You are currently browsing the tag archive for the ‘I Am Legend’ tag.

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Och si, det funkar ju alldeles utmärkt! Melanie blir så förhäxad av Mitch animositet att hon luskar reda på vem han här, var han bor och köper honom ett par dvärgpapegojor. Men inte nog med det, hon kör också de dryga tio milen från San Fransisco till Bodega Bay när det visar sig att det är där han befinner sig för tillfället. Snart får dock såväl Melanie och Mitch (kompletterad med mor och lillasyster), som hela Bodega Bay, annat att tänka på än en storstadsriking på landsortsbesök när enorma fågelflockar börjar invadera den lilla kuststaden.

Ännu en Hitchcock-klassiker som jag dock aldrig fastnat lika mycket för som North by Northwest eller Psycho. Det var också betydligt längre sedan jag såg The Birds sist, så vem vet, den har kanske legat till sig?

Tyvärr inte, tvingas jag erkänna. I likhet med Vertigo kan jag inte ifrågasätta det rent filmiska hantverket men The Birds dras med flera problem i mina ögon. Bland annat inbillar jag mig att det märks att manusskrivandet gick ut på att plocka blott konceptet ”apokalytiska massfågelattacker” från Daphne du Mauriers novellförlaga (publicerad 1952) för att sedan fylla denna ram med händelse- och karaktärsutveckling.

Den psykologiska dynamiken mellan de vuxna rollfigurerna tycker jag aldrig riktigt kommer att hänga ihop med de rena skräck-moment som är fågelattackerna. Skräck-momenten hindrar dessutom det psykologiska spelet mellan Mitch och den obekväma triangel som utgörs av nya och gamla flammorna plus hans mor, att blomma ut i den omfattning som skulle krävts. Tittaren serveras en massa skavig undertext dem emellan, där problematiken i någon mån får en upplösning. Men den kommer alldeles för hastigt på och känns därmed dåligt underbyggd. Då hjälper det ju inte heller att Rod Taylors Mitch är en riktigt träig leading man. Särskilt med Cary Grants Roger Thornhill och Anthony Perkins Norman Bates i färskt minne. (Fast är det ändå inte lite intressant att vi här har tre filmer på raken med vuxna män som inte kan lösgöra sig från sina mödrar?!)

Skulle jag spejsa ut ordentligt i övertolkningar skulle jag kunna tänka mig att läsa The Birds som att fåglarna faktiskt inte ens existerar, utan enbart bör ses som en manifestation av kaoset som Melanie skapar genom sin ankomst till Bodega Bay. Hon är en kvinnlig rollfigur med en helt annan handlingskraft och -utrymme än vare sig det resignerade ex:et Annie eller den nästintill kroniskt deprimerade och distanserade modern. Melanie blir ju också uttryckligen anklagad för att på något sätt ha orsakat fågelattackerna, en anklagelse som utifrån filmens handling verkar ha slängts in utan någon större eftertanke. Jämsides med kaoset blir emellertid hennes handlingsutrymme allt mer begränsat vartefter attackerna fortgår, för att till slut bli mer eller mindre viljelös och därmed utlämnad till moderliga samt manliga omsorger. Inskränkta småstadsattityder som krossar den blott på ytan frigjorda storstadskvinnan?

Skräck- eller spänningsmomenten kan jag som sagt se är smart upplagda rent dramaturgiskt och snyggt klippta för att klämma mesta möjliga ur dem. Samtidigt uppstår i detta fall två nackdelar, vilka bägge hänger ihop med filmens ålder. Dels har många av specialeffekterna inte åldrats särskilt väl, dels är alldeles för många scener så välbekanta i sin uppbyggnad att i princip all spänning pyst ur dem vid det här laget.

Däremot kan jag inte påminna mig att jag vid tidigare tittar blivit så påmind om George A. Romeros fem år yngre Night of the Living Dead. Likheterna är tillräckligt påtagliga för att jag ska börja undra om inte Romero faktiskt försökte göra en slags mashup mellan Richard Mathesons I Am Lagend och The Birds apokalyps-känsla. Tänk exempelvis på scenen när fåglarna är på väg att ta sig in i huset genom att krascha in i fönster och hacka sig genom dörrar. Bara att ersätta fågelnäbbar med zombiearmar.

Nej, i nuläget blev tyvärr den främsta behållningen av The Birds insikten att amerikanska öppna spisar saknar spjäll. I alla fall de som är belägna i Californien.

Bonus:
Jag råkade ha du Mauriers novell stående i hyllan och den är ganska kort så en läsning var given. Jag har nu bättre förståelse för att manuset anammade enbart konceptet ”apokalytiska massfågelattacker”, det finns nämligen inte så mycket mer att anamma i förlagan. Vi kastas rakt in tillsammans med Nat Hocken, alltiallo på en bondgård i Cornwall, ungefär samtidigt som de obegripliga händelserna tar sin början. Författaren lämnar sedan Nat och hans familj utan någon förklaring till varför detta händer. Familjens öde förblir dolt för oss läsare.

Både miljöerna och personerna känns oerhört brittiska och med tanke på novellens årtal ligger det nära till hands att tolka den som en bearbetning av krigets kvarvarande bombningstrauman. Alternativt att kritisera britterna för att ha legat av sig sedan krigsslutet. Ingen vill nämligen ta attackerna på samma allvar som Nat utan tror att de antingen kommer att upphöra av sig självt eller att man kommer att bli räddad av någon yttre kraft som har grepp om situationen.

Novellen och filmen delar obegripligheten men novellen är i mina ögon klart obehagligare, eventuellt enbart beroende på att den inte känns lika välbekant. Men jag tycker att du Maurier också gör ett bättre jobb med uppbyggnaden när de första attackerna får utföras av småfåglar istället för att som filmen dra på med stora måsar med en gång. Shit, måsar är ju otrevliga som de är… Kommer ni över novellen någon gång kan jag absolut rekommendera en genomläsning.

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Läs hela inlägget här »

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathDet drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.

Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga  (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?

Läs hela inlägget här »

american-battleshipalt. titel: Battleships, American Warships

Ibland kan man tycka att produktionsbolaget The Asylum är lite väl snikna när det kommer till att med sina mockbusters rida på vågorna från mer påkostade och framgångsrika produkter, typ Atlantic Rim (Pacific Rim), I Am Omega (I Am Legend), Transmorphers (Transformers) och The Da Vinci Treasure (The Da Vinci Code).

Läs hela inlägget här »

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Läs hela inlägget här »

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Läs hela inlägget här »

exit-humanityUnder en blodig skärmytsling i det amerikanska inbördeskriget (det fanns väl i och för sig inte så många andra skärmytslingsvarianter den gången) ser sydstatssoldaten Edward Young en märklig skepnad komma hasande bakom de anfallande blårockarna. Han försöker skjuta den men inget tycks stoppa monstret.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg