Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

Thor ska dock snart få chansen att känna en hel massa när han återvänder till New Asgard där han lämnade det på norska kusten. Orten har under Valkyrias ledning förvandlats till något av en idyllisk turistfälla, men nu hotas den av en typ som kallas för ”The God Butcher”. Ett ödesmättat namn för en rymdvikingsåskgud, får man ändå säga (även om Thor numera hunnit lära sig att göra JCVD-splits).

Skurken flyr idyllen med svansen mellan benen, men inte innan hans skuggunderhuggare plockat med sig ortens barn. Nu måste Thor och Valkyria söka hjälp från de övriga rymdgudarna. Men med sig på färden har de också inte mindre än två av Thors gamla ex som hittat varandra i hans frånvaro – Jane Foster och Mjölnir.

Storymässigt finns det inte mycket i Thor: Love and Thunder som för den övergripande Marvelsagan vidare. Men det gör i alla fall inte mig särskilt mycket när den oförliknelige Taika Waititi levererar vad som utan tvekan är den starkaste filmen hittills inom MCU:s fjärde fas.

Filmens teman rör istället sådant som betydelsen av kärlek och förlåtelse före vrede och hämndbegär, auktoriteter eller gudar som slutat bry sig om de de finns till för och istället bara är intresserade av nästkommande orgie samt ”fighting the good fight for those who can’t fight good”. Manuset, skrivet av Waititi och Jennifer Kaytin Robinson, innehåller försvarliga mängder av den patenterat snälla humordistansen, vilken tycks slå an en alldeles särskilt ton hos Chris Hemsworth. Trots det lyckas filmen samtidigt med konststycket att få åtminstone mig känslomässigt både engagerad och berörd. Det blir allt lite ståpäls när Thor delar sina krafter med en hel barnaskara som tillsammans bekämpar skugglika nattmaror.

Dessutom har manuset klokt nog inte fallit för frestelsen att blanda de komiska inslagen med filmens skurk, gudamördaren Gorr. En sviken undersåte som beslutat sig för att ta hämnd på alla de gudar som övergett honom. En skurk som i likhet med exempelvis Spider-Mans Sandman egentligen bara är en far som är beredd att göra allt för sitt barn. Särskilt lämpligt är det att spara mestadelen av filmens vrede, sorg och smärta för just Gorr då han spelas av Christian Bale. Bale kan ju vara en smula träig ibland men den här gången tycker jag att han gör en rolltolkning som om inte annat passar fint in i Thor-Marvel-ramen. Även om han utseendemässigt ser ut att höra mer hemma i Harry Potter-universat.

Mitt känslomässiga engagemang beror förstås också på att Chris Hemsworth och Natalie Portman lyckas åstadkomma en bra kemi sinsemellan, både som kärlekspar och jämlikar. Thors försök att hantera det faktum att Mjölnir gått vidare till en ny ägare samtidigt som han måste upprätthålla en fungerande relation med sin nya partner, yxan Stormbreaker, är finurliga och samtidigt rätt rara.

Nu blev Love and Thunder inte riktigt lika mycket av en positiv överraskning som Ragnarok men icke desto mindre imponerande då att den lyckas uppfylla alla förväntningar jag hade och lite till. Detta var helt enkelt ohejdad underhållning, maffiga CGI-miljöer och rejält actionös. Allt ackompanjerat med ett sannolikt svindyrt Guns ’n Roses-soundtrack. What a classic Thor adventure. Hurrah!

7 reaktioner till “Thor: Love and Thunder (2022)”

  1. Humor är svårt och jag får nog inse att jag och TW inte riktigt tycker samma saker är roliga. Första Thor filmen funkade bra kanske mest därför att den stack ut i MCU fabriken men här blev det för mig lite ”been there done that”. Bale var dock bra som skurk

  2. Hur är det, du är inte överdrivet förtjust i Waititis andra filmer heller? Eller är det främst hans MCU-vinkel som inte funkar?

  3. Wilderpeople skulle kanske kunna funka. Han hade ju ganska många — tänker du Inkalen och Akira eller de som verkade lite mer klara? Ngn fotbolls- och hissfilm 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: