American Psycho (1991)

Omtitten på Mary Harrons American Psycho-adaption med Christian Bales numera klassiska prestation som Wall Street-stekaren Patrick Bateman gav mig sparken i baken jag behövde för att än en gång ta mig an Bret Easton Ellis nästan tio år äldre förlaga.

När jag tidigare försökt läsa American Psycho har jag aldrig lyckats saxa mig över ribban som läggs bara drygt 30 sidor in, med Patricks minutiöst beskrivna morgonritual innehållandes vad som tycks vara tusen och åter tusen hud- och hårvårdsprodukter. Den här gången tog jag det säkra före det osäkra och lyssnade mig istället igenom beskrivningen av ett sent Ronald Reagan-USA där den riktiga makten inte ligger hos vare sig idealism eller kultur, utan the almighty dollar.

Patrick och hans outhärdliga kumpaner (ett omdöme som delas av honom och läsaren) är orimligt priviligierade, orimligt rika och vars attityd sammanfattas av Tim Price redan på romanens första sida: ”Jag har resurser. Jag är kreativ, jag är ung, skrupelfri, högt motiverad, mycket skicklig. Kontentan av vad jag säjer är att samhället inte har råd att vara utan mej. Jag är en tillgång.” (Som synes har jag snattat citatet från min svenska pappers-utgåva.)

Jag tror att jag kanske förstår vad Easton Ellis är ute efter med sin bok. Det är ingen skönmålande beskrivning av en kultur eller samhälle där alla är fullkomligt fixerade vid ytan, där kapitalism och konsumerism är det enda som har något värde och där alla håller det för fullkomligt självklart att de som befinner sig utanför deras krets inte är värda deras uppmärksamhet. Ska man se till Patricks handlingar förvandlas alla dessa andra till och med till icke-människor, tingestar man kan köpa och därmed behandla precis som man vill.

En ganska naturlig grupp att peka finger åt 1991, kan man tycka. Jag tycker mig också förstå att författaren valt att göra en poäng av ytligheten, som är så fundamental att den gränsar till den identitetsupplösande, genom ständiga upprepningar och en huvudperson som ständigt tycks befinna sig på nervsammanbrottets brant. I princip hela boken är en enda oändlighetsloop av drinkar på inne-barer (alltid J&B on the rocks för Patrick), onödigt tillkrånglade och pretentiösa middagar på inne-restauranger, arbetsdagar när inget arbete utförs och skrupulös kroppsvård. Hänvisningarna till musikalen Les Misérables (Broadway-premiär 1987) återkommer ritualistiskt och mantrat ”Jag måste lämna tillbaka några videofilmer” är ursäkten varmed alla sociala engagemang kan avbrytas.

Kruxet är att efter halva boken lär till och med den tjockskalligaste av läsare listat ut detta grepp och när man väl har gjort det börjar det hela kännas mest…upprepande. Möjligen handlar det om att man vid det laget ska ha glidit in i något slags hypnotisk fascination för karusellen som är ”the lives of the rich and famous” men dit kom jag aldrig. Detsamma gäller gäller alla antydningar om att Patrick inte gör något som helst avtryck i sin omgivning. De allra flesta som han träffar vet inte ens vem han är utan tror regelmässigt att han är någon helt annan i bekantskapskretsen, han ser saker som andra inte verkar notera (exempelvis bokens allra första och ödesmättade, på en husvägg klottrade, mening: ”I som här inträder, låten hoppet fara”) och han säger saker som ingen lyssnar på (vare sig det handlar om trivialiteter eller mordbekännelser).

Och det är förstås det sista som gjort att American Psycho sticker ut bland verk som ska beskriva Wall Street-kulturen under det sena 80-talet. Patricks sätt att hantera sin livsleda är nämligen att utöva brutalt och utstuderat våld mot andra. Eller gör han det? På den punkten är American Psycho tillräckligt vag för att det absolut skulle kunna vara så att våldet och dödandet enbart är något som utspelas i Patrick Batemans eget huvud. Vilket dock inte hindrar att Easton Ellis skildrar det i varje blodig och sadistisk detalj. Och tyvärr, för min del tappar även det greppet efter ett tag sin innovation och börjar kännas segdraget. Plus att jag har svårt att värja mig för intrycket att alla ingående skildringar av såväl sex som våld enbart inbegriper kvinnliga offer och där särskilt våldet dessutom landar på en rent grotesk nivå. Just denna nivå kan jag inte riktigt se meningen med, i den poäng som (jag tror att) Easton Ellis vill göra, varför det är lätt att uppfatta den som enbart snaskig och exploaterande.

Möjligen skulle jag hitta mer intresse i American Psycho om jag läste den inom ramen för en kurs i litteraturvetenskap och fick möjlighet att dyka riktigt djupt i själva framställningens finesser. Att vrida och vända på enskilda scener och i detalj dissekera hur författaren tillintetgör sin huvudperson. Men som ren nöjeslitteratur fann jag fortfarande inte mycket nöje i de knappa 400 sidorna som följde på de där första 30 som jag redan var bekant med.

2 reaktioner till “American Psycho (1991)”

  1. Har läst boken och visst kan den blir lite långrandig men jag vart ganska så förtjust i den. Det blir liksom lite meditativt med alla uppräkningar och jag slumrade mig (på ett bra vis) genom berättelsen där våldsscenerna funkade som cymbaler i det monotona

  2. Jo, jag kan väl som sagt se varför vissa fastnar för den. Men jag vete tusan om jag är särskilt sugen på att ge Ellis ytterligare en chans med någon annan roman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: