Im a cyborgalt. titel: I’m a Cyborg, But That’s Ok

Efter partyfilmen Joint Security Area och sin Hämndtrilogi kände uppenbarligen koreanske regissören Park Chan-wook behov av något mer lättsamt (ungefär som när Spielberg avlöste Schindler’s List med The Lost World) och resultatet blev dagens film.

I sak är kanske inte I’m a Cyborg någon partyfilm, den heller. Vi får följa hur den unga kvinnan Young-goon hamnar på en psykiatrisk klinik efter ett självmordsförsök. För hur ska man annars tolka det faktum att hon vid sin arbetsstation på radiofabriken skar upp sin handled, stoppade in en sladd och sedan satte i kontakten?

Det varken patienter eller läkare får veta är att Young-goon egentligen är en cyborg, så det enda hon gjorde den där dagen på fabriken var ju att ladda batterierna (en laddning som kan avläsas på hur hennes tånaglar lyser upp). Vanlig mat kan förstöra hennes finstämda inre maskineri, så på kliniken finns en hjälpsam medpatient som äter upp hennes portioner medan Young-goon själv ihärdigt slickar på batterier för att få den energi hon behöver.

På nätterna smyger hon omkring och samspråkar med klinikens olika maskiner, varelser som hon avundas eftersom de har ett syfte med sin existens. Själv söker hon fortfarande efter ett sådant och hoppas att kanske att hennes mormor ska kunna tala om det för henne.

Men mormodern har (liksom sin dotterdotter) blivit bortförd av män i vitt och nu måste Young-goon skaffa sig tillräckligt med energi för att kunna döda dessa vita män och frita sin mormor. Till hennes hjälp kommer Il-soon som tack vare sin kleptomani inte bara kan stjäla saker utan också de andra patienternas psykoser.

Enbart utifrån titeln hade jag siktat in mig på I’m a Cyborg… till ett sci-fi-tema men som synes hade det ju inte fungerar särskilt bra. Det här är istället en slags quirky (hade filmen varit en amerikansk indie hade den lanserats med detta ord i meterhöga neonbokstäver) blandning mellan valfri mentalinstitutionsfilm där patienterna bondar med varandra genom sina respektive sjukdomar, den gamla godingen Benny & Joon, Michel Gondry och Amelie från Montmartre. Särskilt den sista associationen understryks av Park Chan-wooks favoritkompositör Jo Yeong-wook, vilken skapat ett score som andas betydligt mer franskt café (ibland kanske till och med en stumfilmsversion av ett sådant) än koreanskt sinnessjukhus.

Filmen har ett visuellt skarpsinne som vi vant oss från Chan-wook och historien är egentligen en rätt klurig sak där vi allt eftersom får fler och fler ledtrådar till Young-goons sinnestillstånd. Jag kan förstå att I’m a Cyborg… inte är en film som går hem hos alla med sin lite speciella blandning av humor, drama, en del realistiskt våld (det är ju trots allt Park Chan-wook vi pratar om) och kärlekshistoria.

Det förekommer en hel del detaljer ute i kanterna och i bakgrunden som ibland får betydelse för huvudhistorien och ibland inte. De andra patienternas historier berättas lite här och var och det känns ibland kanske väl fragmentariskt. Efter berättelsens klimax för Young-goon, tappas slutet bort en smula. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av hur regissören leker fram sin produkt, rör ihop tragikomiska kattbilder och mekaniska allegorier med en imponerande statisk slaktscen filmad ovanifrån. Trots att jag och min medtittare både en och två gånger pratade om att åtminstone ta en middagspaus blev vi i slutänden ändå fast i känslan ”undras vad som ska komma härnäst?”

Med tanke på de ljumma omdömen som tycks ha mött Park Chan-wook senaste alster Stoker, undrar jag om inte I’m a Cyborg… är ett klart bättre alternativ (men det var det ju inte. Eller med andra ord: Stoker var mindre dålig än jag fruktade).

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser