You are currently browsing the tag archive for the ‘Loser’ tag.

Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.

Läs hela inlägget här »

Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

1999
Nu är det länge sedan Rick Astley och Glenn Medeiros. Kombattanterna för året är istället Britney Spears med …Baby One More Time och Christina Aguilera med Genie In A Bottle. Britney lyckas till en början bättre med sina försök att både ha kakan kvar och äta upp den genom en präktig Lolitaimage medan Christina är något mer explicit. Historien har än så länge dock gett den senare en något värdigare karriär. Läs hela inlägget här »

Dale Dixon är en kille med tur. Han är husägare, har ett bra äktenskap, en dotter och ett jobb som polis i en liten småstad i Arkansas där han själv är uppväxt och därmed känner varenda kotte. Det mest dramatiska han behöver göra å yrkets vägnar är att ta hand om alkisen som någon gång i veckan blir våldsam och måste lugnas ned. Dale känner att han egentligen är redo för större åtaganden. Kanske är det därmed bara ytterligare ett utslag av hans turlighet att tre farliga och efterlysta skurkar tycks vara rakt på väg mot den lilla staden. Läs hela inlägget här »

Samuel Bicke är en loser. En tragisk loser. En svettig, tragisk loser. Och allt eftersom handlingen framskrider, desto svettigare och mer tragisk blir han. Och vi vet ju vad som händer med losers — ”Go crazy?” ”Don’t mind if I do!!”

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg