Fyrar används ofta som symboler för det goda här i livet: hopp, upplysning, vägledning, räddning, frälsning. Så då faller det väl sig naturligt att de som är fyren allra närmast, fyrvaktarna, ständigt är fyllda av all denna godhet. Det är ju ändå de som genom hårt och idogt arbete ser till att fyren kan fullfölja sitt betydelsefulla värv.
Fortsätt läsa ”The Lighthhouse (2019)”
Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.
Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.
Kaka söker maka lyder ett uttryck som sannolikt är så ålderdomligt att det skulle kunna platsa i kampanjen ”adoptera ett ord”. Kanske är det ändå det som är fallet när Tyler och Ally finner varandra? Han slackar runt utan vare sig jobb eller regelrätt utbildning tack vare en död bror i bakgrunden. Relationen till affärsmanspappan Charles är ansträngd för att uttrycka det milt. Hon slackar absolut inte runt, utan har bestämt sig för att bli socialarbetare men har ändå ett livstrauma i form av nedskjuten mor.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Det är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.
Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.
Sista rycket med våra vampyrkompisar och nu är jag på något sätt ändå i fas med Fiffi som ikväll postar sitt sista inlägg om Twilight-seriens sista film — Breaking Dawn, pt 2. Själv gör jag en slags sammanfattning av seriens karaktärer och huvudsakliga innehåll.
***
Team Bella
Det är lika bra att erkänna det: jag har jäkligt svårt för Kristen Stewart. Mestadels upplever jag henne som helt nollställd, möjligen åt det buttra hållet eftersom mungiporna oftast strävar nedåt. Hennes utseende funkar bra som en inledande plain Jane men blir då desto mer svårsmält som 
fotomodellsnygg vampyr, komplett med en fyllig hårman (kan vampyrers hår verkligen växa?). Meyers dialog som i böckerna möjligen kan funka i den egna fantasin blir i Kristens mun (och Roberts också, förstås) hopplöst fjantig och högtravande. Fortsätt läsa ”Twilight saga #2”
Näst sista vampyrfredagen! Fiffi har kommit fram till del 1 av Breaking Dawn (publicerad ikväll som vanligt) och jag tar mig an filmerna i något slags sammelsurium. Filmlänkarna nedan leder till Fiffis tidigare texter. Nästa vecka kommer hela upplösningen, vad får filmerna egentligen för betyg? Spänningen är olidlig!
***
X5: The Twilight Saga (2008-2012)
I dagens säkra-kort-filmindustri säger det sig självt att ett så pass populärt fenomen som Twilight–böckerna skulle bli filmatiserade. Och var Stephanie Meyers vampyrromans poppis innan, var det ändock en västanfläkt jämfört med vad Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner har lyckats åstadkomma i sin eviga kärlekstriangel.
Becky Sharp är inte så mycket en socitetsklättrare som hon är en bergsbestigare. Så väljer i alla fall en av alla de njugga kvinnor som stöter på henne att karaktärisera den minst sagt egensinniga Becky. Den föräldralösa flickan lämnar med största glädje Miss Pinkertons flickakademi för att bli guvernant hos Sir Pitt Crawley. Fint som snus tycker Becky.
Rörliga bilder och tryckta ord 