You are currently browsing the tag archive for the ‘Taika Waititi’ tag.

Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.

Men åter till Ricky. Paret Bella och Hector som bor i det ödsligt belägna huset är trettonåringens sista chans till ett fungerande fosterhem innan han åker in på ungdomsvårdsskola. Den lika stenhårda som uppgivna socialsekreteraren räknar upp alla Rickys brott (spotta, vandalisering, klotter) innan hon avger ett sista omdöme ”He’s a real bad egg”.

Men ägget är på god väg till bättring hos den kärleksfulla Bella och den kanske inte lika kärleksfulla Hector. Hos paret får Ricky fira sin första födelsedag någonsin och dessutom en fantastisk födelsedagspresent – jycken Tupac (de andra potentiella hundnamnen var Psycho och Megatron). Men katastrofen slår till och plötsligt befinner sig Ricky på rymmen i bushen tillsammans med en högst surmulen och motvillig Hector.

Taika Waititis Oscars-nominerade Jojo Rabbit blev sparken jag behövde för att ta mig an Hunt for the Wilderpeople, eftersom Jojos upplevelser gjorde klart att detta är en regissör i min smak. Och det är möjligt att jag drar allt för stora växlar på ytliga likheter, men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att Hunt for… i vissa avseenden känns som ett stillsamt genrep inför Jojo Rabbit.

Den ganska fantastiska historien berättas prosaiskt ur Rickys synvinkel, som till sin natur (och kroppshydda) snarare påminner om Jojos kompis Yorkie. För Ricky är det fullkomligt självklart att han ska campa med Hector i vildmarken i flera månader, hellre än att åter hamna i socialtjänstens klor. I hans värld blir svartklädda polisstyrkor till ninjor och polisschäfrar till jättevargar. Han är fullt upptagen med att skapa en bild av sig själv som en hårdhudad gangster (vars öde det är att sluta sina dagar ”in a blaze of glory”) även om det är uppenbart att han varken är särskilt hårdhudad eller gangsterlik. Däremot utrustad med en enastående förmåga att se sakligt på sitt hittills ganska usla liv. Ett av hans bästa knep är att hitta på haiku-dikter för att bearbeta sorg och förluster.

Jojo Rabbit var mer surrealistiskt skruvad än Hunt for… och har naturligtvis en helt annan ambitionsnivå med ämnen som nazism och förintelsen. Å andra sidan lägger Hunt for… ganska mycket tonvikt på det maoriska arvet. Den spelar också i högre utsträckning på kontrasten mellan vildmarkens majestät och mystik samt den intima relationen mellan Ricky och Hector. Hunt for… klarar dessutom balansen mellan allvar och humor bättre, tack vare den fina känslan som uppstår mellan Julian Dennison och Sam Neill. Ricky och Hector är två människor som farit ganska illa här i livet men som just därför kan finna en trygghet i varandra.

Den som hotar den tryggheten är framförallt socialsekreteraren Paula Hall (spelad av Rachel House), filmen mest otvetydigt humoristiska rollfigur. Men det finns förstås också möjlighet att se något ytterst tragikomiskt i en socialsekreterare vars motto ”No child left behind” låter som ett hot, snarare än ett löfte, och som beskriver sig själv som en terminator i förhållande till Rickys Sarah Connor (”in the first movie too, before she could do chinups”).

Tja, det är bara att konstatera att Taika Waititi fortsätter att leverera för min del. För att citera en av filmens haikus: ”It was the best”.

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Läs hela inlägget här »

10. Hemkomsten
Lågmält och finstämt från variationsrike veteranen Zhang Yimuo om kulturrevolutionens efterdyningar.

”The objective of any form of art is not political. I had no political intentions. I am not interested in politics” (Regissör Zhang Yimuo om att vara filmskapare i Kina)

9. Boyhood
Här kan vi börja snacka filmiskt experiment! Richard Linklater har tagit fyra skådisar och låtit dem utvecklas i tangentens riktning under 12 år. Trovärdigt och vardagligt om barn-föräldrarelationer. Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

Läs hela inlägget här »

För att vara en superhjälte-film känns utblicken i Black Panther, det senaste tillskottet i Marvel Cinematic Universe, relativt smal. Bortsett från en kortare avstickare till Sydkorea och staden som förvirrande nog heter Pusan på svenska men Busan på engelska (zombiefri den här gången, tyvärr), håller sig berättelsen relativt stilla i det hemliga hittepå-landet Wakanda.

Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

What We Do in the ShadowsDe nyazeeländska filmskaparna och komikerna Taika Waititi och Jemaine Clement vet hur man fyrdubblar ungefär en och en halv miljon investerade filmkronor. Framgångsreceptet stavas, kanske något oväntat, vampyrmockumentär.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg