Härmed markerar vi regissör och manusförfattare Eli Craig (son till ingen mindre än proffssnyfterskan Sally Field) med världens största och gulaste överstrykningspenna, för den mannen borde det vara värt att hålla ögonen på. I alla fall om han klarar av att följa upp en debut som Tucker & Dale…
Tucker har en riktigt dålig dag. Här är man på väg till en välförtjänt semester och försöker samtidigt hjälpa blyge kompisen Dale att bli lite mer framgångsrik with ’da ladies och vad får man för det?! Spott och spe och galna ungdomar som hänger upp en i ett träd. En situation där inte ens Tuckers universalbotemedel Pabst (kan användas till allt från getingstick till förlorade fingrar) gör någon nytta.
Och allt som började så bra – Tucker och Dale har köpt ett hus mitt ute i skogen för att kunna åka på fiskesemestrar tillsammans. Det enda som gör rucklet ännu mer perfekt än de redan tycker att det är, är när de hittar en rabattkupong för korv uppsatt på väggen tillsammans med en massa urklipp om någon gammal ”Memorial Day Massacre”. Kupongen har inget utgångsdatum – score!
Med metspön och en kylare full med Pabst Blue Ribbon (rent blask kan jag intyga) bereder de sig på en lugn kväll på sjön när ytterligare en bonus landar som en död forell framför deras ögon. De rätt otrevliga och snorkiga collegeungdomarna som de mötte vid bensinmacken och som uppenbarligen campar i närheten har bestämt sig för att hedra sjön med lite skinny dipping. En av tjejerna ramlar och slår i huvudet och som de gentlemän Tucker och Dale är, hivar de upp henne i båten. Deras hojtande missuppfattas dock av de skräckslagna ungdomarna som är kvar vid stranden – ”We got your friend!”.
Tucker & Dale… är något så ovanligt som en film som bygger på en riktigt kul idé och faktiskt lyckas driva en hel långfilm på denna idé. Humorn tar inte slut halvvägs och går sedan på tomgång tills skådisarna med knapp nöd kan avsluta vad som bara blivit pinsamt för alla inblandade. Nej, här har Craig fått ihop en, förvisso osannolik, men icke desto mindre helt logisk historia kring det katastrofala missförståndet mellan de eviga fienderna: hillbillies och college kids.
För collegeungdomarna, matade som de är med motorsågsmassakrer och olycksaliga fredagar, ser givetvis Tucker och Dale inte bara som de lantisar som de förvisso är i snickarbyxor och truckerkepsar, utan som äkta tortyrlantisar vilka njuter av att förödmjuka, terrorisera och slutligen äta upp oskyldiga turister. Särskilt Chad går med liv och lust in för att göra det inga andra ungdomar (på film) tidigare har gjort i hans ställe: slå tillbaka. ”It’s us against them!” Kompisarnas önskemål om att ta den fullt fungerande bilen för att hämta polisen avfärdas kategoriskt.
Tucker & Dale… är en riktigt underhållande liten komedi som mycket framgångsrikt lyckats ta en rätt sliten kliché och egentligen inte fylla den med nytt innehåll, men en ny innebörd. Och även om de naturligtvis inte når någon Pegg-och-Frost-nivå är inte minst kompisrelationen mellan Tucker och Dale riktigt mysig. Och det är bra att ha en kompis till hands när skogen är full av mordiska collegeungdomar.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Gillade den här filmen även om den inte höll hela vägen. Flismaskinscenen är obetalbar 🙂
Absolut! Så konstruerad som den förstås är, är den verkligen hysteriskt rolig.
Är inte alls förtjust i den där typen av plojhumor egentligen men blev helt kär i karaktärerna. De kändes väldigt Joss Whedonska, Alan Tudyk spädde väl på den associationen en del antar jag.
@johanbenjaminsson: Plojhumor kan vara en svår balansgång men här tycker jag som du att de lyckats riktigt bra. Har dock för dålig koll på min Joss Whedon för att kunna avgöra eventuella paralleller. Däremot tycker jag att Tyduk och Labine funkade bra ihop.
Hmm, visst nämndes den här under Filmspanarträffen för några veckor sen? Snappade upp namnet men det var inte nån titel jag kände igen. Grejen är att jag inte är så förtjust i parodifilmer, spoofs eller vad det nu kallas. Det ska väl sägas att jag inte sett varken Hot Fuzz eller Shaun of the Dead.
@Jojjenito: Japp, det var den här men om parodifilmer inte riktigt är din grej är förstås risken väldig stor att den inte blir någon större hit för din del. Och jämfört med dina två exempel är den här inte alls lika ”sofistikerad” om det nu går att använda ett sådant uttryck i dessa sammanhang.