Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.
Fortsätt läsa ”American Psycho (1991)”
Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.
Fortsätt läsa ”Hustlers (2019)”
Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?
***
Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)
alt. titel: Home For Christmas
En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”***
Det finns rätt många varumärken som är globalt kända och som man mer eller mindre växt upp med någon slags relation till, de flesta av dem amerikanska: Coca-Cola, Microsoft, McDonalds, Adidas.
Men få av dem kan dessutom tydligt kopplas till en enskild person och ännu färre med en påverkan som sträcker sig över snart 100 år. I det avseende bör Walt Disney vara något av ett unikum. Walter Elias Disney dog sex år innan jag föddes och i en tid utan video eller biorepriser dröjde det ett bra tag innan jag vilade ögonen på något av det som han personligen varit ansvarig för. Ändå har namnet Walt Disney alltid antagit något av ett förklarat skimmer för mig (och mina generationskamrater gissar jag) vid sidan av den ikonstatus som en ”Disneyfilm” i sig givetvis hade på den tiden.
Fortsätt läsa ”Walt Disney: The Triumph of the American Imagination (2006)”
Sam Bell har börjat räkna dagarna till dess att han kommer att kunna avsluta sitt treåriga uppdrag på mångruvbasen Sarang. Ärligt talat börjar han bli lite snurrig av all månensamhet, inte nog med att han ständigt talar med sig själv (men vem ska han annars tala med?) han har dessutom börjat se syner och drömmer konstiga drömmar. En av de där sista skälvande dagarna är han så virrig att han kraschar sin månbil.
Mest känd som enbart Hard Times, bör det här vara Dickens magnum opus när det kommer till beskrivningar av sociala orättvisor. Historien om Mr. Bounderby, Louisa Gradgrind och Stephen Blackpool är för ovanlighetens skull inte placerad i London eller dess närhet, utan äger istället rum i den fiktiva industristaden Coketown (typ Koksköping).
I Coketown ligger röken från industrierna tät och ger hela staden en atmosfär av sotig och ständig natt. De som arbetar för att producera röken skulle säkert hellre ha befunnit sig någon annanstans, men de som tjänar på den menar att röken är stadens livsblod, att den rent av är hälsosam. De som tjänar på arbetarnas svett tycker dessutom att det klagas för mycket i leden, arbetet i Coketown är inte bara det mest tillfredsställande som finns, det är också det mest välbetalda. Arbetare är helt enkelt otacksamma typer som ständigt förväntar sig att bli gödda på sköldpaddssoppa, serverad med guldsked.
Rörliga bilder och tryckta ord 