You are currently browsing the tag archive for the ‘Indiana Jones’ tag.

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Och på jorden är det inte så värst gött för transformers just nu. De anländer i horder, både autobots och decepticons, och den mänskliga arten har bestämt sig för att sätta ned foten en gång för alla. En insatsstyrka vid namn Transformer Reaction Force (TRF) skapas. En död transformer är en bra transformer, skjut dem allihopa och låt Gud sköta sorteringen.

Men det finns fortfarande vissa människor som kan skilja mellan vän och fiende. En av dem är lone gunman-typen Cade Yeager som vi stiftade bekantskap med i Age… (honom minns jag faktiskt!). Han reser land och rike runt för att hitta skadade autobots samt nödvändiga reservdelar. Nu dock mer sliten, oklippt och familjelös jämfört med Age… eftersom han ständigt är på flykt undan TRF.

I Chicago träffar han på både den kaxiga flickan Izabella och en transformer vid namn Steelbane som ger honom en slags levande talisman. Den ska visa sig inte bara vara nyckeln till ett uråldrigt mysterium utan också något som decepticons med Megatron i spetsen vill lägga hydrualikfingarna på (who else but Megatron?!).

Om jag säger att ovanstående resumé täcker kanske max den första fjärdedelen av The Last Knight får den ärande läsaren förhoppningsvis en uppfattning om hur mycket som packats in i denna femte transformers-film. För mycket, enligt min uppfattning (om nu någon är intresserad av den. Läser du det här förutsätter jag att du är det…).

Filmen blir liksom en helt egen transformer, men en som lyckas dåligt med sin sömlösa förvandling. Istället får vi en illa sammansatt Frankensteins robot som snattat alldeles för många delar från såväl The Da Vinci Code och Indiana Jones som The Force Awakens och Rogue One.

Nu snackar vi exempelvis transformershistoria. The Last Knight kan nämligen avslöja att det finns en lång relation mellan människor och transformers, ända tillbaka till en obestämbar ”medeltid”. Dock inte mer obestämbar än att vi träffar Kung Arthur, Merlin och hela gänget runt runda bordet.

Det leder i sin tur att Mark Wahlbergs Cade Yeager en bit in i filmen får kasta sin nya sidekick Izabella överbord för att hooka upp med en ännu nyare sidekick – akademikern Vivianne Wembley (allt för fullskiten med olika titlar och ämnesområden för att passa in på en precisare benämning), spelad av Laura Haddock.

Vilken tur då att både Cades dotter och Viviannes mamma uppmuntrat dem att hitta nya partners, för med tolv års åldersskillnad samt en rejäl klass- och utbildningsdito är de förstås en match made in Hollywood-heaven.

Skitsamma att det hade varit betydligt intressantare att utveckla relationen Cade-Izabella. Nu blir Izabella en person som introduceras, glöms bort under större delen av filmen för att sedan plockas upp igen lagom till den episka slutstriden. Som ju inte kan bli episk nog om inte varenda kotte som förekommit i filmen dyker upp.

Samma problem uppstår i fallet med Cades samarbetspartner Funny Black Guy (nä ok, han heter faktiskt Jimmy) som vi får bekanta oss med precis tillräckligt mycket för att inse att transformers-serien inte har den minsta ambition att släppa sina rasstereotyper än på ett tag. Men visst, i stereotyprättvisans namn har vi också Funny Older English Man, komplett med gubbkeps, käpp, oljerock och ett sjujäkla stort slott.

Nå, jag ska väl inte vara allt för syrlig. Under en period är The Last Knight en hyfsat underhållande no-brainer. Men när vi väl når fram till vad jag tror är början på slutstriden har jag totalt tappat fotfästet och hänger överhuvudtaget inte med på vem som gör vad, inte heller på hur eller varför. Ett gäng robotar blir till en större robot men jag vet varken vilka de var, vem han (visst verkar det bara finnas manliga transformers?) blir eller vilken sida han slåss på.

Det enda jag i slutänden fattar är att The Last Knight lobbar upp en fet uppföljarboll för filmbolagen att smasha på. Klart Hasbro måste kunna få kursa lite nya leksaker! Men den insikten är inte mycket att yvas över eftersom en amöba hade fattat samma sak. Utan att ens behöva se filmen först.

Annonser

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Det här var dock en utveckling som stadsdelen lyckades vända någon gång mot slutet av 80-talet och sedan dess har man jobbat hårt för att återuppväcka Bronx. Men som bland annat svenska skolor nu för tiden är medvetna om, kan det ta tid att förändra allmänhetens syn på ett solkat varumärke.

Därför är det kanske inte så konstigt att folk på den rika privatskolan Mailor-Callow generellt reagerar när Jamal Wallace berättar var han bor någonstans. Detta trots att Jamal alltså är född i mitten av 80-talet och därmed fått uppleva stadsdelens uppsving från, snarare än dess spiralrörelse ned i, ett husbrandshelvete. Kanske heller inte så konstigt att skolans engelskalärare tror att de uppsatser som Jamal lämnar in är fejk. Killen är ju en basketspelare. Från Bronx…

Men förutom att ha en hjärna som kan producera provresultat goda nog för att Mailor-Callow ska headhunta honom till sin verksamhet och en längtan att skriva har Jamal också blivit vän med en eremitisk äldre man. En man som visar sig kunna en hel del om skrivandets ädla konst och som därför hjälper Jamal att förfina sitt eget skrivande. En process som också hjälper den unge mannen att försöka hitta en egen plats i tillvaron.

På pappret skulle Finding Forrester kunna vara vilken typisk underdog-tonårsidentitets-historia som helst. Jag vet att vana filmtittare redan ser nyckelscenerna framför sig: det febriga skrivandet som måste hållas hemligt eftersom ingen i Jamals närhet ändå skulle förstå vad det betyder för honom, konflikterna i den nya skolan, frustrerande skrivövningar med den eremitiske mannen, försöken från skolkamraterna att utestänga honom, bråket med pojkvännen till den snygga och trevliga Claire, Den Avgörande Slutmatchen, den triumfatoriska slutscenen när Jamal får Rätt mot sin ogine lärare.

Hade Finding Forrester innehållit alla dessa hade den kanske blivit mer omtalad när den kom men sannolikt också glömts bort lika snabbt. För ärligt talat, har vi inte sett den filmen redan? Flera gånger till och med? Men nu är det Gus Van Sant som sitter i regissörsstolen och han är tillräckligt kompetent för att inte fastna i fällorna som manuset (från debutanten Mike Rich) eventuellt hade riggat upp.

För en av de saker som gör Finding Forrester anmärkningsvärd (men som sannolikt också gjorde att filmen försvann från radarn väldigt snabbt när den kom) är att den sällan tar de mest uppenbara dramaturgiska vägarna när den ska berätta sin historia. På något sätt lyckas Van Sant förmedla för Jamals historia och filmens stämning utan att vi som tittare alltid behöver få nyckelscenerna via dropp rakt in i hålvenen. En boktrave och en hastigt förstulen rad i en anteckningsbok räcker för att vi ska förstå Jamals litterära längtan.

Något annat som gör filmen anmärkningsvärd är samspelet mellan Rob Browns Jamal och Sean Connerys eremit. Jag satte mig ned med Finding Forrester eftersom jag fått tips från en pålitlig källa att detta skulle vara en av Connerys bästa rollprestationer. Ett påstående jag är böjd att hålla med om även om min Connery-erfarenhet hittills främst bygger på Indiana Jones och James Bond, knappast de mest subtila av filmer. Men minst lika mycket av filmens känsla ligger som sagt i relationen mellan Connery och hans unge protége Brown.

Det är föga förvånande också här filmen är som bäst, när de båda sitter tvärs emot varandra med varsin skrivmaskin och snackar författande. Bäringen i de scenerna gör att jag framförallt ser Finding Forrester som en film om skrivande och som en sådan är den både känslosam och tankeväckande.

Men Finding Forrester lider samtidigt av en avsevärd obalans, för jämsides med de här scenerna har vi också de där klassiska och därmed rätt oinspirerade händelserna jag nämnde tidigare. Det finns en Viktig Slutmatch vars sport-spänning känns oerhört malplacerad i sammanhanget (Micke Rich gick föga förvånande också vidare med att skriva manus till sportfilmer). Det finns ett Triumfatoriskt Klimax vad avslutande applådåskor känns minst lika malplacerade, på gränsen till att behöva beläggas med skämskuddevarning. Det finns dessutom ögonblick och teman som får mig att önska att filmen inte kommit efter mer välkända produktioner som Fight Club, Good Will Hunting eller True Romance.

