You are currently browsing the tag archive for the ‘Ångest’ tag.

alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe

Anyone for tennis?

Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.

Därför serveras vi i olika ögonblicksflashbacks bilden av två män som faktiskt inte verkar särskilt lyckliga över att göra det de gör. Två högpresterande nervknippen vilka, hårt drivna av yttre press, närmast som genom ett mirakel lyckas klämma in all denna vilja och frustration i sitt tennisspel. Allt handlar om kontroll – av spelet, av matchen, av kroppen, av humöret, av psyket. Sporten framstår inte som vare sig ädel eller eftersträvansvärd, utan snarare som en ångesthanteringsventil.

En ventil som i sig givetvis ger upphov till icke föraktliga mängder psykisk ohälsa. Vid pass 24 års ålder har Björn Borg vunnit fyra Wimbledonfinaler och pressen från världens förväntan över en femte seger är stor. Tränaren Lennart ”Lebbe” Bergelin svär över att Björn lägger tid på idiotier som reklam och annat som genererar pengar men som inte är Riktig Tennis. Det unga tennisgeniets ansikte är bleksvettigt, pannan rynkad, ögonen ledset irrande och läpparna hårt sammanpressade. Sverrir Gudnasons Björn ser konstant ut att balansera på sammanbrottets gräns.

Å andra sidan har vi den tre år yngre John McEnroe, som i Shia LaBeoufs skepnad är mer expressiv i sin psykiska ohälsa. Han synes vara förbannad på allt och alla, utom möjligtvis den store Borg himself. Glimtvis antyds en supersmart kille med avsevärda föräldrakonflikter att hantera under det där klassiska hårburret, bland annat eftersom de (eller åtminstone mommie dearest) tycks ställa sig frågande inför hans val av tennis istället för mer akademiska mål.

Förutom idrottarnas mentala hälsa funderar jag också mycket över den ganska långa scen där Sverrir och Shia får sitta och vänta innan finalen kan börja. De gör det nämligen under ett Kiplingcitat (ärligt, vad är mer imperialistbrittiskt än tennis, vita kläder och Kipling?!) som säger att både triumf och förlust (”disaster”) blott och bart är illusioner. Poängen med dikten ”If” är att om en människa kan möta alla livets mot- och medgångar rationellt, tålmodigt, ödmjukt och sanningsenligt kommer han (Kipling vänder sig till sin son) att i sanning vara en Riktig Man.

Borgs poäng (i den mån filmen har någon utöver att dramatisera en nästan 40 år gammal tennismatch) säger närmast det motsatta. En inställning som också understryks av ett helt annat, inledande, citat: ”Every match is a life in miniture”. Framställningen byggs upp på sedvanligt sportfilmsmanér så att matchens upplösning också blir filmens förlösning. Det vill säga: vinst och förlust är inte alls illusioner utan det enda livet går ut på. Ser vi här en (oavsiktlig?) kommentar om en avgrundsdjup skillnad mellan då och nu? Ett förflutet som lägger lite vikt vid värdsliga belöningar och en nutid när det är det enda som betyder något?

Som synes finns det en hel del att fundera över när det gäller Borg. Tyvärr inbegriper dessa funderingar sådant som att dialogerna känns stela och konstruerade. När det inte gäller någon form av känsloutbrott är Stellan Skarsgårds Lebbe den ende som känns naturlig i sammanhanget. Samtidigt blir det lite väl många känsloutbrott från Sverrirs sida – en tiondel hade varit nog för att fatta att här har vi en kille som mår skit och totalt tappat fotfästet i tillvaron. Och ja, jag har full förståelse för att han är stolt över sin osannolikt trimmade kropp (15 timmar i veckan i ett halvår) men scenen där han i vånda ska rulla omkring under en strilande dusch bågnar under sin egen klichétyngd.

Som bäst är Borg i filmatiseringen av Den Stora Matchen men till och med i det thrillerartade sammanhanget tappar jag intresset mot slutet. Min monumentala okunskap om all things tennis var till nytta i så motto att jag inte visste eller mindes hur matchen faktiskt slutade, men till nackdel eftersom jag då heller inte visst hur länge eländet skulle hålla på. Vilket när jag tänker efter sannolikt är en ganska bra spegling av min inställning till det hela 1980 — vem vinner och när slutar matchen så den vanliga TV-tablån kan komma igång? Jag vill ju se Mupparna!

Är ni nyfikna på omdömet från någon som var mer intresserad av tennis än av Mupparna kan jag varmt rekommendera Fiffis hyllning av Borg.

Annonser

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Revolutionary road pic

Läs hela inlägget här »

American BeautyDet får väl ses som ett kvalitetstecken att Sam Mendes debutfilm American Beauty fortfarande vid en omtitt skapade ett så pass hetsigt meningsutbyte mellan mig och maken att det var ett bra tag sedan vi var så nära ett reellt gräl. Förhoppningsvis inte riktigt lika kaustiskt svidande och nedbrytande som de mellan Kevin Spacey och Anette Benings Lester och Carol Burnham, men ändå…

Läs hela inlägget här »

HotellVar man inte vaken innan Hotell kör igång med skakig handkamera och dunder och brak (eller snarare skrik och ångest), är man definitivt det efteråt. Själv satt jag kapprak med dunkande hjärta och försökte intala mig att det ju faktiskt inte var jag som låg i det där sjukhusrummet och såg min noggranna planering och alla mina förhoppningar om det perfekta familjelivet falla sönder likt en trasig moderkaka omkring mig.

Istället är det Alicia Vikanders Erika som får bära alla känslor som följer på att föda en syrebristskadad son. Hon har svårt att ens titta på honom, än mindre hålla i honom. Det rent praktiska bärandet, av både son och vardagsliv, måste skötas av sambon medan den traumatiserade modern drar sig undan på soffan eller i sängen. Han försöker ha tålamod och vara förstående men ibland brister det även för honom.

Läs hela inlägget här »

Lilla stjärnaJerry och hans dotter Theres flyttar från Norrtälje till Svedmyra. Inte för att Jerry har fått ett nytt jobb eller för att Theres ska börja i en prestigefylld elitskola. Istället närmast flyr Jerry Norrtälje eftersom Theres inte alls är hans dotter utan hans syster. Eller något i den stilen.

Sanningen att säga är flickan en rätt underlig varelse som Jerrys föräldrar, Lennart och Laila, uppfostrat efter att Lennart hittade henne nedgrävd i en platspåse i skogen en dag när han skulle ut och plocka svamp. Men istället hittade han alltså en flicka med en förtrollande sångröst.

Läs hela inlägget här »

Idag får ni hoppa över till Fiffis filmtajm för att läsa en massreaktion (nå,sex olika reaktioner i alla fall) på vad som uppenbarligen anses vara en svensk julklassiker: Kjell Sundvalls Tomten är far till alla barnen. Jag är inte övertygad, kan vi väl säga…

Det börjar bli dags att lägga in texten här också…

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg