The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

Historiemässigt känns det mesta igen – tidigt 1960-tal i Jackson, Mississippi där en svart hemhjälp är standard i de flesta hem. Åtminstone de som Eugenia ”Skeeter” Phelan umgås med. Hennes gamla kompisar från high school som både hunnit gifta sig och skaffa barn medan Skeeter (i deras ögon) slösat bort sin tid på college. Men det är klart, hon har ju aldrig varit någon större skönhet… Men nu är det väl ändå dags för henne att hitta en karl och slå sig till ro? Inte minst hennes egen mor viftar ivrigt med den banderollen men Skeeter hyser författardrömmar.

Mest av en slump faller det sig så att Skeeter vill försöka få fatt på berättelserna från de svarta kvinnor, vilka ägnat sina liv åt att ta hand om andra (vita) familjers barn och hem. Först går det trögt, men när hon får kontakt med Aibileen Clark börjar det lossna. Till saken hör dock att Aibileen och hennes medsystrar (till skillnad från Skeeter) riskerar både liv och lem med sina historier. Kommer det ut vad de håller på med hotas kvinnorna av såväl anställningsembargo från Jacksons vita familjer, som attacker från rättrådiga KKK-medlemmar. De gränser varpå staden är grundad överträder man inte ostraffat.

Och sedär, nu gick jag i samma fälla som filmen… Började min beskrivning utifrån Skeeters perspektiv när hon i Stocketts bok faktiskt kommer i tredje hand. Tre röster hörs i The Help: Aibileen, hennes vännina Minny Jackson samt Skeeter och det är Aibileen som får starta upp det hela. Omedelbart blir alltså hennes egna reflektioner tydligare än i filmen, där hon i inledningen istället intervjuas av Skeeter. Redan i dessa första kapitel upplever jag också att Aibileen egna skrivarambitioner görs tydligare, även om hon kallar det hon skriver för ”böner”.

Mycket på grund av att boken lyckas göra dessa tre kvinnors olika röster hörda, var och en på sina villkor, tycker jag att den är bättre och mer berörande än filmen. Som så ofta annars finns det ett psykologiskt djup i de tres tankar som regissör och manusförfattare Tate Taylor inte lyckades överföra till sin film. Skeeter framställs exempelvis i filmen som mycket mer direkt på kant med hela sin omgivning, betydligt mer medveten och upprorisk än jag upplever i boken. Däremot skulle jag kunna tänka mig att filmen, med en bokläsning i ryggen, får ett mervärde eftersom man då själv kan läsa in allt det som inte blir omedelbart tydligt på vita duken.

Romanen har också möjlighet att ägna mer utrymme åt alla de teman som kändes lite trängda i film-sammanhanget – segregation, medborgarrättskamp och systematisk vardasrasism samt klass- och genusperspektiven. Klassbiten manifesteras fortfarande tydligast i berättelsen om Minny och hennes arbetsgivare Celia Rae Foote, flickan från fel sida stan som gift upp sig men som näppeligen accepteras av de övriga fruarna i Jacksons Junior League. Men just eftersom hon inte är uppväxt i, och därmed indoktrinerad med, hemhjälpssystemet är hon också nästan den enda som behandlar Minny som en självständig person. Arbetsgivarens ignorans om tyst överenskomna gränsdragningar gör det tydligt för både Minny och Aibileen att sådana gränsdragningar varken är naturgivna eller absoluta.

Genusbiten strösslas lite här och var för de alla tre, men på olika sätt. Aibileen funderar mycket på sin roll som kvinna i förhållande till det faktum att hon ägnat större delen av sitt liv åt att ta hand om andras barn istället för sina egna. Minny måste i sin tur balansera en växande barnaskara samt sin misshandlande suput till make (vilket för övrigt blev en del i kritiken mot boken eftersom han är dess enda tydligt utmejslade svarta man). Medan Skeeter som sagt brottas med alla uttalade och outtalade förväntningar som fanns på en ung kvinna i Jackson i början av 60-talet. En författarkarriär i New York samt synpunkter på den rådande raslagstiftningen ingår definitivt inte i de förväntningarna.

Jo, det är fullt möjligt (säkert till och med sannolikt) att även Stocketts bok kan anses anings- och historielös. Men jag skulle säga att den ändå gör ett bättre försök än filmen att skapa insikt i olika verkligheter och bilder. Och det måste väl i alla fall vara värt något? När ett barn tar sina första, stapplande steg är det kanske inte läge att skälla ut ungen för att hen inte lärt sig gå ännu tidigare. Utan att se dessa första steg som början på något som kan växa sig både större och starkare.

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

In i denna normalitet av ras- och klassegregation (“separate, but equal”) stormar den nyligen universitetsutbildade Eugenia “Skeeter” Phelan. Eller ja, stormar och stormar. Inledningsvis välkomnas hon med öppna om än något avvaktande armar av alla sina gamla vänner ety hon är född och uppvuxen i en av Jacksons stadgade familjer. Men ett par år borta från hemstaden gör att hon kanske har lite svårare än sin gamla vänner att svälja diskussioner om huruvida de svarta hembiträdena verkligen ska få tillåtas använda gästtoaletten. Vem vet vilka sjukdomar de kommer släpandes med hemifrån? Won’t somebody think of the children?!

Vad jag minns blev The Help lite av en snackis när det drog ihop sig till Oscarssäsong. Både filmen i sig och Octavia Spencer i en biroll som Minerva ”Minny” Jackson kammade hem såväl nomineringar som vinster. Inte så konstigt, med ett behjärtansvärt innehåll i samma stil som den några år yngre yngre Green Book. Vem kan tycka illa om en film som lyfter och sätter ljus på en djupt liggande ojämlikhet?

Tja, filmens egna skådespelare exempelvis. Jag Wikipediar mig till att både Viola Davis, i rollen som hembiträdet Aibileen Clark, och Bryce Dallas Howard,som queen bitchen Hillary ”Hilly” Walters Holbrook, ska ha sagt att de ångrar sin medverkan. Först är jag benägen att förkasta reaktionen som överdriven. Särskilt Davis brukar ju vara både högljudd och politisk när det kommer till sina roller.

Men nu hade jag ändå fått upp de där andra glasögonen på näsan och när jag väl började se filmen genom dem började jag också se vad kritikerna menade. Först och främst ges intryck av att det är Aibileen Clark som ska vara huvudperson, det är hon som får filmens första ord rakt in i kameran och The Help avslutas även med hennes reflektioner. I den meningen är det alltså hon som är filmens “jag”. Men hur mycket får vi veta om henne egentligen? Jämfört med hur mycket vi får veta om Emma Stones Skeeters känslor och omständigheter? Eller till och med Jessica Chastains något perifera white trash-uppkomling Celia Rae Foote?

Här är väl kruxet att The Help inte bara velat klämma in så mycket som möjligt om ämnet rassegregation utan också gapar över både klassmotsättningar och kvinnoroller. Celia Rae får förstås representera klassperspektivet eftersom hon inte släpps in bland de övriga fruarna. Skeeter måste slåss mot förväntningarna på hur en Riktig SydstatsQuinna ska vara när hon istället väljer att jaga efter en journalistkarriär.

Vilket i sin tur gör att rasfrågan måste slåss om utrymmet i historien som The Help vill berätta. Efter en del funderade med de här lite ovana glasögonen tänker jag att The Help i sin nuvarande form inte prompt är en dålig film, men däremot en lat sådan. Den har tagit den absolut enklaste och mest lättsmälta vägen att berätta en historia om svarta hembiträden för en vit publik. Den har resonerat att vi (eller kanske en något stelben Oscars-jury?) måste skedmatas budskap och insikter via Emma Stone.

I nuläget ger The Help Skeeters uppvaknande inför samhälleliga orättvisor större tyngd (eller åtminstone mer utrymme) än Aibileens upplevda erfarenhet av dem. Skeeters ”mod” att välja karriären framför familjen likställs med hur alla de svarta hembiträdena faktiskt riskerar lagliga påföljder för sina berättelser. Filmen säger sig vilja berätta Mammys historia men det är fortfarande Scarlett O’Hara som står i fokus.

En annan approach hade ju kunnat vara att Viola Davis Aibileen verkligen hade fått vara filmens huvudperson, att det varit hennes hem vi varit bekanta med. Istället för att som nu, behöva bli förundrade tillsammans med Skeeter över att den svarta kvinnan faktiskt äger andra kläder än sin hembiträdesuniform. Vi hade kanske kunnat få veta lite mer om hennes känslor och tankar, utöver de som är specifikt kopplade till hennes anställning? Det i sig omöjliggör ju inte chansen att berätta en historia om hur vita barn får självkänsla från de svarta kvinnor som tar hand om dem, snarare än deras egna mödrar (”You is kind. You is smart. You is important.”)

Jag säger inte att denna andra sorts The Help hade varit en bättre film rent kvalitetsmässigt. Men efter min egen privata synvända jag i alla fall böjd att tycka att det sannolikt varit en mindre problematisk film i perspektivet “vi får egentligen inte följa personen som filmen pekat ut som historiens huvudperson”. För att dra en möjligen forcerad parallell — The Help försöker whitesplaina hur svarta hembiträden behandlades på 60-talet istället för att de svarta hembiträdena ges en chans att själva berätta sin historia.

Green Book (2018)

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Fortsätt läsa ”Green Book (2018)”

Enradare #1

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Fortsätt läsa ”Enradare #1”

Exit Humanity (2011)

exit-humanityUnder en blodig skärmytsling i det amerikanska inbördeskriget (det fanns väl i och för sig inte så många andra skärmytslingsvarianter den gången) ser sydstatssoldaten Edward Young en märklig skepnad komma hasande bakom de anfallande blårockarna. Han försöker skjuta den men inget tycks stoppa monstret.

Fortsätt läsa ”Exit Humanity (2011)”

12 Years a Slave (2013)

12 years a slaveDen gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.

Fortsätt läsa ”12 Years a Slave (2013)”

The Birth of a Nation (1915)

Som en tjänst till mina ärade läsare bör jag kanske flagga för att det här inlägget blev ganska långt. Men läs det gärna ändå, det handlar om en intressant film 🙂

***

alt. titel: Nationens födelse

The Birth of a NationSjuttio år innan Nord och Syd, innan familjerna Main och Hazard på varsin sida i ett blodigt inbördeskrig, hittar vi familjerna Stoneman och Cameron. Stonemans är nordstatare där pater familias Austin Stoneman är en ivrig abolitionist. I familjen finns två söner och dottern Elsie Stoneman. Äldste sonen Philip är vän med Ben Cameron och nästintill förlovad med Bens syster Margaret. Familjen Cameron bor South Carolina och består förutom Ben och Margaret också av en vänligt sinnad doktorsfader och moder samt två yngre bröder och en yngre syster, Flora. När Philip är på besök hos sin vän får Ben syn på ett foto av Elsie Stoneman och blir störtkär. Allt ser ut att ordna sig till det bästa.

Fortsätt läsa ”The Birth of a Nation (1915)”

Ett tåg kommer lastat…

Filmspanarna…med ett alldeles färskt filmspanartema. Året 2014 ångar alltså igång för fulla muggar på temat tåg. Återigen finns förstås en mängd olika spår att följa för den hugade – komedi i Planes, Trains and Automobiles, action i Unstoppable eller varför inte en lista över de bästa tågfilmerna genom tiderna? En uppenbar krutladdning har jag redan bränt genom att publicera ett inlägg om David Lean’s melankoliska Brief Encounter i samband med Henkes decennie-publicering.

The General Fortsätt läsa ”Ett tåg kommer lastat…”

Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)

Abraham LincolnDet sägs ju att det är vinnarna som skriver historien. Inte sällan är det ju bara de som finns kvar när stridsdammet har lagt sig. I det aktuella fallet skulle man exempelvis kunna tänka sig att en annan sida av saken skulle handla om en befolkningsgrupp som lever ett stillsamt liv nere i den amerikanska södern. Hårt pressade i sitt blotta lebensraum tack vare ett skoningslöst inbördeskrig ser de ingen annan utväg än att slå tillbaka.

Fortsätt läsa ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)”

The Firm (1993)

Dags för ett litet uppehåll i livstemat.

Ibland kan skillnader vara mer förenande än likheter. När Fiffi skrev om Grisham-thrillern The Client upptäckte vi att medan hon tyckte The Firm var den sämsta Grisham-filmatiseringen ansåg jag att det var den bästa. Två själar, samma tanke. Med andra ord: omtitt på schemat. Skulle vi kunna hålla fast vid våra respektive ståndpunkter, likt två tjuriga gubbar som aldrig kan sluta träta om huruvida den där frisparken var ok eller inte när de spelade fotboll som elvaåringar? Fortsätt läsa ”The Firm (1993)”