De här svagheterna till trots tycker jag att det är synd att Finding Forrester inte är mer omtalad. Enbart rollprestationerna från Brown och Connery är värda ett bättre öde.

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen måste kasta upp en av de få svenska filmer jag nu ändå sett när det är nationaldag och allt. Ett bevis för att det faktiskt går att producera svenska filmer som inte är tungsinta och psykologiska dramer om folk som har ångestsex. Länge leve svensk film (i alla fall när den är så här bra)!

***

Gränsenalt. titel: The Border

Iskall fimbulvinter anno 1942 i Värmland. Till soldattruppen som sköter vägspärr 83 ansluter sig Sven, bror till löjtnant Aron Stenström. Aron har, i kraft av sin militära grad, odlat en prudentlig liten mustasch på läppen och ett inte fullt lika prudentligt barn i den ogifta fästmön Karins mage. Karin och Arons största problem är att Aron aldrig får permis av major Adolfsson så att de hinner gifta sig i ”körka” (det enda värmländska ord som Karin tycks förmögen att uttala).

Läs hela inlägget här »

Drunken masterDrunken Master (1978)

alt. titel: Örnens klor

Sedan Fiffi (i sin förra Filmspanarutmaning) var så vänlig och visade på var man kunde se Jackies klassiska Kung Fu-rulle på nätet passade jag på att ta tillfället i akt en lagomt lat söndag. Och med grekiska undertexter till på köpet, man tackar! Läs hela inlägget här »

alt. titel: Skräcken i Svarta Lagunen

Creature from the black lagoonEfter erbarmligt dåliga monsterrullen Humanoids From the Deep blev jag lite nyfiken på att se om den betydligt mer klassiska Creature From the Black Lagoon också skulle kunna gå att pressa in i 2012 års Halloween-tema. Det var ju helt uppenbart att Rob Bottin tagit en hel del inspiration från den trettio år tidigare gälmannen.

Läs hela inlägget här »

To the devil a daughter(Nästan) sist ut i temat återkommer vi till djävulen enligt brittiske författaren Dennis Wheatley, tillsammans med Christopher Lee. Men den här gången är det Lee som får vara elakingen, vilken motarbetas av den ockultkunnige Richard Widmark.

Widmark spelar författaren James Verney som precis släppt sin senaste bok The Devil Walks Among Us. Han hade nog inte räknat med att bli sanningssägare riktigt så snabbt, men kontaktas av en svettigt nervös man vid namn Henry Beddows. Beddows ber Verney i praktiken kidnappa hans dotter Catherine när hon anländer till Heathrow för att rädda henne ur klorna på några illasinnade satanister.

Läs hela inlägget här »

Ok, så att stöta på krokodiler i Burundi eller Australien (oh, just you wait…) är kanske inte så förvånande, låt vara att exemplaren ibland blir orimligt stora. Men i Maine?! Därför är det kanske inte så konstigt att när sheriffen Hank Keough får dra upp endast överkroppen av sin nyss levande dykare ur Black Lake, tror han att tanden man hittar inbäddad i vad som finns kvar av kroppen har fossilt ursprung.

Läs hela inlägget här »

Unge Dave har det inte lätt, han är en klassisk fysiknörd som drar sig för att umgås med folk i allmänhet, för att inte tala om tjejer. Men allt hade kanske kunna vara annorlunda om han den där dagen för tio år sedan inte sett två kämpande trollkarlar sugas in i en urna. Framförallt om han inte förgäves försökt berätta det för sin fröken och sin skolklass som givetvis skrattar ut honom efter alla konstens regler (ok, kanske inte fröken då).

Det visar sig dock att Dave ska komma att återse båda trollkarlarna och bli indragen i en kamp mellan gott och ont (nähääää?!), en kamp som pågått i många hundra år (nähääää?!) mellan anhängarna till Merlin och Morgan Le Fey. Dave är nämligen utvald (NÄHÄÄÄ?!) att spela en avgörande roll i den här kampen.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Broken Window
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1
John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg