Mamma Mia! Here We Go Again (2018)

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Titanic (1997)

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Enigma (2001)

En gång, för fler år sedan än jag helst vill tänka på, skrev jag ett specialarbete om kryptografi. Hur osannolikt det än kan verka i nuläget var det faktiskt inriktat på matematik och datorprogrammering men givetvis hittar jag en liten inklämd bild av en enigma-maskin där också.

1997 års tio bästa filmer

Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.

10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna?

The truth is out there

Det finns konspirationer och så finns det konspirationsteorier. Ibland stämmer teorier och verklighet överens. Men när de inte gör det kan det bli hur stolligt som helst. Den nedsättande termen ”foliehatt” tycks ha blivit etablerad under de senaste åren för en person som sätter sin tro till de mer urflippade teorierna, oavsett om hen verkligen klär in skulten med tunnvalsad aluminiumplåt för att skydda sin dyrbara hjärna mot diverse strålar.

A Piece of the Pi

På förekommen anledning från onsdagens filmspanartema om specialeffekter har jag valt att dyka lite djupare ned i VFX (visual effects) och diskussionen kring branschens överlevnad som ställts på sin spets genom bland annat Life of Pi. Jessica på The Velvet Café var redan i onsdags inne på samma tankar. Great minds think alike…

***

Så här i efterhand är det lätt att se de olika element som långsamt rågade måttet, knäckte kamelens rygg och gjorde 2013 års Oscarsgala till en perfekt VFX-storm. Att Taiwan tog tillfället i akt och försökte sträcka på den nationella ryggraden mot det globala samfundet med Ang Lees regissörsvinst försvann som en fis i motvind. Man skulle också kunna se det som lite ironiskt att de nominerande filmerna fick CNN att kalla galan och diskussionerna som ledde fram till den för ”politically saturated”. För det var ju inte alls Lincoln och inblandningen från vita huset i prisceremonin som blev den stora snackisen.

Life of Pi (2012)

alt. titel: Berättelsen om Pi

Jag vill se mer vattenfilm i 3D. Efter Life of Pi längtar, trånar, jag efter att återuppleva Titanic, Deep Blue Sea eller varför inte Le grand bleu med samma tekniskt raffinerade ögongodis som regissör Ang Lee, fotograf Claudio Miranda och Rhythm & Hues Studios bjuder på.

En Fantastisk Berättelse eller Sanningen? Det är vad Pi Patel ger åhörande författare att välja mellan. Föga förvånande föredrar både författaren och säkert majoriteten av filmpubliken den Fantastiska Berättelsen.

ALIMo: 1996-1997

1996
Kontakten med Jim Carrey har inneburit förväntningar som inte infrias i Cable Guy. Det tar ett antal år innan jag lär mig uppskatta filmens mörka humor, för det är trots allt en av hans bästa. På humorsidan återkommer också mockumentärmästaren Christopher Guest i Waiting for Guffman, filmen som klär av lokalteatern in på bara skinnet.

Atonement (2007)

Robbie Turner och Cecilia Tallis. Kanske inte direkt ”two statcross’d lovers”, men i alla fall kvinnan av börd (pengar) och mannen vars mor är familjen Tallis hushållerska. Detta i ett trettiotals-England där det för en ministerieanställd nog gick för sig att betala en begåvad men fattig ung mans utbildning men knappast att gifta bort sin äldsta dotter med honom.