En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.

Fast det är ju inte riktigt sant. Det engelska missnöjet födde inte bara surrealistisk humor utan faktiskt också revolution och upplopp som krävde sina offer. Det är bara det att suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt traditionellt har setts med ett visst milt överseende, typ ”låt dem hållas…” Suffragetter framställs inte sällan som lätt tossiga, ungefär som hemmafrun Winifred Banks i Mary Poppins, vilken mest tycks använda rörelsen som ett slags fritidsintresse.

Men för de inblandade fördes kampen förstås på blodigt allvar. Maude Watts är en ung kvinna som bokstavligt talat fötts in i tvätteriindustrin. Till en början verkar hon nästan inte ens själv veta varför hon börjar delta på möten men allt eftersom etablissemanget sätter åt tumskruvarna och det omgivande samhället markerar hur skamligt Maude beter sig blir hon allt mer radikaliserad.

Carey Mulligans Maude sitter i dubbelt underläge eftersom hon är en kvinna av arbetarklassen. Suffragette visar på ett ganska bra sätt hur inarbetat det kvinnliga underläget var i London anno 1912. Ben Wishaw är Maudes make Sonny och inledningsvis verkar han vara en riktig hedersknyffel. Han varken horar eller super och är kärleksfull mot sonen George. Men när det hettar till blir även han det rådande samhällets spegelbild i åsikten att Maudes främsta plikt är mot man och barn snarare än sig själv eller ett kvinnligt systerskap. En betydligt vedervärdigare man är tvätteriföreståndaren Taylor som tycks anse att det ingår i hans arbetsförmåner att ta för sig bland tvätteriets kvinnliga personal.

Polisen som plockas in för att bekämpa de obstinata kvinnorna spelas av Brendan Gleeson och riktigt var han står i frågan är svårt att få klart för sig. Han framstår mest som en pragmatisk man som redan tidigare kunnat se hur futilt det är att sätta hårt mot hårt i sin kamp mot de feniska rebellerna på Irland.

Men Suffragette vill visa hur Maude beger sig längre och längre in i suffragettrörelsens mer militanta kretsar (”deeds, not words”) och vägen dit snitslas av allt hårdare metoder från de styrande skikten. Hon arresteras under en demonstration som urartar till ett upplopp, under sin fängelsevistelse hungerstrejkar hon och blir tvångsmatad (tro mig, man vill inte bli tvångsmatad enligt 1912-modellen) och hon blir utpressad för att agera som tjallare och infiltratör. Men den kanske största skillnaden för denna i grunden enkla kvinna som från början inte alls hyste några ideologiska sympatier är att hon blir ett offer för dåtidens hederskultur som gör att både Sonny och snart nog alla som inte själva tillhör Rörelsen förskjuter och fördömer henne.

Jag hade faktiskt önskat lite mer problematiserande av det faktum att suffragetterna ändå var någon form av terrorister eftersom det nu en gång för alla är ett högaktuellt ämne. Filmen ställer väldigt tydligt upp de maktlösa kvinnorna mot ett maktfullkomligt samhälle och pekar redan inledningsvis på det faktum att alla tidigare försök till samtal och diskussion kring kvinnors rösträtt varit resultatlösa. Det är alltid etablissemanget som så att säga skjuter först och jag tycker att det är uppenbart att vi som tittare ska nicka i samförstånd när suffragetterna mer eller mindre ”tvingas” ta till allt våldsammare metoder för att göra sin röst hörd.

Själva berättandet är kanske inte remarkabelt fantasifullt, vi får följa hur reaktion och motreaktion radas upp till ett förväntat pärlband och många meningsutbyten beskrivs genom att kameran intervjumässigt växlar fram och tillbaka mellan de två samtalande. Men Suffragette är ändå en stabil och pålitlig BOATS som skulle pryda sin plats på vilket (idé)historiskt filmseminarium som helst. Det tidiga 1900-tals-East End är omsorgsfullt rekonstruerat och känns trovärdigt vad gäller så väl kostymer som gator, tvätteriet och de personer som befolkar det.

Annonser