The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Men en chans dyker alltså upp från Royal Geographic Society. Kan Percy tänka sig att kartlägga en hittills outforskad del av Amazonas och därmed undvika krig mellan Bolivia och Brasilien över gränsdragningen mellan de två länderna? Det kan Percy absolut och efter en hel del strapatser når han och hans lilla expedition vad som verkar vara ett källflöde till Rio Verde. Men inte nog med den upptäckten, här hittar man också krukskärvor och Percy drar av dessa slutsatsen att det en gång fanns en avancerad civilisation på platsen.

Men på hemmaplan vill ingen lyssna på sådana idiotiska påfund. Skulle primitiva sydamerikanska indianstammar kunna bygga upp en stad som glimmar likt guld?! Sådana befängda påståenden har man hört förut – har major Fawcett möjligen drabbats av conquistadorernas Eldorado-feber? Och inte för att vi lärt känna major Percy Fawcett särskilt väl, men en sak är då säker: han är ingen man som finner sig i att bli ifrågasatt och därmed är också hans väg genom livet cementerad. Han ska hitta bevis för den förlorade staden han kallar ”Z” om det så tar livet av honom på kuppen.

Själva filmens titel, The Lost City of Z, ligger den en smula i fatet. Den andas mystik, uråldrig kunskap och kanske en liten aning av äventyr à la Tarzan eller Indiana Jones. Medan själva produktionen försöker vara en ganska realistisk skildring av hur dylika expeditioner gick till på den här tiden. Och man har en hel del att gå på, ety detta är en BOATS. Percy Fawcett har funnits i verkligheten och försvann på den sista expeditionen han genomförde i syfte att bevisa stadens existens. Därför är beskrivningen tryfferad med vedermödor som hällregn, svält, aggressiva urinvånare som är pricksäkra med blåsrören och svirrande insekter. Särskilt Charlie Hunnam verkar har ringt Christian Bale för att få lite svält-tips från den förres The Machinist-erfarenhet.

Men The Lost City of Z anstränger sig samtidigt för att göra anrättningen avsevärt mer dramaturgisk än vad verkligheten låter ana. Inte mindre än åtta olika expeditioner är komprimerade till tre. Betydligt färre än 100 pers omkom i försöken att återfinna Fawcett efter hans försvinnande. Hans teorier blev inte utskrattade enbart på basis av ingrodd rasism, utan att man i samtiden var övertygad om att Amazonas jordmån omöjliggjorde en civilisation av de magnitud som Fawcett talade om. Det finns heller inga tecken på att Fawcett själv var riktigt så demokratiskt lagd gentemot de sydamerikanska urinvånarna vill göra gällande. Slutligen ber The Lost City of Z också sin publik att tro på att Charlie Hunnam och Sienna Miller ska föreställa Tom Hollands föräldrar.

Det är förstås lockande att med en så här pass rejäl historia lägga mycket fokus på just expeditionerna och umbärandena. Men jag undrar om det inte hade varit betjänt av att istället dyka lite djupare i den här besattheten som förvisso verkar drabba många upptäcktsresande. Till viss del blir förstås ett sådan fokus svårare att jonglera eftersom historien sträcker sig över ungefär 20 år.

Men jag tycker aldrig att det blir tillräckligt tydligt varför Charlie Hunnam gång efter annan överger en familj som han enligt filmen älskar innerligt. Därmed förpassas också Sienna Miller till den välbekanta, men trista, rollen av hemmavarande och stöttande maka. Hon får vid ett tillfälle (sannolikt djupt anakronistiskt) ifrågasätta varför hans manliga resande alltid ska få företräde framför hennes kvinnliga aspirationer utöver att vara ensamstående mor och maka till en resande man men det blir aldrig något mer än denna enda scen. Ännu mindre begripligt är vändningen som görs av Tom Hollands son Jack Fawcett. Jag hängde i alla fall inte alls med på hur han gick från att nästan hata sin frånvarande far till att bli dennes störste försvarare och expeditionsmedhjälpare.

En filmtittare är sällan nöjd. I fallet The Lost City of Z hade jag som sagt velat ha mer psykologi eller mer frejdigt äventyr. I nuläget känns det som om den ”sanna” berättelsen om Percy Fawcett blev varken hackad eller malen. Jag ser dock att många kritiker talar om filmens ”grandeur”, så förbehållet måste kanske bli att den tjänar på att ses på storduk?

The Lost City (2022)

Romansförfattaren Loretta Sage har tappat skrivargnistan allt sedan hennes arkeologmake gick bort. Förgäves försöker hennes PR-agent Beth pumpa liv i den döende karriären, med benäget bistånd av omslagsmodellen Alan. Hans försörjning som hjälten Dash McMahon kommer nämligen att gå om intet ifall Loretta slutar skriva sina ohyggligt populära böcker (en lyckad mix av av mytisk och mystisk arkeologi samt generöst med ”coital reverie”). Av allt att döma älskar dock läsarna Alans skulpterade torso ännu mer än Lorettas skrivande, vilket bara blir ytterligare ett incitament för henne att förkunna Dashs, och romanseriens, förestående död.

Men förutom Beth och Alan finns det faktiskt en till som fäster stor vikt vid Lorettas författarskap – den excentriske mediabiljonären Abigail Fairfax. Han lider av ett svårartat lillebrorskomplex (trots att han är storebror) eftersom det är den yngre Leslie som fått ärva familjebolaget. Så för att bevisa att han är något att räkna med har Abigail ägnat enorma mängder tid och pengar åt att hitta en mytomspunnen eldkrona. En artefakt som av en ren händelse spelar en huvudroll i Lorettas senaste bok om Dash och hennes hjältinna, arkeologen Dr. Lovemore.

Abigail är van att få det han pekar på och kidnappar därför Loretta för att hon ska översätta vad han är övertygad om är en ledtråd till att hitta eldkronan. Men Alan är en godhjärtad, om än inte överdrivet intellektuellt begåvad, typ och ger sig därför på att försöka rädda Loretta ur Abigails bortskämda klor. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

The Lost City anstränger sig faktiskt ganska rejält för att återuppliva genren filmstjärneactionromcomäventyret, salig i åminnelse. Och en hel del av den ansträngningen är faktiskt inte förgäves, mycket tack vare Sandra Bullock i huvudrollen som Loretta Sage. Av någon anledning har jag aldrig tidigare tänkt på hur pass mycket hon påminner om Karen Allens Marion Ravenwood. Även om rollen i sig (alltså Loretta Sage) numera är tillräckligt uppdaterad för att överlappa Indiana Jones själv. Men både Bullock och Allen har en oemotståndlig charm och komisk tajming, såväl fysisk som dialogmässig. Jag är säker på att Karen Allen också hade rockat en gredelin paljettsparkdräkt när hon närmade sig de 60 (hon är 13 år äldre än Bullock).

Samtidigt ska erkännas att Bullock är ganska välmatchad av Channing Tatum som Alan, vars avväpnande självdistans gör att jag inte har några större problem att acceptera honom som stöttande andrefiol. Till detta kommer en löjligt välkoaffyrad Daniel Radcliffe som den artefaktbesatte Abigail. Ständigt på gränsen till överspelande men ändå rätt underhållande i sin jovialiska skurkroll, vilken faktiskt påminner en hel del om det klassiska Star Trek-upplägget: antagonisten-som-visar-sig-vara-mentalt-och/eller-fysiskt-överlägsen-men-som-fortfarande-är-ett-barn. Plus Brad Pitt i en hyfsat matig biroll, vilken godmodigt driver med hans filmhjältepersona.

Manus kommer från många olika håll: regissörsbröderna Adam och Aaron Nee, samt Oren Uziel, Dana Fox och Seth Gordon. Med tanke på denna mångfald är det mot all förmodan ändå hyfsat välskrivet och sammanhållet. Jag ska inte påstå att The Lost City ligger i nivå med de bästa Indiana Jones-filmerna (det behöver knappast sägas, men… Raiders… och Last Crusade. Allt annat är galenskap). Men den senare filmen lyckas ändå klämma in en del under-bältet-humor, dumroliga gags och ett någorlunda ärligt försök till budskap om att inte underskatta populärunderhållning, vikten av att inte begrava sig själv levande, släppa det förflutna och se till det goda som ibland finns mitt framför ögonen på en.

Till det kommer ett riktigt trevligt score från turkisk-amerikanskan Pinar Toprak (tidigare sannolikt mest känd för Captain Marvel) samt ett välfunnet soundtrack. Från The Final Countdown, via Far From Any Road, till Red Right Hand.

The Lost City lägger sig bekvämt tillrätta tillsammans med dumroliga men positiva överraskningar som den första remaken av Jumanji. Filmer som inte tar sig själva på allt för stort allvar, fulla med gott humör och skådisar som verkar ha haft en genuint kul dag på jobbet, men utan att ta alltför allvarligt på uppdraget.

Jumanji: The Next Level (2019)

Spencer Gilpin är ”in a bad place” som man så eufemistiskt brukar uttrycka det nu för tiden. Han lider av Instagram-förbannelsen att alla andras liv verkar så mycket härligare, bekymmersfria och mer perfekta än hans eget. Inte minst Jumanji-vännerna Bethany, Fridge och Martha och vem ska han då blotta sitt hjärta för?

Caltiki il mostro immortale (1959)

alt. titel: Caltiki, the Immortal Monster

Ni vet pirayor, sådana där ilskna små firrar med vassa tänder som sägs kunna äta en ko in till skelettet på minuter? They ain’t got nothin’ on Caltiki!

The Evil Dead (1981)

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Prometheus (2012)

Året är 2089 och schweizaren Erich von Däniken har uppenbarligen gjort bejublad entré på arkeologiutbildningarnas litteraturlistor. Men naturligtvis understödd av arkeologiska bevis som är betydligt mer påtagliga än de bilder som idag finns från uråldriga civilisationer på gigantiska rymdfarare och brinnande skepp…

Baserat på fynd av arkeologerna Shaw och Holloway beskostar Weyland Corporation en färd genom halva universum för att om möjligt möta de varelser som framförallt Elizabeth Shaw tycks vara bergfast övertygad om skapade mänskligheten. I avbildningar från sinsemellan helt olika civilisationer har de två forskarna nämligen inte bara identifierat gigantiska rymdfarare, utan också ett antal cirklar som tydligen utan problem kan översättas till den planetkonstellation man nu är på väg mot.

Rymdinvasion i Lappland (1959)

För att fortsätta på onsdagens (och verklighetens!) snötema

***

alt. titel: Terror in the Midnight Sun, Horror in the Midnight Sun, Invasion of the Animal People, Terror i midnattssolen, Space Invasion of Lapland

Man kan tycka att det är lite orättvist – alla aliens verkar dras till det stora landet over there som getingar till en halvljummen läskburk. Även om de kommer till andra länder också, är det ofta som själva moderskeppet ständigt svävar över New York, Washington D.C. eller L.A. Men en gång, i en svunnen era, landade faktiskt aliens även i vår djupfrysta del av världen. Det är upplagt för – Rymdinvasion i Lappland!

The Lair of the White Worm (1988)

alt. titel: Legenden om den vita ormen

I den lilla Derbyshire-byn håller man årligen en fest för att hylla stordådet som utfördes av John d’Ampton i form av drakdråp vid Stonerich Cavern. För tillfället är det ättlingen James d’Ampton som får utdela det symboliska svärdshugget. Efter denna tunga plikt får han dock roa sig bästa han kan med den vackra Eve Trent, vars syster Mary snarare ser ut att ha fallit för den besökande arkeologen Angus.