Vertical limit”Du kan glömma dina ensamma stunder/Du kan lita på teknikens under”

Nisse Hellbergs ord från 1988 har knappast blivit mindre aktuella. För egen del ställde teknikens under upp på ett alldeles ypperligt sätt när jag för första gången testade att se strömmad film på TV:n.

Jag vet, jag vet, jag är hopplöst efter även i detta avseende. Och det hade nog kunnat dröja ännu längre om det inte hade varit för att ett stort inköp på CDON resulterade i en gratis-strömning. Och allt gratis är ju gott även om smaken kanske surnade lite när jag insåg att erbjudandet givetvis inte gällde alla deras filmer.

Jag valde Vertical Limit eftersom jag hade för mig att det var titeln på den där bergsklättringsfilmen som låtit tala så mycket om sig. När jag insåg att Vertical Limit inte alls var Toutching the Void var det alldeles för sent. Dessutom är jag inte säker på att någon av de andra filmerna som CDON gav en att välja på hade varit så värst mycket bättre…

Nå, filmen för dagen och i TV:n var alltså Vertical Limit. Ett gäng bergsklättrare klänger sig lätt och ledigt upp för en lodrät bergsvägg samtidigt som de skojar och skämtar med varandra. Aldrig att det på något sätt skulle kunna gå snett. Men så gör det det!!! Imagine my surprise… För att rädda sig och sin syster Annie måste Peter Garrett kapa linan som fadern Royce hänger i.

Synen av fadern som CGI-störtar i backen sätter outplånliga ärr i syskonen och tre år senare har de inte mycket kontakt. Så när Peter anländer till baslägret vid K2 har han nyss fått veta att Annie också befinner sig där. Hon ska följa miljonären Elliot Vaughns expedition till toppen, något han misslyckades med några år tidigare.

Det tar Vaughn exakt ett väderomslag för att strunta i sitt tidigare löfte att låta erfarne klättraren Tom McLaren bestämma och nu är de två männen plus Annie fast i en skreva på berget. Brother Peter to the rescue! För att göra det hela lite mer spännande bestämmer Peter att de måste spränga sig ned till de tre. Och vad är det enda som funkar i sådana temperaturer? Jamen självklart instabilt nitroglycerin. Vilket måste kånkas upp på berget i klättrarnas ryggsäckar.

Ja, det var väl då för väl att jag kunde se hela projektet som en övning i att använda modern teknik för filmmässigt var Vertical Limit inte mycket att hurra för. Lite lustigt ändå, eftersom nya zeeländske regissören Martin Campbell verkligen inte är någon osäker nykomling. Särskilt mina Bond-kunniga kollegor borde känna igen namnet eftersom han står bakom både Golden Eye och Casino Royale.

Men här utgör redan inledningen en rejäl pekoralvarning och inte blir det bättre allt eftersom man klänger sig uppför bergssidorna. Vertical Limit är stelbent och övertydligt berättad, den CGI som förekommer är både rätt dålig i sig samt klumpigt inkompad, historien är inte direkt ologisk men hoppar över en hel del och vanligtvis pålitlige James Newton Howard försöker skapa spänning genom att bröta på med extremt dramatisk musik precis hela tiden alldeles oavsett om det som händer egentligen är särskilt spännande.

Antingen hade alla inblandade skådisar riktigt dåliga dagar där ute i snön eller också får man kanske skylla på manusets obefintliga utrymme för karaktärsutveckling. Varken Bill Paxton eller Chris O’Donnell är i och för sig inte ens i de bästa av stunder några särdeles inspirerade skådespelare, men här är de utomordentligt träiga. Robin Tunney och Izabella Scorupco tar några lugna dagar på jobbet och Scott Glenns långhårige och tålöse Montgomery Wick är rent skrattretande.

Det roligaste med titten blev istället det faktum att rollen som Tom McLaren spelades av Nicholas Lea, mer känd som Alex Krycek. För vilket var inköpet som gjorde att CDON ville ge mig en titt på Vertical Limit om inte samlarboxen med X-Files?