You are currently browsing the tag archive for the ‘White trash’ tag.

Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.

Och när jag skriver de där sista orden inser jag att jag gärna vill sätta någon slags etikett på boken, alltså kunna säga Karin Smirnoffs XXX Jag for ner till bror. Men vad skulle det där XXX då kunna vara? En slags “familjeroman” är det ju definitivt eftersom Jana Kippos spontanbesök hos sin tvillingbror (som också hela tiden kallas bara ”bror”) inte bara handlar om deras syskonrelation här och nu. Den påverkas i hög grad av deras uppväxthelvete med den misshandlande ”fadren” och den religiösa ”modren” som aldrig klarade av att säga ifrån till sin make. Plus att Jana så småningom upptäcker att hennes familj är större än hon tidigare trott.

Jag skulle också kunna tänka mig att kalla boken för en “kärleksroman” även om förhållandet med John som bor i eskilbrännströms ödehus nära kippogården är minst sagt komplicerat. Å ena sidan har han de välbekanta problemen med både spriten och våldet som Jana vid det här laget har fått alldeles nog av. Å den andra kan hon inte pressa bort den egna kroppens längtan efter att dra in hans doft i näsborrarna och plöja händerna genom hans brösthår. Vildheten och oberäkneligheten i förhållandet och deras personligheter gör dem i någon mening till en västerbottnisk Heathcliffe och Cathy-duo. Något mindre lagda åt blomsterspråk, något mer åt skam och missbruk.

Dessutom är Jag for ner till bror en “lokalroman”. Eller vad man nu kallar en bok där platsen, i det här fallet byn Smalånger, spelar en lika viktig roll som sina personer. Dels den generella beskrivningen av bylivet såsom det förhåller sig till en hemvändare som Jana, dels det faktum att vår huvudperson hastigt och lustigt bestämmer sig för att stanna kvar ett tag genom att ta ett påhugg i hemtjänsten med allt vad det innebär av åldriga brukare, kollegor och arbetsledaren märitljungqvist.

En sammanfattande term skulle eventuellt kunna vara ”relationsroman”, för det mesta hänger på hur Jana förhåller sig till sina nära, till sin historia och till smalånger som plats. Och som relationsroman (vilken dessutom utspelas på en mindre ort) vete tusan om Smirnoff egentligen kommer med så värst mycket nytt. Det författaren har gjort är snarare att hänga en ny språkdräkt på en rätt maläten historia. Smirnoff är duktig på att förmedla en stämning (särskilt om det gäller uppgivenhet, solkighet, grymhet eller vånda) genom väl valda detaljer i både ute- och innemiljöer. Dessutom används versaler endast i början av varje mening, namn skrivs ihop (”efyran”) och det enda skiljetecken som får besudla romansidorna är en punkt i slutet på varje mening. Just de här sista greppen ger för min del en känsla av andtrutenhet. Som om Jana hasplat ur sig sin historia så hastigt som möjligt eftersom hon vet att hon annars inte kommer att ha ork eller mod att berätta den alls.

Men själva innehållet börjar som sagt efter ett tag kännas ganska välbekant och jag gissar att det skulle ha gjort det i ännu högre grad om jag varit mer lagd åt författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman. Och jag måste verkligen fråga mig: är detta sinnebilden av Svensk Glesbygd? Våld, alkohol, skvaller, jakt, tystnad och ångest? Om även om det nu skulle vara så inser jag snart att det är en glesbygd som jag inte är särskilt intresserad av att besöka ännu en gång. Jag for ner till bror är en hantverksskickligt osentimental roman med ett icke föraktligt mått av bister humor. Jag behövde inte plåga mig igenom den. Men den gav mig heller inget nytt utöver greppet att dissa versaler och skiljetecken.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros

Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.

Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.

Meeeeeeen, riktigt så fantasilös har Zombie inte varit med sin Halloween II, vilket så här i backspegeln kanske var synd. Sjukhusscenerna är bara en upptakt och, ska det visa sig, en av Lauries återkommande mardrömmar. Vi möter henne två år efter det som hände i första filmen och även om hon inte sitter inspärrad på mentalsjukhus är det banne mig inte långt ifrån.

Hon har flyttat in hos Annie Brackett (som också överlevde skräcknatten) och hennes sheriff-pappa men kämpar hela tiden mot panikångest, mardrömmar och allmänt uselt mående. Knaprar piller som en hel karl. Samtidigt finns det ute på den dimmiga (men tjusigt upplysta) landsbygden en skepnad som, längs en väg kantat av döda kroppar, lufsar allt närmare Haddonfield. Allt medan Dr. Sam Loomis blivit tidernas största kändishora och med alla medel försöker slå mynt av sin, Michael och Lauries historia.

Jo, jag säger att det var synd att Rob Zombie inte rakt av gjorde en remake av den gamla Halloween II för söte Jesus vilken soppa det här blev! Hela filmen är en enda röra av drömhallucinationer som eventuellt har fäste i verkligheten och eventuellt kan ta fysisk form, eventuell telepatisk kontakt mellan bror och syster, ännu mer psykisk ohälsa, ännu äckligare white trash, ännu mer skakig handkamera, ännu mer utdragna scener och ännu grisigare mord. I första Halloween var det brutalt, inte tu tal om den saken, men här blir det direkt snaskigt vilket per automatik gör att det också känns meningslöst. Tortyrporr i ordets sämsta bemärkelse.

Och jag vet inte om frugan Sheri Moon Zombie bestämde att hon faktiskt ville ha lite speltid den här gången också eller om det var makens idé. Oavsett vilket, borde den som kom på att låta Moon Zombie uppenbara sig som en vitsminkad spöksyn genom hela filmen, få spöstraff. Det gör framställningen oredig och pretto-fjantig. Särskilt som det kompletteras med en helt ny, och sämre, skådis än Daeg Faerch i rollen som tioårige Michael.

Tjejtrion Laurie-Annie-Lynda i Zombies första film tyckte jag rätt bra om. Annie är ju fortfarande kvar men Laurie har i sitt nya liv skaffat två nya kompisar där jag särskilt ogillade Harley, spelad av Angela Trimbur. Hon är en outhärdligt överdriven on-the-edge-tjej och verkar ha fått rollen enbart på meriten att hon kan fladdra med tungan snabbare än en kolibri. Inte heller Scout Taylor-Compton gör lika bra ifrån sig den här gången som Laurie, men det kan möjligen hänga på att nya grunge-Laurie blir sviken rent manusmässigt.

Fanns det då verkligen inget att glädjas åt i Halloween II? Jo, jag tycker ändå att filmen glimtade till en smula när det gäller relationen mellan Laurie och Annie. Händelserna för två år sedan har knutit dem ännu närmare varandra, på gott och ont. Annies ärrade ansikte ger Laurie skuldkänslor vareviga dag medan Lauries trasiga psyke verkligen inte är en söndagspromenad för Annies del att hantera. Och medan jag i och för sig har klagat på den rent fysiska grisigheten tyckte jag att den tidiga scenen med Laurie på akutmottagningen blev en ganska bra illustration av vad en klassisk slasher-final girl faktiskt får med sig i bagaget.

Och så får vi dessutom lite mer birollsgodis att mumsa i oss. Alla huvudsakliga skådisar återkommer i sina roller (om än inte i samma fina form) men utöver dem bjussar Halloween II också på Octavia Spencer, Mark Boone Jr, Margot Kidder och, den mest osannolike av dem alla, Weird Al Yankovic.

När allt detta elände var över fick jag emellertid en oväntad överraskning. Jag hyrde filmen på SF Anytime utan några större konstigheter, såg den och irriterades. Det var först när jag läste Wikipedias synopsis som jag insåg att ”min” film hade ett till vissa delar annat slut. Uppenbarligen ska det finnas en theatrical cut och en ”unrated director’s cut” av Halloween II. Jag har ingen aning om vilken version SF Anytime stod till tjänst med men slutet på ”min” film tas upp som ett alternativt slut som filmades för att förleda snokande ögon och öron från att lista ut det hela i förtid (vilket sannolikt skulle antyda att jag därmed sett director’s cut). Spelar ju knappast någon roll i det stora hela, men lite överraskad blev jag allt.

Slutsatsen måste ändå bli att Zombie för min del tyvärr pissar bort i princip all Halloween-cred som han samlade på sig i första filmen genom denna uppföljare.

Final girl: Återigen Laurie, but with a twist. Som inte alls kändes särskilt spännande om jag ska vara ärlig. Och medan jag kanske inte direkt älskade TCM-vibbarna hos Laurie i slutet i Zombies första Halloween får Psycho-ditot mig den här gången att bara sucka trött.

Historik/psykologi: Ingen utveckling här whatsoever. Ingen förklaring ges heller till var Michael har befunnit sig under de senaste två åren eller varför han kommer tillbaka just nu. Och varför ska han helt plötsligt börja prata i den absolut sista scenen?!

Vapen: Åh, jag blir less bara av att tänka på det – vad använder Michael inte som ett vapen?

Killer-o-vision: Jaha, NU väljer Zombie helt plötsligt att plocka in det greppet?!

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween, Halloween – The Beginning, Halloween. El origen

Med lite tid över innan 1 oktober gjorde sig kompletistgenen hörd och krävde att jag stillade den där lilla gnagande irritationen över att inte ha sett ”hela” Halloween-serien. På något sätt känns det som om Rob Zombies två Halloween-filmer aldrig riktigt har fått vara med och leka med de andra barnen.

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg