You are currently browsing the tag archive for the ‘Bill Paxton’ tag.

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Till att börja med var det intressant att märka hur starkt berättelsen om Rose och Jack på skeppet satt sig – den här ramhistorien med en surferdudeblonderad och skattletande Bill Paxton hade jag totalt förträngt.

Även om jag tycker att ramen blir lite fjantig och något av ett farthinder för att köra igång själva historien, kan jag ändå se poängen att försöka förankra de kommande händelserna i någon slags samtid. Att det faktiskt inte är så himla länge sedan, men att man trots det aldrig kan jämföra personliga upplevelser med vare sig hypotetisk eller teoretisk kunskap.

Särskilt gillade jag den korta datoranimerade rekonstruktionen av själva sjunkförloppet där den entusiastiske besättningsmedlemmen Lewis Bodine uppenbart visar att han inte har en jäkla susning om vad han egentligen visar upp. Hans beskrivning blir en slags märgisande förövning.

Men det är klart att det är historien som utspelas på Titanic, ett av dåtidens största skepp (drinking game: hur ofta nämns ordet ”unsinkable” i filmen?), som är själva poängen. Egentligen är den ju inte så värst komplicerad och tur är kanske det för då finns också utrymme att relativt detaljerat beskriva vad som pågick när krocken med isberget var ett faktum.

Det jag inte tänkte på när jag såg filmen på 90-talet är hur pass mycket av Roses situation och historia som synes mig påverkad av Edith Whartons värld. Rose är inget mindre än en kvinnlig Newland Archer, men hon agerar på sin ångest och tillåter sig att försöka fly situationen på ett säkerligen fullkomligt anakronistiskt sätt.

Det är emellertid ett sätt som jag som tittare accepterar eftersom jag måste erkänna att Kate Winslet och Leo DiCaprio faktiskt är helt förtrollande som kärlekspar. Deras kemi och dynamik är laddad och avslappnad på en och samma gång. Mina favoritögonblick med dem är inte när paltorna åker av och ritblocket åker fram utan när de är mer sorglösa. Försöken att lära sig spotta över relingen, språngmarschen genom pannrummet.

Sedan finns det förstås saker som inte åldrats riktigt lika väl. CGI:n syns avsevärt tydligare så här 20 år i backspegeln. Särskilt svepningarna över skeppet i sin helhet svider en smula eftersom jag minns hur imponerande de kändes när det begav sig på biografen. Å andra sidan kan jag tycka att ambitionen att skapa en egen rollfigur av Titanic själv genom hennes nästan magiska maskin- och pannrum funkade förvånansvärt bra. Kan det ha varit så att de massiva pistongerna faktiskt inte var animerade utan byggdes upp i en studio? När det sedan ska till att sjunkas funkar sammansmältningen av CGI samt fysiska modeller och effekter betydligt bättre (för att det är natt?).

Här måste jag stå fast vid mitt intryck från den absolut första titten på biografen där i slutet av 90-talet. Titanic är fortfarande en film som klarar av att skapa en närvaro i en verklig historisk händelse och som gör mig som åskådare involverad eftersom jag i bakhuvudet vet att detta i någon mån ”är på riktigt” (notera hur heroiskt jag håller mig från att göra en massa ”BOATS”-skämt).

Vid det här laget har jag dock tappat själva kärlekshistorien en smula även om jag måste erkänna att jag köper Jacks arrestering som enda orsak till att Rose måste ge sig ned i skeppets innandöme. När vattnet börjar komma krypande över durken och smyger som en tjuv om natten in under dörrarna blir det närmast skräckfilmsvarning på det hela. En stämning som för min del funkar bättre än den actionvattenlandsatmosfär som följer därpå.

Jag blir inte riktigt klar över om det finns en Director’s Cut-version av filmen och om det var den jag såg i den här omgången. Oavsett vilket kan jag tycka att scenerna med panikslagna människor inne i skeppet blir lite väl långdragna, de(n) där Rose är på väg att skiljas från Jack likaså. Musiken som repriserar My Heart Will Go On körs till förbannelse när jag hellre hade velat ha ett score som inte låter riktigt lika modernt och…Céline Dion.

Ingen fullpoängare med andra ord men fortfarande en riktigt bra film i sina mest smickrande stunder.

Annonser

Near Darkalt. titel: Natten har sitt pris

Sökes: Kille som gillar långa promenader under stjärnorna och att slappa på dagen. Inga vegetarianer!

Finnes: Romantisk vampyrtjej

Läs hela inlägget här »

Vertical limit”Du kan glömma dina ensamma stunder/Du kan lita på teknikens under”

Nisse Hellbergs ord från 1988 har knappast blivit mindre aktuella. För egen del ställde teknikens under upp på ett alldeles ypperligt sätt när jag för första gången testade att se strömmad film på TV:n.

Jag vet, jag vet, jag är hopplöst efter även i detta avseende. Och det hade nog kunnat dröja ännu längre om det inte hade varit för att ett stort inköp på CDON resulterade i en gratis-strömning. Och allt gratis är ju gott även om smaken kanske surnade lite när jag insåg att erbjudandet givetvis inte gällde alla deras filmer.

Jag valde Vertical Limit eftersom jag hade för mig att det var titeln på den där bergsklättringsfilmen som låtit tala så mycket om sig. När jag insåg att Vertical Limit inte alls var Toutching the Void var det alldeles för sent. Dessutom är jag inte säker på att någon av de andra filmerna som CDON gav en att välja på hade varit så värst mycket bättre…

Läs hela inlägget här »

The ColonySå här mitt i den lyxigt stekheta sommaren finns det kanske de som med viss längtan tänker på kyligare tider och snöiga vidder. Ni kanske skulle försöka leta rätt på en tidsmaskin och ta er till år 2045. Här har nämligen människans försök att komma tillrätta med växthuseffekten genom att mixtra med klimatet inte gått så bra (förvånad, någon?). Mänskligheten, eller vad usla rester som är kvar av den, lever därför i ett konstant Day After Tomorrow-tillstånd (minus jättejättesnabba kallfronter).

Läs hela inlägget här »

Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.

Läs hela inlägget här »

Dale Dixon är en kille med tur. Han är husägare, har ett bra äktenskap, en dotter och ett jobb som polis i en liten småstad i Arkansas där han själv är uppväxt och därmed känner varenda kotte. Det mest dramatiska han behöver göra å yrkets vägnar är att ta hand om alkisen som någon gång i veckan blir våldsam och måste lugnas ned. Dale känner att han egentligen är redo för större åtaganden. Kanske är det därmed bara ytterligare ett utslag av hans turlighet att tre farliga och efterlysta skurkar tycks vara rakt på väg mot den lilla staden. Läs hela inlägget här »

Ogden Marsh i platta Iowa, en stad i brand. Vad kan ha hänt? Hade filmen varit gjord under 50-talet hade man kanske kunnat gissa på kommunister, hade den varit gjord på 80-talet hade man också kunna gissa på kommunister eller möjligen libyska terrorister, Men nu är det 2010-tal och svaret är uppenbart: the Crazies. Inledningsvis nollställda och nynnandes blir goda grannar strax mordgalna zombies som attackerar alla i sin närhet. Entré: Staten, i form av soldater utrustade med gasmasker och de tar sannerligen inga risker rörande vem som är frisk och vem som är galen. Kanske, men bara kanske, har deras närvaro i den tidigare småstadsidyllen också något att göra med planet som krashade ute i träskmarkerna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg