You are currently browsing the tag archive for the ‘Försmådd kärlek’ tag.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.

Annonser

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

En ung kvinna hittas hängd i sin lägenhet. Polisen söker upp grannarna, paret Wikner. Inte bara för att de är hennes grannar utan för att den olyckliga också testamenterat alla sina ägodelar till dem. Anders Wikner är författare och som en sådan nyfiken på mänskligt elände. Han blir också fascinerad av den bortgångna Dagmar Brink genom en titt i hennes bokhylla (”visa mig din bokhylla och jag ska visa dig vem du är” funkar alltid) där Karin Boye trängs med Edith Södergran. Hade filmen varit femton år yngre hade nog Sylvia Plath kunnat plath(sa) där också.

Han bestämmer sig för att ta reda på varför Dagmar tog livet av sig eftersom hon inte tillhandahöll något som helst svar på den gåtan i sitt avskedsbrev. Startpunkten blir den försupne konstnären Elias Körner och hans tavla ”Flicka och hyacinter” men allt eftersom trådarna från Dagmars liv nystas upp visar det sig att ingen någonsin riktigt kommit henne in på livet. Hon skulle rentav kunna använda som illustration för Churchill-uttrycket ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma”.

Detta är förstås optimala omständigheter för en film – inga som helst förutfattade meningar och därmed inga varken höga eller låga förväntningar. Eller jo, det är klart att jag inte tror att filmen ska vara en intetsägande mellanmjölksprodukt men så mycket blankare är det nästan svårt att vara i dagens uppkopplade läge.

Det finns säkert mer lämpliga referenser till Flicka och hyacinter, men själv har jag svårt att inte koppla historien och dess detektivartade upplägg till den nio år äldre Citizen Kane. Utseendemässigt med för den delen. Orson Welles använde en betydligt grandiosare scenografi än Hasse Ekman, men filmernas noir-artade foto som arbetar hårt med ljus och skugga (mest skugga förstås) påminner i mina oerfarna ögon om varandra.

Anders Wikner (eller ja, Ulf Palme egentligen) träffar både hög och låg under sina efterforskningar – Dagmar frotterade sig med både bankdirektörer och revyskådespelerskor. För min del kan jag tycka att några av de karaktärerna (särskilt Anders Eks konstnär och Karl-Arne Holmstens avdankade estradör) känns lite påklistrade och teatraliska men det är kanske bara för att de speglas mot den med rätta anonyme Wikner (han är ju egentligen bara det fordon vilket skjutsar historien vidare mot sin oundvikliga upplösning) och vårt isolerade mysterium. Dagmar, vilken i och med filmens inledning dödsdömd svävar genom sin egen historia och ständigt glider ur sina medmänniskors grepp.

Dagmar spelas av Eva Henning som vid den här tidpunkten var gift med regissör (och manusförfattare och produktionsledare) Ekman. Jag gillar henne som den i bästa fall melankoliska men allt som oftast djupt olyckliga ”fröken Ensam”. Särskilt alla de bilder där hon sitter vid pianot och låter känslorna spela över ansiktet. Berättelsen om Dagmar är bra konstruerad och framförd av Ekman, nyfikenheten och spänningen hålls hela tiden vid liv, men det är Henning som gör att vi som tittar dessutom bryr oss om henne. Kanske till och med hoppas att filmen inte ska sluta som vi ändå vet att den gör. Om man vill kan man se Flicka och hyacinter som en thriller, men Eva Hennings prestation gör att den i lika hög utsträckning kan ses som ett drama om hur olycklig kärlek kan lägga ett helt liv i ruiner.

Har du tänkt att se Flicka och hyacinter skulle jag rekommendera dig att inte ta reda på någonting om filmen. Jag var helt blank vad gäller upplösningen och det ger förstås en extra krydda till hela anrättningen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Romantik har ingen större plats i Natalies liv. Ingen plats alls, faktiskt. Inte efter att hennes mamma med emfas påpekat för sin dotter att kvinnor som hon och Natalie knappast har chans på Ödet och Kärleken. Livet för sådana som Natalie är inte som i alla de där romantiska komedierna som den lilla flickan (fram tills dess) älskade att titta på. Så Natalie bestämde sig att inte bara sluta vänta på en räddande riddare på en vit springare utan att sluta vänta på någon överhuvudtaget.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser