Near Darkalt. titel: Natten har sitt pris

Sökes: Kille som gillar långa promenader under stjärnorna och att slappa på dagen. Inga vegetarianer!

Finnes: Romantisk vampyrtjej

Den mystiska Mae kommer som sänd från himlen till den lilla lantishålan. Caleb raggar strax upp henne och de spenderar en magisk natt tillsammans även om Mae håller sig lite på avstånd. Caleb tycker att hon får bjuda till lite och tvingar till sig en kyss för att han ska skjutsa henne hem innan soluppgången. Han får vad han bad om och sedan lite till…

Maes vampyr”familj” tar sig motvilligt an Caleb och ger honom en vecka för att bevisa att han kan vara en av dem. Vilket i praktiken innebär att döda en människa, något som Caleb inte har den minsta lust till. Men vad göra när kroppens behov av mänskligt blod blir allt för stort?

När jag letade runt på nätet efter vampyrfilmstopplistor var det en som ofta dök upp tillsammans med Coppolas Dracula och Interview with the Vampire. Det visade sig att självaste Kathryn Bigelow (nästan) startade sin karriär med denna Near Dark, en slags blandning av western och romantisk vampyrfilm.

Manus är skrivet av Eric ”The Hitcher” Red och inga mindre än Tangerine Dream står för ett riktigt bra samt suggestivt electronica-score. Vi möter dessutom en hel del välbekanta ansikten med Lance Henriksens vampyrledare Jesse (”Let’s put it this way, I fought for the south…”) i spetsen. Hans partner Diamondback spelas av Jenette Goldstein, sannolikt mer känd som PFC Jenette Vasquez i Aliens.

Lance och Jenette har i sin tur med sig en annan kompis från samma film. Alla fans av PFC Hudson torde jubla över Bill Paxtons Severen eftersom vampyren med sin kaxighet och ligistattityd inte påminner så lite om marinsoldaten. Caleb spelas i sin tur av Adrian Pasdar som kanske inte är så känd men som däremot påminner en hel del om Jake Gyllenhaal i Brokeback Mountain i sin svarta cowboyhatt.

Jag ska väl inte påstå att Near Dark vare sig är den bästa eller snyggaste vampyrfilm jag någonsin sett men om inte annat har den en ovanligt medveten visuell stil. Om man sedan tycker att det funkar med hjälteryttare i motljus och lite halvtrashiga vampyrer är en annan sak.

Effekter
Eftersom vampyrerna i klassisk ordning inte tål dagsljuset är det mycket fokus på eld och brännskador vilka generellt ser rätt snygga (alltså realistiska) ut. Annars är det mest squibs eftersom alla människor förgäves försöker skjuta vampyrerna.

Coolhet
Nja, dåligt med den varan här tycker jag. Eftersom jag inte tillhör PFC Hudsons fanbase framstår Severen bara som en rätt högljudd och jobbig typ. Gamlingen Jesse är blek när det kommer till kritan och Caleb har bara ögon för sin Mae.

Vampyrtyp
Hela det ursprungliga vampyrgänget är utan tvivel monstervampyrer. Inte bara dödar de de människor som behövs för att stilla blodtörsten, de tycker om att leka med sina offer. Att försätta sig i en situation där stora, starka karlar med vapen inbillar sig att de har övertaget är höjden av underhållning för de här typerna.

Caleb är som sagt inte av samma skrot och korn, han vill inte döda människor för sin egen överlevnads skull och tycks också vara riktigt duktig på att stå emot blodets lockrop. Han skulle mycket väl kunna vara en tidig humanvampyr i stil med Anne Rices gnällspik Louis.

Förörvarna
Det lilla gänget verkar vara ganska ensamma och utsatta i sitt vampyrskap. De bara låtsas vara en familj och man får intrycket av att de håller ihop av ren nödvändighet mer än något annat. En intressant detalj var barnvampyren Homer som finner samma plåga i sin barnsliga kropp som föregångaren Claudia. Han vill mer än något annat ha en följeslagare som är lika ung som han själv.

Familjen
Near Dark innehåller två olika familjer och det är ingen större tveksamhet kring vilken av dessa som är att föredra. Dels har vi Calebs biologiska familj som får vara hans räddning, både genom att de letar reda på sin förlorade son och gör honom frisk igen. Dels har vi den artificiella och dysfunktionella vampyrfamiljen som dödar människor, njuter av det och dessutom vill tvinga Caleb att döda människor.

Penetrationen
Återigen är det ingen större tveksamhet vad blodsugarakten blir ett surrogat för, men intressant nog bara vissa former av blodsugande. Alla vampyrernas dödande är ren slakt men utbytet av kroppsvätskor mellan Caleb och Mae blir till sweet, sweet love. Scenen där hon låter honom suga hennes handled mot en fond av arbetande oljepumpar blir nästan rar i sin övertydlighet. Det är dock en artificiellt underhållen kärlek som bara kan bli fullkomlig och rätt när de bägge kastar av sig vampyrförbannelsen.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser