You are currently browsing the tag archive for the ‘Indiana Jones’ tag.
Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…
***
Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.
Klart bloggen måste kasta upp en av de få svenska filmer jag nu ändå sett när det är nationaldag och allt. Ett bevis för att det faktiskt går att producera svenska filmer som inte är tungsinta och psykologiska dramer om folk som har ångestsex. Länge leve svensk film (i alla fall när den är så här bra)!
***
alt. titel: The Border
Iskall fimbulvinter anno 1942 i Värmland. Till soldattruppen som sköter vägspärr 83 ansluter sig Sven, bror till löjtnant Aron Stenström. Aron har, i kraft av sin militära grad, odlat en prudentlig liten mustasch på läppen och ett inte fullt lika prudentligt barn i den ogifta fästmön Karins mage. Karin och Arons största problem är att Aron aldrig får permis av major Adolfsson så att de hinner gifta sig i ”körka” (det enda värmländska ord som Karin tycks förmögen att uttala).
Drunken Master (1978)
alt. titel: Örnens klor
Sedan Fiffi (i sin förra Filmspanarutmaning) var så vänlig och visade på var man kunde se Jackies klassiska Kung Fu-rulle på nätet passade jag på att ta tillfället i akt en lagomt lat söndag. Och med grekiska undertexter till på köpet, man tackar! Läs hela inlägget här »
alt. titel: Skräcken i Svarta Lagunen
Efter erbarmligt dåliga monsterrullen Humanoids From the Deep blev jag lite nyfiken på att se om den betydligt mer klassiska Creature From the Black Lagoon också skulle kunna gå att pressa in i 2012 års Halloween-tema. Det var ju helt uppenbart att Rob Bottin tagit en hel del inspiration från den trettio år tidigare gälmannen.
(Nästan) sist ut i temat återkommer vi till djävulen enligt brittiske författaren Dennis Wheatley, tillsammans med Christopher Lee. Men den här gången är det Lee som får vara elakingen, vilken motarbetas av den ockultkunnige Richard Widmark.
Widmark spelar författaren James Verney som precis släppt sin senaste bok The Devil Walks Among Us. Han hade nog inte räknat med att bli sanningssägare riktigt så snabbt, men kontaktas av en svettigt nervös man vid namn Henry Beddows. Beddows ber Verney i praktiken kidnappa hans dotter Catherine när hon anländer till Heathrow för att rädda henne ur klorna på några illasinnade satanister.
Ok, så att stöta på krokodiler i Burundi eller Australien (oh, just you wait…) är kanske inte så förvånande, låt vara att exemplaren ibland blir orimligt stora. Men i Maine?! Därför är det kanske inte så konstigt att när sheriffen Hank Keough får dra upp endast överkroppen av sin nyss levande dykare ur Black Lake, tror han att tanden man hittar inbäddad i vad som finns kvar av kroppen har fossilt ursprung.
Unge Dave har det inte lätt, han är en klassisk fysiknörd som drar sig för att umgås med folk i allmänhet, för att inte tala om tjejer. Men allt hade kanske kunna vara annorlunda om han den där dagen för tio år sedan inte sett två kämpande trollkarlar sugas in i en urna. Framförallt om han inte förgäves försökt berätta det för sin fröken och sin skolklass som givetvis skrattar ut honom efter alla konstens regler (ok, kanske inte fröken då).
Det visar sig dock att Dave ska komma att återse båda trollkarlarna och bli indragen i en kamp mellan gott och ont (nähääää?!), en kamp som pågått i många hundra år (nähääää?!) mellan anhängarna till Merlin och Morgan Le Fey. Dave är nämligen utvald (NÄHÄÄÄ?!) att spela en avgörande roll i den här kampen.
That’s what HE said!