Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Sedd så här i backspegeln simmar Romeo + Juliet omkring i så mycket orimlighet att den knappt borde existera. Nog för att regissören Luhrmanns debutfilm Strictly Ballroom blivit en oväntad hit, inte bara i Australien, men det är inte alla regissörer som tar sig vidare till bigger ’n better things efter ett one-hit-wonder. Särskilt inte om de befinner sig utanför Hollywood.

Luhrmann lyckades dock på något sätt inte bara få 20th Century Fox att pynta upp några dollars för lite brainstormande och testfilmningar, utan också övertala Leonardo DiCaprio att på egen bekostnad flyga till Australien och delta i spektaklet. Resultatet av de här testballongerna ledde till att Fox gick med på att pröjsa för hela kalaset.

DiCaprio var vid det här laget dryga 20 men ser ut som om han är närmare 12 eller möjligen 15. Vacker som en dag, oavsett vad. Luhrmann lyckades också fånga den uppåtstigande stjärnan i exakt rätt ögonblick – innan dagens film hade han gjort uppmärksammade prestationer i framförallt Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape och möjligen också Sam Raimis The Quick and the Dead. Året efter Romeo + Juliet kom Titanic

Leo var alltså på banan relativt tidigt, men man verkar ha famlat lite mer efter den rätta Julia. Först var Natalie Portman på plats men med sina blott 14 år fick hon dels Leo att se äldre ut än vad han egentligen var, dels ge intrycket av att det som utspelades inte var så mycket en ömsesidig kärlekshistoria, som något som gränsade till övergrepp. Sarah Michelle Gellar förekom i snacket men lyckades inte få ihop schemat. Och med tanke på hur perfekt Claire Danes passar i rollen undrar jag om inte Gellar framstått som en väl vuxen och jämbördig Julia i förhållande till Leos Romeo.

För i just den här versionen av pjäsen tycker jag att det funkar så otroligt bra med en något oskyldigare och naivare Julia, ett flickebarn på gränsen till kvinna som blir blixtförälskad i den vackre pojken som kraschat hennes pappas extravaganta fest. Claire Danes är söt som socker och vän utan att bli våpig. Både hon och Leo lyckas övertyga med en himlastormande fjortisförälskelse, vilkeni sann 15-1600-talsanda resulterar i bröllop inom 24 timmar efter att de träffats för första gången.

Men dessa två huvudrollsinnehavare är inte de enda, närmast osannolika, fullträffarna på filmens rollista. I den lilla rollen som Julias andre friare, Dave Paris, ser vi supersympatiske Paul Rudd i sin tredje filmroll någonsin. En viktigare del i historien utgörs av Romeos BFF Mercutio, formidabelt over-the-top-spelad av Harold Perrineau som på 00-talet skulle gå vidare till att bli Link med hela Matrix-publiken. Lika mycket over-the-top, men med en helt annan stil får vi från John Leguizamo i rollen som Julias kusin och Mercutios baneman Tybalt. De två familjernas överhuvuden får inget enormt utrymme (pjäsen heter ju trots allt Romeo och Julia, inte Romeo och Julias fäder) men länder en icke oviktig atmosfär av gravitas i form av Paul Sorvino som Fulgencio Capulet och Brian Dennehy som Ted Montague.

Det finns dock mer att hämta från Romeo + Juliet än bara rollistan. ”Over the top” skulle faktiskt kunna användas för att beskriva hela produktionen – Luhrmann startar sin film i 110 knyck och fortsätter sedan att gasa på för fullt och jag kan inte låta bli att charmas av det fullkomligt skamlösa överdådet. Det är skrik och gråt och tandagnisslan och tonårsångest och känslomässiga utrop till höger och vänster. Fyrverkerier och änglavingar. Av någon outgrundlig anledning får filmen Shakespeares ålderdomliga engelska, späckad med ”thy” och ”thee”, att samspela oväntat sömlöst med 90-tals-gäng-jargong och poserande.

Romeo + Juliet står konstant och vinglar på gränsen till det skrattretande och löjliga men Luhrmann, tillsammans med sina skådisar, lyckas hela tiden räta upp produktionen precis lagom mycket. Det är en film jag tjusas av och skrattar med, istället för åt.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)”

Oz the Great and Powerful (2013)

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Fortsätt läsa ”Oz the Great and Powerful (2013)”

L’uomo senza memoria (1974)

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Fortsätt läsa ”L’uomo senza memoria (1974)”

Venom (2018)

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Fortsätt läsa ”Venom (2018)”

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)”

The Hudsucker Proxy (1994)

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Fortsätt läsa ”The Hudsucker Proxy (1994)”

Evil Dead (2013)

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Fortsätt läsa ”Evil Dead (2013)”

Nice to C you again: Hell or High Water (2016)

hell-or-high-water

Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2016.

Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem.  Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.

Fortsätt läsa ”Nice to C you again: Hell or High Water (2016)”

The Possession (2012)

Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska The Rite, nu är det dansken Ole Bornedal som istället vänt sig till den judiska tron i The Possession. Håfström lyckades halvbra med sin effort, skulle Bornedal slå honom på fingrarna? Spänningen var olidlig!

Fortsätt läsa ”The Possession (2012)”