot tågen med judiska ”passagerare”, en bild som återkommer i Steven Spielbergs Schindler’s List.