You are currently browsing the tag archive for the ‘Försmådd kärlek’ tag.

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Det som blir det oväntade i sammanhanget är att sydkoreanske regissören Chan-wook Park valt att iscensätta sin historia (baserad på den historiska romanen Fingersmith av Sarah Waters) någon gång under de dryga trettio år som Korea var ockuperat av Japan. Offret ifråga är Lady Hideko vars morbror Kouzuki också kastar lystna blickar på hennes…förmögenhet för att kunna utöka sin samling av dyrbar, japansk erotika (man kan aldrig få för många bilder på bläckfisksex).

Till detta märkliga hushåll kommer alltså den koreanska Sook-hee som snart börjar hysa varma känslor för sin matmor och en allt större skuld över att hon är delaktig i komplotten.

Förutom Thirst har jag sett alla Chan-wook Parks filmer sedan Joint Security Area och i backspegeln är bara att konstatera att ingen av dem kan mäta sig med hans hämndtrilogi. Efter en kort utflykt i västerlandet med Stoker är Park tillbaka i Korea men har i The Handmaiden plockat med sig försvarliga visuella tendenser eftersom Kouzukis hus är en vild blandning av det japanska och det brittiska, två kulturer som rollfiguren uppenbarligen tycker är betydligt bättre och finare än hans egen.

I den här skärningspunkten mellan det japanska, det koreanska och det västerländska känner jag mig osäker på om något kanske går förlorat för min del. Det skulle nästan vara konstigt om det inte fanns en massa kulturella och historiska övertoner som jag helt missar men som blir oerhört raffinerade i adaptionen av Walters historiska roman om bedragare, kärlek och avgrundsdjup amoral.

Nu kan jag inte göra så mycket annat än att fundera på perspektiven i filmens tre olika delar och det faktum att de maktlösa kvinnorna ger varandra frihet medan de maktfullkomliga männen drar ned varandra i fördärvet. Samt vilken poäng Park egentligen hade med filmens nakenhet och intima sexscen som vi dessutom får se två gånger? Fanns det egentligen någon poäng med vare sig nakenheten eller sexet eller är det bara ytterligare en av de undersköna bilder som Park verkar kunna stå emot lika lite som sin faiblesse för att porträttera utstuderad hämnd?

För självklart har regissören inte legat på latsidan när det gäller det visuella; det är drivor av körsbärsblom, utsökta kostymer, märkliga brandskyddskläder, bläckfläckade läppar och raffinerad mat. Jag tyckte också mycket om musiken av Yeong-wook Jo, vilken jobbat med Park tidigare.

Mja, jag vet inte jag… Triangeldramat mellan ”Greve Fujiwara”, Lady Hideko och Sook-hee var för all del sensationellt så det räckte men den här gången tyckte jag nog att det blev lite väl mycket yta och lite väl sparsmakat med substans. Frågan är om jag inte hade velat befinna mig oftare i Kouzukis källare och mer sällan i sängkammaren. Mindre erotisk och mer thriller.

Jag hade absolut inte tråkigt när jag såg The Handmaiden men det blev också en film där jag inte hade med mig så mycket när den väl var slut. Förutom funderingarna på att Park knappast kan vara okunnig om signalerna som sexuellt laddade bilder av små och nätta asiatiska kvinnor har, i alla fall för en västerländsk publik. Men det fanns kanske en poäng med det också, jag förstod den bara inte.

Men visst kan det finnas en poäng med att se en ruggigt snygg film? The Handmaiden kan avnjutas på C More, som dessutom bjuder på en gratismånad.

Annonser

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Ja, Katarina tycker sig verkligen se ljuset i Mozarts musik. När hon hör stråkar och oboe blir hon tårögd och kan för en kort stund glömma en bistrare, fulare, verklighet med alkad morsa, socialtjänst och Idol i TV-soffan med den hygglige men ack så okultiverade pojkvännen Mattias.

Så visst tycks det som en dröm att få den där provanställningen som receptionist på Göteborgs konserthus. Där till och med vaktmästarna slänger sig med referenser till Hugo Alvén och alla vet vem Gunnar Ekelöf är. Att sedan dessutom bli uppmärksammad av uppburne dirigenten Adam Lagervall är bortom och utöver allt Katarina någonsin kunnat hoppas på.

Ända sedan jag såg Hotell har jag varit nyfiken på detta första samarbete mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Och visst är Till det… en riktigt bra film även om historien som sådan inte når upp till Hotells komplexitet. I relationen mellan Adam och Katarina saknar hon möjligen en annan etnisk bakgrund och en funktionsnedsättning för en total statuskollaps i förhållande till honom. Men vad filmen anbelangar räcker det så bra med att hon är en ung kvinna med en bakgrund som inte bekantat henne med vare sig Kirkegaard eller Schopenhauer.

I det avseendet måste jag säga att Alicia Vikanders närvaro i filmen är en riktig lyckträff. Oavsett om hon ska vara en stjärnögd groupie vid Samuel Frölers dirigentfötter, en trasig tjej med munsår och taskig aggressionskontroll, dela en blick av samförstånd med oss tittare eller andlös inför den klassiska musikens skönhet klarar hon det hela med glans. Under de senaste åren har jag tyvärr så smått börjat tröttna på hennes sorgset sköra kostymroller men här hittar jag igen en råare Alicia. En skådis som är förtvivlad, panikslagen, förbannad, rosigt kärleksrusig.

Men ska man nu framhålla skådisar skulle jag faktiskt också vilja lyfta Martin Wallström som Mattias. Kanske handlar det till viss del om att jag inte kan låta bli att tycka synd om hans genomhygglige arbetargrabb som gör så gott han förmår. Bara det att hans bästa aldrig någonsin kommer att vara nog för Katarina i hennes kultur- och klassambitioner.

Själv är jag uppvuxen i en miljö där Mozart hade en given plats i skivsamlingen tillsammans med gubbar som Schubert och Tjajkovskij. Till det… får mig att börja fundera på hur oåtkomlig och ouppnåelig den världen kan framstå för någon som aldrig haft tillgång till den.

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Läs hela inlägget här »

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Läs hela inlägget här »

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Läs hela inlägget här »

Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.

Läs hela inlägget här »

Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.

***

wuthering-heightsSamma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!

Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg