You are currently browsing the tag archive for the ‘Christoph Waltz’ tag.
10. Till det som är vackert
Det tog mig ett tag att komma fram till både Lisa Langseth och Alicia Vikanders gemensamma debut. Trots alla efterföljande och mer uppmärksammade filmer undrar jag om detta inte är min favorit bland Vikanders roller. Hon borde få bli förbannad oftare.
”Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen.” (Regissör Lisa Langseth om rollfiguren Katarina)
9. Monsters vs Aliens
Det kom flera bra animerade filmer detta år, men jag skulle vilja lyfta denna charmiga drift med klassiska monster- och scifi-filmer lite extra eftersom jag upplever att den ibland hamnar i skymundan. Också för att den klarar genusbalansen betydligt elegantare än konkurrenterna Up och Cloudy… Läs hela inlägget här »
Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?
Ibland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.
alt. titel: The H8ful Eight
Till det avlägset belägna raststället och vägkrogen Minnie’s Haberdashery flyr åtta främlingar och en kusk undan en svår snöstorm som drar genom Wyomings karga bergslandskap. Det har inte hunnit gå särskilt många år sedan det amerikanska inbördeskriget avslutades och stämningen blir aningens spänd när det visar sig att en av de åtta är klädd i grå officersuniform medan en annan inte bara är klädd i en blå vapenrock utan dessutom har en hudfärg som är distinkt icke-vit.
Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.
Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.
I ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).
Fanfar! Det är ett sant nöje att kunna presentera bloggens första comborecension. Härmed introduceras min käre make och främsta filmsällskap: Anders. Han har tidigare gjort sin närvaro känd på bloggen genom att designa en massa awesome headers. I förra veckan gick vi på bio och var väl inte helt överens på vägen hem. Häpp: comborecension. Anders kommentarer är kursiverade. Två till priset av en, mycket nöje.
***
Från att ha varit rätt pepp på Django Unchained började detta tillstånd sakta men säkert nötas bort av alla förbehållslösa bloggkramar. En viss skepsis (eller bara önskan att vara allmänt anti, your pick) infann sig — så bra kunde den väl ändå inte vara?
That’s what HE said!