You are currently browsing the tag archive for the ‘John Boorman’ tag.

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Blatty skrev boken Legion som publicerades 1983, en bok som från början var ett manus till Exorcist III. Men när Friedkin och Blatty inte riktigt kom överens om filmens inriktning blev manuset till en bok istället. Som blev så pass populär att den blev till ett manus igen och den här gången ville Blatty själv hålla i taktpinnen.

Blatty hade förvisso bara regisserat en långfilm tidigare (baserad på hans böcker The Ninth Configuration och Twinkle, Twinkle, ”Killer” Kane) men jag skulle vilja påstå att det räcker med fem minuter av Exorcist III för att konstatera att författaren är fan så mycket mer skräckfilmskompetent än John Boorman.

Visst, Blatty använder till stora delar klassiskt stereotypa symboler för att skapa obehag (stigmata, statyer som gråter blod eller som ser märkliga ut, alternativt är dekapiterade) men de funkar ju! Särskilt som många av dem får befinna sig okommenterade i bakgrunden. Signaler till oss som tittare att något är på väg att hända men frågan är om filmens rollfigurer ens kan uppfatta dem.

Redan filmens upptakt gör mig glad i hågen eftersom Blatty verkar fatta hur man ska casha in på en tidigare succé – bild på de dödsbringande trapporna i dimma och gatlyktsbelysta. Häpp, skräckfilmsstämning (titta och lär, Boorman)!

Exorcist III skiter fullständigt (och vist) i vad som hände 1977 med gräshoppor och Pazuzu och Gud vet vad. Istället plockar historien tillbaka den egensinnige och filmälskande polisen William Kinderman vilken efter fader Karras olyckliga död (eller räknas det som självmord? Taskigt läge för Karras i så fall med tanke på katolska kyrkans inställning till sådant…) blivit polare med fader Dyer. Tillsammans försöker de muntra upp varandra men det är lättare sagt än gjort när Kinderman blir sittande med ett fall som tycks återupprepa mönstret hos en sedan länge avrättad seriemördare.

Kopplingar till exorcismen som utfördes av Merrin och Karras 1973 leder Kinderman till ett av stadens sjukhus där något märkligt tycks ansätta de åldriga patienterna. Dock inte lika märkligt som den patient som Kinderman ser på ”the deviant ward” och som hyser en förbluffande likhet med hans döde vän Karras.

Även om Blatty fick regissera sitt eget manus, var han absolut inte en sådan tung spelare i filmbranschen att han kunde sätta upp sina egna villkor. Hans vision, som också blir tydlig i boken Legion, var att göra en övernaturlig seriemördarthriller. Men bolaget Morgan Creek Production lade sig först i det hela genom att kräva titeln The Exorcist III istället för Legion. Och när man väl tagit det steget gick det ju inte an att inte också klämma in en exorcism. Sannolikt därför känns hela spåret med prästen fader Morning och hans försök till exorcism på patienten på ”the deviant ward” väl losskopplat från den övriga historien.

Då får man istället glädjas åt det faktum att ständigt stabile George C. Scott ställde upp som William Kinderman. Hans dialogscener med både Ed Flanders (stupid Flanders!) fader Dyer och den besatte mannen i tvångströja tillhör filmens solklara styrkor. Att Scott sedan överspelar skiten ur vissa andra scener kan man nästan förlåta honom för.

The Exorcist III dras förvisso med en hel del svagheter (varav den värsta kan vara Kindermans himmelsdröm som befolkas av Fabio-änglar) men Scotts insats, tillsammans med två enormt fina hoppa till-scener och en generellt obehaglig stämning gör det ändå till en riktigt trevlig skräckfilm. Och det säger jag inte bara i efterdyningarna av Exorcist II: The Heretic, vilken får varenda Adam Sandler-film att framstå som skräckinjagande.

Demonstatus:
Vi är tillbaka i originalets osäkerhet. Nästan i alla fall, men varelsen som besätter sjukhusets patienter hänvisar till ”the master” vilket vi får anta är Satan. Men utöver det klämmer hen bara ur sig tvetydigheter som ”I am no one. Many.” Eventuellt skulle man också kunna räkna Kindermans drömmar som tvångsföreställningar med demonen som avsändare.

Ytterligare ett smart drag är att inte utveckla någon elaborerad demonmask eller make up. Istället räcker det med Brad Dourifs oangenäma uppenbarelse för att skapa obehag. The Gemini Killer var på intet vis Dourifs första roll men det känns som om det är den här prestationen alla numera vill ha från honom, men sällan får eftersom han blivit sin egen parodi. I den här rollen tror jag dock på honom, både som ondsint seriemördare och demonbesatt.

Annonser

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.

Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.

Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.

Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.

Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.

Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.

Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.

En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.

Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.

Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.

Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.

Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.

Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.

Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om den japanske regissören Akira Kurosawa och en av hans standardskådisar, Toshirõ Mifune. Som förstås också samarbetade med andra regissörer. Även Steffo, en av poddens ”programledare” har skrivit om den här filmen på sin blogg Flmr.

***

Hell in the pacificalt. titel: Duell i Söderhavet

Förtexterna till Hell in the Pacific är minimalistiska, både till form och innehåll. Fonten ser mest ut som tidig ”dataskrift” och skådespelarna är två till antalet: Toshirõ Mifune och Lee Marvin.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg