The Evil Dead (1981)

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Tillsammans med Matrix-Keanus Constantine var det Evil Dead-filmerna som väckte idén till årets Halloween-tema. Jag försökte först låta dem följa med in under förra årets zombie-paraply men insåg snabbt att seriens monster inte alls är zombies utan demonbesatta.

Lika klassisk som filmen The Evil Dead är i sig, är väl historien om dess tillkomst? Filmvärlden älskar som bekant entusiastiska visionärer som Sam Raimi och Bruce Campbell, två grabbar som mer än något annat ville göra en skräckfilm. Tack vare old school-crowdfunding (det vill säga böna och be släktingar och vänner om pengar) lyckades de skrapa ihop tillräckligt med kosing för att regissera sin allra första långfilm.

En inspelning som tycks ha innehållit vartenda nybörjarmisstag som kan göras, som av Raimi själv kallats ”twelve weeks of mirthless exercise in agony” men som ändå på något sätt resulterade i en underhållande skräckfilm. Kanske för att Sam Raimi hade ”det” som regissör? En slags fingertoppskänsla som fick honom och teamet att bygga allehanda billiga nödlösningar på plats ute i skogen för att uppnå det efterlängtade resultatet?

Universitetsstudenterna Ash, Linda, Scotty, Shelly och Cheryl tar sig en liten tripp till Tennessee för att campa och mysa i en rustik stuga. Medan Ash och Linda samt Scotty och Shelly dragit sig undan för lite par-mys tycker sig singel-Cheryl uppleva diverse märkligheter och höra röster utifrån den mörka skogen. Under middagen (när paren myst klart) slås dock källarluckan upp som av egen kraft och där nere hittar gänget både en konstig bok och en bandinspelning.

Genom inspelningen får de veta att boken är en uråldrig sumerisk skrift, vars titel Naturum De Mortum (vilken i och för sig låter mer latinsk än sumerisk) kan översättas med De dödas bok. Tyvärr ger sig arkeologen som spelade in sig själv på att läsa ur den egendomliga luntan och åkallar därmed något ondskefullt från de omkringliggande skogarna. Snart är Cheryl inte bara hysterisk och rädd utan också trädvåldtagen och besatt, ett tillstånd som verkar oroväckande smittsamt.

Som synes är själva historien i The Evil Dead enklast möjliga. Fokus ligger istället på det visuella berättandet med bland annat en slags demon-POW genom skogen, kläggiga splattereffekter och generösa mängder fejkblod (så sirapsbemängt att det tog Bruce Campbell timmar att tvätta av sig kletet).

Trots att detta är en skräckfilm känns själva stämningen på något sätt ändå ganska lättsam och härlig. Underhållningsvåld när det är som bäst, helt enkelt. En rolig detalj (spoileralert!) är att vi i den här filmen aldrig får någon final girl. Istället är det Bruce Campbells Ash som bara blir allt tröttare och blodigare när han tvingas ”ta hand” om sina kompisar.

Vad som väl inte känns så himla härligt är det redan nämnda trädvåldtäkten men det är möjligt att man kan skriva upp den på kontot ”ungdomligt oförstånd” hos två tjugoåriga (manliga) filmnördar? Det är om inte annat den enda stora invändningen jag har till en beprövad favorit som vunnit i charm det den förlorat i överraskningsmomenten jämfört med första gången jag såg den.

Demonstatus:
Det är kanske inte så konstigt att jag först tänkte på de demonbesatta i The Evil Dead som zombies. Här är det aldrig snack om att försöka exorcera någon av de drabbade, det enda som hjälper är total styckning.

Exakt vilken typ av demoner som besätter vårt lilla gäng är något oklart eftersom filmen nämner både Sumer som ligger i Irak och Kandar som av allt att döma ligger i Iran. Men det viktiga i The Evil Dead är förstås inte att hitta på en invecklad demonmytologi utan vad de besatta kan hitta på. Utmärkade är att de älskar att håna och plåga sina mänskliga offer, låtsas vara befriad från sin demon för att sedan skratta åt den dumme jäveln som gick på den lätta.

Frågan är dock om det är flera demoner på g här eller om det bara är en enda kraft som kan dela upp sig. Det tycks nämligen hela tiden finnas en övergripande ondska ute i de vida skogarna som exempelvis leder till attackerande träd. Men mäktig är den helt klart eftersom det känns som vi här får minst besatthet, tvångsföreställningar och förtryck.

Annonser

Prometheus (2012)

Året är 2089 och schweizaren Erich von Däniken har uppenbarligen gjort bejublad entré på arkeologiutbildningarnas litteraturlistor. Men naturligtvis understödd av arkeologiska bevis som är betydligt mer påtagliga än de bilder som idag finns från uråldriga civilisationer på gigantiska rymdfarare och brinnande skepp…

Baserat på fynd av arkeologerna Shaw och Holloway beskostar Weyland Corporation en färd genom halva universum för att om möjligt möta de varelser som framförallt Elizabeth Shaw tycks vara bergfast övertygad om skapade mänskligheten. I avbildningar från sinsemellan helt olika civilisationer har de två forskarna nämligen inte bara identifierat gigantiska rymdfarare, utan också ett antal cirklar som tydligen utan problem kan översättas till den planetkonstellation man nu är på väg mot.

Rymdinvasion i Lappland (1959)

För att fortsätta på onsdagens (och verklighetens!) snötema

***

alt. titel: Terror in the Midnight Sun, Horror in the Midnight Sun, Invasion of the Animal People, Terror i midnattssolen, Space Invasion of Lapland

Man kan tycka att det är lite orättvist – alla aliens verkar dras till det stora landet over there som getingar till en halvljummen läskburk. Även om de kommer till andra länder också, är det ofta som själva moderskeppet ständigt svävar över New York, Washington D.C. eller L.A. Men en gång, i en svunnen era, landade faktiskt aliens även i vår djupfrysta del av världen. Det är upplagt för – Rymdinvasion i Lappland!

The Lair of the White Worm (1988)

alt. titel: Legenden om den vita ormen

I den lilla Derbyshire-byn håller man årligen en fest för att hylla stordådet som utfördes av John d’Ampton i form av drakdråp vid Stonerich Cavern. För tillfället är det ättlingen James d’Ampton som får utdela det symboliska svärdshugget. Efter denna tunga plikt får han dock roa sig bästa han kan med den vackra Eve Trent, vars syster Mary snarare ser ut att ha fallit för den besökande arkeologen Angus.