You are currently browsing the tag archive for the ‘White trash’ tag.
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.
Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).
Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.
Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.
Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).
Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.
Döda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.
The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »
alt titel: Marvins döttrar
Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.
Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.
Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.
Ödestimmen närmar sig för tortyrlantisfamiljen Firefly vars förlustelser vi fick stifta närmare bekantskap med i Rob Zombies debut House of 1000 Corpses. Huset är omringat av poliser och de avancerar, guns blazing. Familjen försvarar sig så gott de kan men en hemmagjord rustning räcker inte hur långt som helst och en mors kärlek är allt för stark för att överge sina barn i en sådan situation. Med Rufus död och en trotsig Mother Firefly i polisiärt förvar är det bara Otis Driftwood och Baby som lyckas fly.
Då har turen kommit till att granska utvald vampyrlitteratur ur ett klassperspektiv. Det är så fruktbart att det räcker till ett inlägg imorgon också.
***
Sitt efternamn till trots lever Ree Dolly långt ifrån något dockliv. Bara 17 år fyllda sitter hon med ansvar för två småsyskon och en psykiskt sjuk mamma. Huruvida Jessup Dolly, pappa, någonsin kunna försörja familjen på sin metamfetamintillverkning förtäljer icke historien. Det är dessutom ointressant i sammanhanget eftersom han åkte fast för samma tillverkning.
Problemet är bara att Jessup är ute mot borgen och att en del av denna borgen består av familjens enda fasta tillgångar – huset, marken det står på och en liten skogslott. Eftersom det verkar tveksamt om han kommer att dyka upp till sin rättegång hotar hemlösheten vid horisonten för familjen Dolly.
Om Californien är det förlovade landet är breddgradsgrannen i öster, Florida, snarare det förlorade landet. I många skildringar känns det som om det ligger något lätt slitet och bedagat över the Sunshine State. Dess glansdagar är över och nu finns bara utrymme för pensionärsbostäder och förlorade drömmar.
Dale Dixon är en kille med tur. Han är husägare, har ett bra äktenskap, en dotter och ett jobb som polis i en liten småstad i Arkansas där han själv är uppväxt och därmed känner varenda kotte. Det mest dramatiska han behöver göra å yrkets vägnar är att ta hand om alkisen som någon gång i veckan blir våldsam och måste lugnas ned. Dale känner att han egentligen är redo för större åtaganden. Kanske är det därmed bara ytterligare ett utslag av hans turlighet att tre farliga och efterlysta skurkar tycks vara rakt på väg mot den lilla staden. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!