You are currently browsing the tag archive for the ‘Jesus’ tag.
Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.
”Passionen” är helt enkelt ett annat ord för Kristi lidande och död på korset såsom det berättas i de fyra evangelierna. Regissör och manusförfattare Mel Gibson kastar sina tittare rakt in i Getsemanes trädgård där Jesus bli arresterad och låter oss sedan vare sig vi vill eller inte uppleva en rejäl portion lidande.
Gibson har sagt att hans främsta prioritet när han gjorde filmen var att förhålla sig trogen till evangelierna. Själv har jag som icketroende och definitivt icke-ivrig bibelläsare svårt att avgöra vad i Gibsons berättelse som tillhör evangelierna och vad som blivit mer av en tradition som funnits med så långt tillbaka att man kanske tror att de tillhör evangelierna.
Oavsett vilket checkar Gibsons bilder av de flesta mer eller mindre välbekanta hållpunkterna och föremålen – törnekronan, Golgatavandringen, svetteduken, piskrappen, orden på korset och spikarna. Det ska väl först som sist erkännas att The Passion of the Christ är en otroligt snygg film, på samma sätt som Apocalypto var det. Gibson har öga för detaljer (och en sannskyldig förkärlek för slow motion), det intressanta är väl att han allt som oftast väljer att vända det ögat mot kroppar som får utstå den mest brutala av tortyr.
För om The Last Temptation of Christ var en film om Jesus religiösa, psykologiska eller moraliska lidanden är detta mer eller mindre uteslutande en film om hans fysiska lidanden. I det avseendet gör förstås Jim Caviezel och hans kropp en helt fantastisk prestation, ganska snart är han inte stort mer än en bruten och sargad man med hasande steg, svullna läppar, sluddrande tal och igenmurade ögon. Redan när han begynner sin Golgatavandring känns det helt osannolikt att en enda människokropp kan ta så fruktansvärt mycket stryk.
Problemen i denna framställning blir förstås ganska givna – vad ger den mig som icketroende? Förutom två timmar av en allt mer torterad kropp på ett sätt som antagligen gjort David Cronenburg grön av avund. Jag upplever att The Passion… är en film för de redan frälsta (heh…)
Bara de torde kunna få ut någonting mer än det rent fysiska av Jesu lidanden. Gibson själv ska ha sagt att detta är en film som handlar om hopp och kärlek, att man ska få styrka från det faktum att Jesus led så fruktansvärt mycket för mänskligheten. Själv skulle jag kunna tänka mig att den funkar precis lika bra som tidernas guilt trip.
The Passion… ger oss icketroende ingen som helst hjälp på vägen att på något slags psykologiskt plan förstå vad som gör att en människa kan ta så mycket stryk. Det enda som sätter in filmens ”handling” i något slags sammanhang är om man går in i tittningen med den förutfattade meningen att vi nu ska få se Människosonen ta på sig världens lidande för att våra förmenta synder ska kunna förlåtas.
Ledsen Mel, men jag köper inte det. Vilket i sin tur leder till att jag efter ett tag faktiskt inte längre tycker att det blir så himla spännande att titta på hur de elaka soldaterna skrattar åt den skadade mannen. Ärligt, de romerska soldaterna som tog hand om korsfästningsbrottslingar verkar tycka att de har världshistoriens roligaste jobb. De får piska och håna folk och bli nedstänkta med blod – what’s not to like?!
The Passion… är en otvetydigt välgjord film som inledningsvis lyckades vara riktigt suggestiv men som sedan klänger sig fast vid evangelierna lika troget som Jesus vid sitt kors. Det är ingen film som är det minsta intresserad av att hjälpa sina tittare förstå vad det är som händer eller varför.
Annonser
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
Så det var väl bara att bita ihop. Man ska ju lida lite när det är påsk. Men det blir snart uppenbart att jag aldrig kommer att lida lika mycket som Willem Dafoes Jesus. Oj, vad han lider. Till en början i alla fall och då tycker jag fortfarande att det är rätt intressant.
Jesus är nämligen en kille som hör röster och får svårartade krampanfall. Han våndas enormt över att han egentligen inte alls lever ett gudsfruktigt liv för att han vill det, utan för att han inte vågar sätta sig upp mot vare sig världslig eller gudomlig överhet. Riktigt vad som därmed skiljer honom från alla andra tusentals kristna som under historiens lopp hållits i schack just på grund av denna effektiva rädsla förstår jag inte riktigt men vi ska kanske lämna det just nu.
Det här var ju en rätt spännande upptakt – Jesus är alltså inte Guds son, utan någon som egentligen är psykiskt sjuk? Inte heller det särskilt unikt bland historiens olika profeter skulle jag kunna tänka mig.
Men snart börjar det komma igång en historia som åtminstone för min del känns någorlunda bekant. Jesus håller sin bergspredikan, blir döpt av Johannes, ger blinda synen tillbaka, återuppväcker Lazarus och kastar ut månglarna ur templet.
Vare sig manuset eller regissör Martin Scorsese verkar dock särskilt intresserade av att sätta in alla dessa välbekanta bibliska händelser i något slags historiskt eller psykologiskt sammanhang. Plötsligt får Jesus en uppenbarelse som gör att han inte längre lider av att höra Guds röst i sitt huvud utan börjar prata om att kärlek är den enda grunden för riktig förändring. Sedan får han en annan uppenbarelse som gör att han istället ber folket följa yxans väg men särskilt våldsamt blir det egentligen aldrig.
Det blir för mig som tittare aldrig klart rent psykologiskt hur Jesus kan skilja mellan alla dessa uppenbarelser och frestelser eftersom en del av dem kommer från Satan och därmed inte alls är att lita på. I den bemärkelsen kan jag inte uppfatta The Last… som något annat än en beskrivning av bibelns berättelser om Jesus och hans äventyr.
Filmens avslutning ska tydligen ha varit något som djupt upprörde den kristna världen där i slutet av 80-talet (bland annat brandhärjades en parisisk biograf) så jag led på, höll ut för att få en rejäl pay off. Men den blir det förstås inget av och varför är jag ens förvånad, det är ju religiöse Scorsese vi snackar om här?
När Jesus hänger på korset, fullt medveten om att han offrar sig för mänsklighetens fromma (så är hans offer då egentligen lika mycket värt?), blir han erbjuden att hoppa ned och fortsätta leva som en vanlig man – ”You’ve done enough”. Därefter får vi i en slags fast forward se Jesus leva med olika kvinnor (äktenskapets fullbordan tillsammans med Barbara Hersheys Maria Magdalena ska tydligen ha varit gnistan som tände brandbomben inne på den där parisiska biografen) tills dess att han är gammal och ligger på sin dödsbädd.
Då kommer Judas och anklagar sin gamle vän för att ha tagit den enkla vägen ut. Eftersom livet i Judéen verkar rätt pestigt just då är det inte särskilt svårt att uppfatta problemet som det faktum att Jesus faktiskt inte dog på korset. Först då fattar vår huvudperson galoppen och återvänder alltså för att verkligen dö för mänskligheten. The End.
Jaha?! Med tanke på att Jesus måste få det uttryckligen förklarat att hans korsdöd är ett slags icke förhandlingsbart krav som han (genom djävulens försorg?) försökt undkomma vet jag inte om jag uppfattar det som särskilt storslaget att han finner sig i sitt öde.
Visuellt hade nog The Last… kunnat vara en större upplevelse om det inte varit för att den version jag hade att tillgå var en nostalgiosande heminspelad VHS-kassett vilken sannolikt har minst 20 år på nacken. Jag tycker mig dock kunna utläsa att Scorsese gör en hel del av kontrasteringen mellan gul sand och rött blod.
Så nej, religiöst och filosofiskt vet jag inte om jag fick så värst mycket ut av The Last… Å andra sidan kan jag svårligen tänka mig en skådis med ett bättre ansikte för religiös fanatism än Willem Dafoe med sina skarpskurna drag. Även en illande rödhårig Harvey Keitel är bra som Judas, inte minst i scenerna tillsammans med Dafoe. Deras samspel känns både mänskligt och genuint i en film som handlar om allt annat än det.
I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!
En historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.
Det är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.
Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).
För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.
***
Bästa titel
Läs hela inlägget här »
Charlton Heston kör omkring på övergivna stadsgator. När hans bil får punktering (genom ganska vårdslöst körande från hans sida måste erkännas) är det bara att knalla in till närmsta bilhandlare, slänga lite käft med den mumifierade försäljaren och med några längtansfulla blickar på den obligatoriska pin-upkalendern (hey, it’s the 70s!) braka rätt ut genom skyltfönstret med den nya kärran (bensinbrist, vad är det?).
Arne Dahl är enligt mitt förmenande en av Sveriges bästa deckarförfattare och hans serie om A-gruppen mäter sig gott mot mästerverk som Romanen om ett brott. Nu var jag allt lite nyfiken på att se om författaren bakom pseudonymen, Jan Arnald, skulle kunna åstadkomma något liknande utanför genren.
Ferry och Mirra träffades för tjugo år sedan på Australiens sydöstkust, Ninety Mile Beach. Ett allt för kort möte men som ändå påverkade dem tillräckligt mycket för att lova varandra att de skulle träffas där igen om…just det, tjugo år.
alt. titel: Idioten, The Idiot
Om Kurosawas mästerverk Rashômon utforskade människans drivkrafter utifrån själviska motiv fokuserar han i Idioten mer på det motsatta spektrat. Vad kännetecknar sann godhet? Total uppoffran för andra människor rent fysiskt? Nonchalerande av den egna bekvämligheten? Att närma sig varje medmänniska på hans eller hennes villkor? Och hur skulle en person som besatt denna sanna godhet ses av andra? Uttalanden som ”Han är ju så snäll att han är dum” är inte helt ovanliga. Fjodor Dostojevskij försökte besvara den frågan i sin mastodontroman Idioten och historien om Prins Mysjkin blir i Akira Kurosawas händer historien om den blide Kameda.
That’s what HE said!