The Menu (2022)

Bon Apetit! Den geniförklarade köksmästaren Julian Slowik bjuder till bords på den hyperexklusiva restaurangen Hawthorne. Döpt efter den lilla ön där den är belägen. En ö som inte härbärgerar fler invånare än köksmästare och personal på restaurangen. Samt i princip varenda råvara som används i Slowiks minutiöst styrda kök. En unison kör av ”Yes, Chef!” är det enda som hörs från den idogt arbetande köksstyrkan.

Slowiks världsrykte ger honom möjlighet att varje kväll endast ta emot tolv utvalda gäster och den här gången är de en brokig skara. En trio börsklippare som enbart är på plats för att måltiden är snuskigt dyr. En avdankad skådis och hans assistent som letar efter grönare betesmarker. En känd, men fruktad, matkritiker och hennes lismande redaktör. Ett stammis-par som av oklar anledning är stammisar eftersom de inte verkar uppskatta maten det allra minsta. Det gör däremot foodien Tyler som tycks vara beredd att vada genom härsken majonnäs, bara han får en chans att stoppa någon av Slowiks skapelser i munnen.

Allt eftersom måltiden fortskrider blir Slowiks rätter, eller kanske snarare motiven bakom dem, allt mer intrikata. Det står klart att köksmästaren inte bara tycker om att styra sin personal, utan också att domptera sina gäster.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få när jag bänkade mig inför The Menu, men jag måste ändå säga att denna pikanta och skruvade historia överraskade mig rejält. Jag törs inte svära på att Slowiks filosofiska och moraliska koncept håller hela vägen ut men längs med färden får jag mig i alla fall en hel del underhållande satir och rejäla mängder matporr. Som sig bör i en film som i princip helt utspelas i en restaurang.

Själva presentationen av ön Hawthorne signalerar något slags mellanting mellan ett hippiekollektiv, med ambitionen att sälja snordyra ”ursprungliga” produkter, och en sekt. Den propra guiden Elsa pekar såväl ut mannen, som är i färd med att fånga musslorna som ska stå på kvällens meny, som det skandinaviskt inspirerade rökhuset (manuset ska tydligen ha inspirerats av ett besök på den norska Cornelius Sjømatrestaurant) där man mörar köttet extra länge för en fulländad matupplevelse.

En upplevelse som foodien Tyler givetvis går upp i brygga över. Han är en stjärnögd groupie, en mästerkock-wannabee, som ser ner på alla som inte hyser samma besatthet inför mat, ätande och ”mouthfeel”som han själv. En inställning som Slowik tycks dela när han uppmanar sina gäster att inte “äta” hans mat, utan ”Taste. Savour. Relish”. Tyler porträtteras av Nicholas Hoult och jag antar att det är meningen att rollen ska vara just så intetsägande och ytlig som Hoult inte sällan ger intryck av att vara. Jag uppfattar honom som snäppet mer intressant än skådisar som Luke Evans eller Jai Courtney.

Och Hoult blir ju knappast mer intressant när han flankeras av Anya Taylor-Joy som dejten Margot och dessutom utmanas av Ralph Fiennes i rollen som Julian Slowik. Taylor-Joy spelar tyvärr på lite samma lyra som jag tycker att hon trakterade i exempelvis The Queens Gambit. Supercool, smart och med skinn på näsan. Möjligen en liten skörhet för lätta upp den annars så hårda ytan. Det är i och för sig en typ som hon är bra på, men det börjar kännas allt för välbekant vid det här laget. Julian Slowik är svårare att få grepp om, men hans ambition med sin meny påminner mig en smula om Ratatouilles utlevade Anton Egon. Annars finns här också tydliga drag av Agatha Christie.

The Menus budskap försöker fiska i alla möjliga vatten och känns väl därmed kanske inte särskilt innovativ eller djupsinnig i just det avseendet. Men filmen serverar tillräckligt många överraskningar och vändningar för att detta ska bli riktigt smakligt. Smaklökarna kittlar extra dödsskönt om men inte vet så mycket om produktionen innan man tar sig en smakbit.

The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Fortsätt läsa ”The King’s Man (2021)”

Cemetery Junction (2010)

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Fortsätt läsa ”Cemetery Junction (2010)”

2014 års tio bästa filmer

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Fortsätt läsa ”2014 års tio bästa filmer”

Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992)

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Fortsätt läsa ”Emily Brontë’s Wuthering Heights (1992)”

1993 års tio bästa filmer

Ett våldsamt år, särskilt februari månad av någon anledning… England chockas av det grymma mordet på tvåårige James Bulger eftersom förövarna är två tioåringar. Senare dödas sex personer när en bilbomb exploderar i garaget under World Trade Center. Sannolikt inte helt ointressant i sammanhanget då amerikanska ATF blott två dagar senare stormar David Koresh område i Waco, Texas. Eller i alla fall försöker storma, det hela utvecklar sig till en 50 dagar lång belägring.

Fortsätt läsa ”1993 års tio bästa filmer”

1994 års tio bästa filmer

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Fortsätt läsa ”1994 års tio bästa filmer”

X4: James Bond (2006-2015)

SpectreAv någon outgrundlig anledning blev jag tillräckligt pepp på nya Bond-rullen Spectre för att vilja uppdatera mig på Daniel Craigs Bond-insats. En titt på Casino Royale när det begav sig hade gjort mig lite avtänd i all sin överraskning. Visst, vi hade den hyfsat välbekanta casinomiljön men samtidigt en Bond som blir hyfsat realistiskt torterad av en blodgråtande Mads Mikkelsen. Det var nästan så jag började längta efter Roger Moores putslustiga comebacks. Men bara nästan…

Fortsätt läsa ”X4: James Bond (2006-2015)”

2002 års tio bästa filmer

En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.

I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.

Fortsätt läsa ”2002 års tio bästa filmer”

X2: Clash of the Titans (1981 och 2010)

Clash of the titans 1981Clash of the Titans (som kanske något oväntat inte handlar om titaner överhuvudtaget) plockar upp den klassiska historien om hur Zeus-sonen Perseus med hjälp av Medusas förstenande blickar tar hand om ett gigantiskt havsmonster och räddar den sköna Andromeda på kuppen.

Egentligen är det här ett stordåd som Persues gjorde så där lite i förbifarten. Medusa hade ursprungligen dekapiterats eftersom den elake härskaren Polydektes ville röja Perseus ur vägen för att kunna spänna på hans mamma Danaë genom att ge den unge mannen ett omöjligt uppdrag. Men inget är omöjligt för gudason och genom råd och dåd från sina gudomliga släktingar låg till slut det eftertraktade huvudet i sin säck.

Fortsätt läsa ”X2: Clash of the Titans (1981 och 2010)”