The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Men en chans dyker alltså upp från Royal Geographic Society. Kan Percy tänka sig att kartlägga en hittills outforskad del av Amazonas och därmed undvika krig mellan Bolivia och Brasilien över gränsdragningen mellan de två länderna? Det kan Percy absolut och efter en hel del strapatser når han och hans lilla expedition vad som verkar vara ett källflöde till Rio Verde. Men inte nog med den upptäckten, här hittar man också krukskärvor och Percy drar av dessa slutsatsen att det en gång fanns en avancerad civilisation på platsen.

Men på hemmaplan vill ingen lyssna på sådana idiotiska påfund. Skulle primitiva sydamerikanska indianstammar kunna bygga upp en stad som glimmar likt guld?! Sådana befängda påståenden har man hört förut – har major Fawcett möjligen drabbats av conquistadorernas Eldorado-feber? Och inte för att vi lärt känna major Percy Fawcett särskilt väl, men en sak är då säker: han är ingen man som finner sig i att bli ifrågasatt och därmed är också hans väg genom livet cementerad. Han ska hitta bevis för den förlorade staden han kallar ”Z” om det så tar livet av honom på kuppen.

Själva filmens titel, The Lost City of Z, ligger den en smula i fatet. Den andas mystik, uråldrig kunskap och kanske en liten aning av äventyr à la Tarzan eller Indiana Jones. Medan själva produktionen försöker vara en ganska realistisk skildring av hur dylika expeditioner gick till på den här tiden. Och man har en hel del att gå på, ety detta är en BOATS. Percy Fawcett har funnits i verkligheten och försvann på den sista expeditionen han genomförde i syfte att bevisa stadens existens. Därför är beskrivningen tryfferad med vedermödor som hällregn, svält, aggressiva urinvånare som är pricksäkra med blåsrören och svirrande insekter. Särskilt Charlie Hunnam verkar har ringt Christian Bale för att få lite svält-tips från den förres The Machinist-erfarenhet.

Men The Lost City of Z anstränger sig samtidigt för att göra anrättningen avsevärt mer dramaturgisk än vad verkligheten låter ana. Inte mindre än åtta olika expeditioner är komprimerade till tre. Betydligt färre än 100 pers omkom i försöken att återfinna Fawcett efter hans försvinnande. Hans teorier blev inte utskrattade enbart på basis av ingrodd rasism, utan att man i samtiden var övertygad om att Amazonas jordmån omöjliggjorde en civilisation av de magnitud som Fawcett talade om. Det finns heller inga tecken på att Fawcett själv var riktigt så demokratiskt lagd gentemot de sydamerikanska urinvånarna vill göra gällande. Slutligen ber The Lost City of Z också sin publik att tro på att Charlie Hunnam och Sienna Miller ska föreställa Tom Hollands föräldrar.

Det är förstås lockande att med en så här pass rejäl historia lägga mycket fokus på just expeditionerna och umbärandena. Men jag undrar om det inte hade varit betjänt av att istället dyka lite djupare i den här besattheten som förvisso verkar drabba många upptäcktsresande. Till viss del blir förstås ett sådan fokus svårare att jonglera eftersom historien sträcker sig över ungefär 20 år.

Men jag tycker aldrig att det blir tillräckligt tydligt varför Charlie Hunnam gång efter annan överger en familj som han enligt filmen älskar innerligt. Därmed förpassas också Sienna Miller till den välbekanta, men trista, rollen av hemmavarande och stöttande maka. Hon får vid ett tillfälle (sannolikt djupt anakronistiskt) ifrågasätta varför hans manliga resande alltid ska få företräde framför hennes kvinnliga aspirationer utöver att vara ensamstående mor och maka till en resande man men det blir aldrig något mer än denna enda scen. Ännu mindre begripligt är vändningen som görs av Tom Hollands son Jack Fawcett. Jag hängde i alla fall inte alls med på hur han gick från att nästan hata sin frånvarande far till att bli dennes störste försvarare och expeditionsmedhjälpare.

En filmtittare är sällan nöjd. I fallet The Lost City of Z hade jag som sagt velat ha mer psykologi eller mer frejdigt äventyr. I nuläget känns det som om den ”sanna” berättelsen om Percy Fawcett blev varken hackad eller malen. Jag ser dock att många kritiker talar om filmens ”grandeur”, så förbehållet måste kanske bli att den tjänar på att ses på storduk?

Factory Girl (2006)

Factory Girl.jpgEdie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.

Fortsätt läsa ”Factory Girl (2006)”

Stardust (2007)

Stardust movieBodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

Fortsätt läsa ”Stardust (2007)”

Casanova (2005)

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Fortsätt läsa ”Casanova (2005)”

Live By Night (2016)

live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Fortsätt läsa ”Live By Night (2016)”