You are currently browsing the tag archive for the ‘White trash’ tag.
Döda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.
The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru?
”The Mother” är Melora som tvingas inse att dottern som rymde när hon var 16 år aldrig kommer att komma tillbaka. Men hon gör ändå ett försök att återknyta kontakten med Krista genom att träffa hennes rumskamrat Rosetta. Och så till sist ”The Dead Girl”, Krista. Henne får vi helt enkelt följa under några av de sista timmarna i hennes liv.
Ibland placeras The Dead Girl i thriller-genren men det ger helt fel uppfattning om vad detta är för film. Till största delen är episodberättelsen ett rent drama, om än med frågor som undan för undan får sina svar. Jag gillade det här upplägget och jag tycker också att det är snyggt hur Moncrieff knyter ihop sina olika berättelser genom de ständigt närvarande lapparna som undrar om någon sett den försvunna Jenny som sitter uppsatta på otaliga telefonkiosker.
The Dead Girl är också fullspäckad med bra prestationer från stabila skådisar där vissa av dem fått betydligt fler spotlights på sig sedan filmen hade premiär. Till dem hör kanske främst Rose Byrne, James Franco och Josh Brolin. Bland de redan etablerade återfinner vi Mary Steenburgen, Toni Collette, Piper Laurie samt Marcia Gay Harden. Och så the dead girl herself förstås, Brittany Murphy. Om inte annat påminner filmen med emfas om hur bra hon var på att spela trasig white trash med svarta ringar under ögonen (lika delar slitenhet och utsmetat smink), ryckiga rörelser med handen som håller en cigg och sprucken stämma.
Jag tänkte inte på det när jag såg filmen, men inser nu att alla huvudpersonerna är kvinnor och att det runt dem också rör sig främst kvinnor. Kanske inget som gör filmen i sig bättre men ändå ett grepp som känns intressant. Möjligen är det det, tillsammans med själva historien förstås, som gör att The Dead Girl också är en ganska känslomässig film. Ibland på gränsen till för känslosam men på det hela taget håller den sig inom det rimligas gräns.
Själv tyckte jag mest om episod två och tre där syster-delen sätter fokus på hur nedbrytande hopp kan vara medan frun introducerade mig till skådespelerskan Mary Beth Hurt som gjorde en fin tolkning av en komplex roll.
alt titel: Marvins döttrar
Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.
Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.
Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.
Ödestimmen närmar sig för tortyrlantisfamiljen Firefly vars förlustelser vi fick stifta närmare bekantskap med i Rob Zombies debut House of 1000 Corpses. Huset är omringat av poliser och de avancerar, guns blazing. Familjen försvarar sig så gott de kan men en hemmagjord rustning räcker inte hur långt som helst och en mors kärlek är allt för stark för att överge sina barn i en sådan situation. Med Rufus död och en trotsig Mother Firefly i polisiärt förvar är det bara Otis Driftwood och Baby som lyckas fly.
Då har turen kommit till att granska utvald vampyrlitteratur ur ett klassperspektiv. Det är så fruktbart att det räcker till ett inlägg imorgon också.
***
Sitt efternamn till trots lever Ree Dolly långt ifrån något dockliv. Bara 17 år fyllda sitter hon med ansvar för två småsyskon och en psykiskt sjuk mamma. Huruvida Jessup Dolly, pappa, någonsin kunna försörja familjen på sin metamfetamintillverkning förtäljer icke historien. Det är dessutom ointressant i sammanhanget eftersom han åkte fast för samma tillverkning.
Problemet är bara att Jessup är ute mot borgen och att en del av denna borgen består av familjens enda fasta tillgångar – huset, marken det står på och en liten skogslott. Eftersom det verkar tveksamt om han kommer att dyka upp till sin rättegång hotar hemlösheten vid horisonten för familjen Dolly.
Om Californien är det förlovade landet är breddgradsgrannen i öster, Florida, snarare det förlorade landet. I många skildringar känns det som om det ligger något lätt slitet och bedagat över the Sunshine State. Dess glansdagar är över och nu finns bara utrymme för pensionärsbostäder och förlorade drömmar.
Dale Dixon är en kille med tur. Han är husägare, har ett bra äktenskap, en dotter och ett jobb som polis i en liten småstad i Arkansas där han själv är uppväxt och därmed känner varenda kotte. Det mest dramatiska han behöver göra å yrkets vägnar är att ta hand om alkisen som någon gång i veckan blir våldsam och måste lugnas ned. Dale känner att han egentligen är redo för större åtaganden. Kanske är det därmed bara ytterligare ett utslag av hans turlighet att tre farliga och efterlysta skurkar tycks vara rakt på väg mot den lilla staden. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!