Ogden Marsh i platta Iowa, en stad i brand. Vad kan ha hänt? Hade filmen varit gjord under 50-talet hade man kanske kunnat gissa på kommunister, hade den varit gjord på 80-talet hade man också kunna gissa på kommunister eller möjligen libyska terrorister, Men nu är det 2010-tal och svaret är uppenbart: the Crazies. Inledningsvis nollställda och nynnandes blir goda grannar strax mordgalna zombies som attackerar alla i sin närhet. Entré: Staten, i form av soldater utrustade med gasmasker och de tar sannerligen inga risker rörande vem som är frisk och vem som är galen. Kanske, men bara kanske, har deras närvaro i den tidigare småstadsidyllen också något att göra med planet som krashade ute i träskmarkerna.

The Crazies är ytterligare en av de skräck-omtagningar för för närvarande verkar strömma ut från Hollywood, mer eller mindre genomtänkt. Här har man sugit tag i en av Romeros mindre kända alster och gjort hyfsad zombieaction av det hela (så allt för många växlar på 28 Days Later är ju lite orättvisa). Som så ofta förr är det egentligen inledningen som är bäst, när filmen fortfarande planterar de frön som växer till en obehaglig stämning för att så småningom slå ut i full kaosblomning. Här i form av en hagelgevärsbeväpnad Crazie som stör den amerikanskaste av sporter — baseball. Den småstadskänsla som ganska snart rivs itu är viktig, alla hälsar på varandra och fäller kommentarer om att när baseballen kommer igång, då vet man att det är vår.

De huvudsakliga skådisarna är etablerade; knappast några större namn men de gör alla vad de ska göra. Timothy Olyphant har till och med fått lite ansikts- och huvdbehåring sedan Hitman och ser mest av allt ut som en ung Bill Paxton. Paxton skulle också mycket väl kunna ha gjort rollen som den rekorderlige sheriffen David om filmen hade kommit för 10-15 år sedan.

Men någon fullträff är knappast The Crazies. För det första är den alldeles för lång. När den första hetsen gått över, när det handlar om att försöka fly från både galningar och soldater, då blir det segt. Tanken är sannolikt att, som så ofta i just zombiefilmer, vända fokus mot den mänskliga interaktionen, som kan vara minst lika dödlig den, men paranoian och våndan över att eventuellt själv förfalla i vanvett får aldrig tillräcklig nerv.

Själva historien som rör paret David och Judy blir också lite smetig — Judy är givetvis gravid och deras hängivenhet till varandra blir mer fjantig än ädelmodig eller hjärtskärande. David har dessutom en irriterande ovana att alltid kommendera Judy att vänta på de mest olämpliga ställen medan han själv springer iväg för att utforska, när det är helt uppenbart att det säkraste ändå skulle vara att hålla ihop. Genus-o-metern vrider lite irriterat på sig eftersom order som ”Spring längst in i ladan” så uppenbart handlar om den starke mannen som ska skydda sin familj, åtminstone två gånger är Judy på vippen att tas av daga innan hon kan räddas men å andra sidan får hon faktiskt några chanser att försvara sig kroppsligt, hon också.

Men för all del, på det stora hela reagerar huvudpersonerna förhållandevis rationellt och trovärdigt i en minst sagt irrationell situation. Vissa scener är riktigt snygga (jag säger bara: högaffel) och filmen skriver inga checkar som underhållningsvärdet inte kan casha in.

Annonser