Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.
I sedvanlig ordning möter vi en ganska bekymrad superhjälte. Baktalad som en ”masked vigilante” och i det närmaste besatt av att, mot alla odds, försöka bekämpa Gotham Citys avskum och gangsterligor. En ogin person skulle dock kunna ifrågasätta varför Läderlappen exempelvis tar sig an ett genomsnittligt gatugäng istället för att ge sig på riktiga skurkar. Som maffiabossarna Carmine Falcone och Oswald ”Oz” Cobblepot (mer känd som Penguin), vilka lever livets glada dagar sedan konkurrenten Sal Maroni hamnat bakom lås och bom.
Men till slut dyker det ändå upp ett brott värt besväret. Gothams borgmästare mördas och på brottsplatsen lämnas både gåtor och chiffer samt en direkt hälsning till allas vår Läderlapp. Det är uppenbart att gärningsmannen, som kallar sig The Riddler, känner ett alldeles särskilt släktskap till The Batman. En relation som leder Bruce Waynes brottsbekämparambitioner allt längre ned i det korrumperade träsk som är Gothams styrande skikt.
Ytterligare en Batman-version, alltså. Alla har de ju något eget, även om jag inte kan påstå att jag kände någon direkt het längtan efter en uppföljare till Ben Afflecks prestationer i DCEU-filmerna. Såvitt jag förstår ska Robert Pattinson och The Batman inte tillhöra DCEU vilket förstås känns rimligt eftersom de filmerna redan har en Läderlapp.
Matt Reeves The Batman (regissören har också skrivit manus tillsammans med Peter Craig) har också hoppat över det mycket av det som föregångarna kom dragandes med. Det enda som kvarstår är Zack Snyders gravallvar men det har å andra sidan anammats med råge. Pattinsons Bruce Wayne/Batman är svårmodig på ett sätt som snarare gränsar till psykisk ohälsa än tonårs-emo. Den här sinnesstämningen gör det tyvärr lite svårt för mig som tittare att vare sig uppfatta någon som helst kemi eller gnista mellan Pattinson och Zoë Kravitz (som spelar Selina Kyle/Catwoman) eller engagera mig i allt han får genomlida under filmens lopp.
Och det är ett ganska långt lopp. Jag ska väl inte påstå att jag var direkt uttråkad under visningen, men nog borde det ha varit möjligt att tajta upp den 176 minuter långa speltiden? Särskilt som The Batman lufsar på i förvisso rätt stadig takt men aldrig presterar något som glimrar till. Filmen bjussar aldrig på en oväntat snygg scen eller cool fajt. På samma sätt som Gotham i denna version synes mer gotiskt, skräpigt och nedgånget än någonsin, är fajterna ruffiga och utan överdrivet synlig koreografi.
Släktskap går att hitta med både seriemördar-filmer och neo-noir. Å ena sidan skräckvibbar, gruvliga mord kopplade till intrikata ledtrådar och symboler, samt en komplett galen skurk vars boende uppvisar klara hoarder-varningar. Å den andra korruption inom statsapparaten, droger, simpla gangsters, illegala klubbar samt en atmosfär av utmattning och desillusion.
Zack Snyders Batman var samtidigt utan tvekan en Superhjälte. Joker var ju inte så mycket var en film en en Superskurk som en film om psykisk ohälsa och utanförskap. På samma sätt är The Batman inte så mycket en film om en Superhjälte som en något skruvad nulägesbeskrivning av en värld på gränsen till kollaps under sin egen tyngd av politikerförakt och misstro gentemot etablissemanget. Här finns heller inga Superskurkar, bara frustrerade individer i samhällets utkant som lessnat på hyckleri, tomma ord och svikna löften. The Batman är en film för ett nutid med QAnon-rörelser, anti-vaxxare och vilsna människor som tror att de gör något handlingskraftigt när de tar till vapen. Sällan har gapet mellan de som Har och de som Inte har ekat så tomt.
The Batman gör förvisso ett tappert försök till upphämtning. Allt är inte försent eller förgäves. Även om det blir värre innan det kan bli bättre kan en enskild individ göra skillnad. Hämnden kan förbytas till frälsning och ledarskap. Till och med en emotionellt skadad och självdestruktiv figur kan förvandlas till en Moses som delar det Röda havet för att rädda sitt folk.
Men för The Batmans del kommer den frälsningen tyvärr för sent, jag bryr mig helt enkelt inte. Filmen är på intet sätt dålig men heller inte värd någon större uppmärksamhet. Vi presenteras för ett habilt berättat mördar-mysterium som inte på något sätt får extra tyngd eller intresse bara för att en av rollfigurerna heter Bruce Wayne och lever ett dubbelliv. Jag ser mig nödgad att drämma till med det mellanmjölkigaste av omdömen – ”helt ok”. Kanske lite mer än så, om du vill se Läderlappen göra en Seven i Chinatown, vill säga.
För en gångs skull var jag snabbast ut med en ny film, det tillhör inte vanligheterna! Därefter har både Fripps filmrevyer och Snacka om film-podden tyckt till.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Affleck är väl ingen favorit skådis men för mig har han varit den bäste Batman – Znyders filmer kan däremot läggas på sophögen. Bio eller inte, än en gång är det längden som avskräcker mig – tror jag blivit tv-serie skadad 😉
Själv håller jag utan tvekan på Bale, men det är väl främst för att Nolans filmer är bäst. Haha, hellre åtta timmar än tre? 😉
Hehe, jag gillade också Afflecks Batman bäst. Något jag till och med skrev i min text. Ute idag!
Jag håller med dig om det mesta. Gav filmen en stark tvåa, som mappas in mot ”helt ok”.
Snygg film och bra hantverk överlag men jag kände mig aldrig engagerad i karaktärerna eller deras bekymmer. Bara yta, inget djup, för mig.
Jag gissar i min recension att filmen funkar bäst för dem som älskar Batman som figur och som tycker att det är kul att jämföra alla tidigare inkarnationer av honom. För mig blev det för dystert och blekt. Jag hade hellre sett en film med mycket mer av Bruce Wayne. Pattison gjorde något intressant med Bruce men det var ju så få scener med honom!
Jag fick ett spirande av intresse runt nutidsspaningen med galningar online som följer The Riddler. Vita män med vapen osv… Problemet med filmens analogi med vår nutid är att The Riddler faktiskt spanade på en riktig konspiration (allt runt Wayne Sr’s stora fond för förnyelse), medans dagens foliehattar fajtas mot väderkvarnar… 🙂
I slutscenen inne i ett vattenfyllt ”MSG”… Uppfattade du det som att Batman ville ta sitt liv när han räddade folket i vattnet från att elektrifieras? Av ångest över pappans del i utvecklingen av staden…
Fast då är det åtta timmar uppdelade i små visuella bitar i stället för en enda stor blaffa på en gång.
@Henke: Vilken maffig kommentar — tack! Ska hoppa över och läsa hos dig också! Tror mitt problem med Baffleck är att hans fejs är för välkänt, tom under masken. På det sättet var Pattinson iofs bra, mer anonym. Men den där anonymiteten gjorde också att jag aldrig heller blev särskilt intresserad av hans BW, den rollen kändes alldeles för ytlig.
Du har ju helt rätt i att det förvisso fanns en riktig konspiration att fajtas emot men den sista attacken riktades samtidigt mot någon som inte alls var inblandad. Så lite samtid, kanske 🙂
Oj! Nej, det intrycket fick jag inte alls. Absolut att han var beredd att offra sig för Folket men inte som ett självmordsförsök
@Filmitch: Det är så sant. Även om serier är skrivna nästan som sammanhängande filmer finns det ju ändå en viss rytm i dem, om inte annat för just avsnittsbyten