X2: Fight Club (1996 & 1999)

Stjärtsparken jag fick från American Psycho att äntligen försöka mig på Bret Easton Ellis bok ledde mig vidare till en annan välkänd förlaga som jag också försökt mig på men hittills aldrig tagit mig igenom – Chuck Palahniuks Fight Club.

Jag är säkert sist på den bollen men måste erkänna att jag tidigare aldrig tänkt på hur de två historierna egentligen handlar om samma sak. Vi har den livströtte unge mannen som är fylld av avsky inför både sin samtid, sammanhang och sig själv men som, när vi träffar dem första gången inte vet vad han ska göra åt saken. Istället försöker han bedöva sig själv med allt det som samtiden säger åt honom är eftersträvansvärt: prylar. Han är en pojke, som i omvärldens ögon åtminstone borde vara en man men som känner sig allt annat än manlig.

Men där Patrick Bateman gör lika desperata som futila försök att faktiskt passa in i den ytliga perfektionen och hålla kaoset stången, med regelbundna återfall i groteskt övervåld som enda ventil, väljer Fight Clubs namnlöse protagonist att omfamna kaoset samt förkasta prylarna, perfektionen och samtiden. Guru-ledd av Tyler Durden, ett levande uppslagsverk av Thoreau-liknande aforismer (”The things you own end up owning you.”), gör de bägge istället undergroundrevolt genom att återgå till något som skulle kunna ses som mer primitivt men också mer autentiskt.

Acceptera din konfrontativa manlighet, tro inte att räddningen ligger i mötet med en kvinna och ta för dig av sådant som faller dig in. Förlika dig samtidigt med det faktum att du inte är unik, inte speciell. Omfamna smärta och död istället för att söva dig själv med piller eller meditation i tron att sådana artificiella bandage kan få rötan att försvinna. Sann frihet ligger endast i total hopplös- och uppgivenhet (här undrar jag om inte Saw-seriens Jigsaw hittat lite inspiration?). Man måste utplåna det gamla för att kunna bygga upp något nytt. Och denna nya frihet kan endast delas med andra Män.

Nu är jag förvisso spoilad av många omtittar på David Finchers tre år yngre adaption men jag inbillar mig att författaren gör filmens stora mindfuck en smula tydligare en smula tidigare i syfte att leka med dubbelheten. Det är förstås också lättare att bli lurad längre i filmmediet där vi ju ser Edward Norton och Brad Pitt spela mot varandra, bägge lika briljanta i sina respektive roller. Pitt har tonat ned 12 Monkeys-locon till att främst framstå som über-cool men kanske också lite, lite bindgalen medan Norton i princip hela tiden är den propre kontorsråttan. Till sin hjälp hade de förstås också hela filmens inramning, med Pitt i röd skinnjacka medan Norton får nöja sig med en svintrist marinblå sak i lumber-modell.

I ett tredje hörn, vilket skapar en obekväm triangel, finner vi Helena Bonham Carter som klippt och skuren för rollen som den trasiga Marla Singer. Det är möjligt att jag inbillar mig, men det känns som om filmen faktiskt ger Marla en anings mer agens på ett sätt som gör henne mer intressant och inte bara en deprimerad motpart för huvudpersonen att spegla sin egen otillräcklighet i (manus skrevs av en viss Jim Uhis).

Jag föredrar utan tvekan Fight Club framför American Psycho, både när det gäller förlaga och adaption. Samma tema avhandlas och framställs i mina ögon roligare och mer innovativt (språkligt och historiemässigt) av såväl Palahniuk som Fincher, jämfört med Easton Ellis och Harron. Ställda mot varandra blir det dessutom tydligt att American Psycho i både bok- och filmformat är iskalla berättelser. Jag upplever att varken Easton Ellis eller Harron är det minsta intresserade av att vi ska bli engagerade i eller känna för Patrick Bateman. Palahniuk och Fincher får mig åtminstone att undra om det skulle kunna vara så. Till ekvationen måste förstås också räknas utstrålningen hos Christian Bale kontra den hos Edward Norton.

Men kommer man till nästa nivå i den här dödsmatchen är det lika solklart att jag föredrar Finchers adaption framför Palahniuks förlaga. Det beror som sagt till stor del på att Norton och Pitt lyckas sparka lite nytt liv i den mer än lovligt avdomnade berättelsen om levnadströtta manliga trettioplussare. Samt Finchers meta-berättande i Seven-inspirerade miljöer som för min del vare sig stagnerat eller daterats, utan fortfarande känns roligt och fräscht.

Fight Club (1996)

Fight Club (1999)

2 reaktioner till “X2: Fight Club (1996 & 1999)”

  1. Boken står som så mycket annat i hyllan men filmen har jag sett och sett om men det var ett tag sedan sist – blev lite sugen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: