You are currently browsing the tag archive for the ‘Jesus’ tag.

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Amerikanska talkshows var alltså inget välbekant koncept men det gick rätt snabbt att i alla fall få pejl på vem den där Oprah var. Men så en dag dök det upp en talkshow som inte var som andra talkshows, ledd av en man vid namn Jerry Springer. Publiken var mer högljudd, gästerna trashigare och mer tragiska. Det var svårt att bestämma sig för om den där tragiska stämningen förstärktes eller lättades upp av det faktum att vissa gäster helt plötsligt hamnade i handgemäng med varandra. Först blev man förstås chockad över att sådant kunde få tillåtas men ganska snart insåg man att de där ”slagsmålen” mellan både gäster och publik sannolikt var lika överlagda och regisserade som wrestlingmatcher.

Jerry Springer tycks knappast leva i någon förnekelse av vad hans show innehåller: ”It’s just a show. It’s not the end of Western Civilization. It’s chewing gum”. Han har också spelat sig själv i så väl X-files-avsnitt (“The post-modern Prometheus”) som den andra Austin Powers-filmen. Däremot har han inte spelat huvudrollen i den brittiska musikalen som bär hans namn. Han har dock sett den och intygade att det var en bisarr upplevelse att se en musikal som handlade om honom själv plus att det var nervöst att publiken mest tittade på honom för att se hur han skulle reagera på vad som hände på scen.

Vad händer då på scen (ety Jerry Springer: The Opera är ingen ”riktig” film utan en filmatiserad scenföreställning)? Till att börja med framstår historien som vilken Jerry Springer-parodi som helst som aldrig kan bli en parodi eftersom verkligheten konstant ser till att överträffa dikten i form av människospillror som tydligen är beredda att erkänna vad som helst för en flygresa till Chicago och ett par minutrar framför TV-kamerorna.

Publiken hungrar efter att se ”jilted lesbians”, ”chick with a dick” och ”some fighting” och Jerry gör dem inte besvikna. Framför TV-kamerorna paraderar Dwight som bedragit Peaches med Zandra och Zandra med Tremont, Montel som är blöjfetischist och hillbilly-Shawntel som vill bli strippa. Men den avskedade uppvärmningsartisten Jonathan hungrar efter hämnd och ser till att Jerry blir skjuten under en kaosartad upplösning av programmet.

Nu förflyttas Jerry, tillsammans med livvakten Steve, till ett slags limbo där han till slut blir approcherad av Satan själv som vill att han ska göra ett program nere i helvetet och lösa konflikten mellan honom samt himlasnubbarna Jesus och Gud. Jerry kan förstås vägra men priset för det är i så fall att bli ”fucked up the ass with barbed wire”.

Det här kanske det mest utmärkande för Jerry Springer: The Opera, det svärs en helvetiskt massa. Gästernas återkommande omkväde vid alla avslöjandena är ”What the fucking fuck?!”. Men enbart svordomar ingen musikal gör och jag vet inte om det här var så underhållande som jag kanske hade hoppats.

Som sagt, den inledande showen skiljer sig inte på något avgörande sätt från vilket avsnitt som helst av den riktiga Jerry Springer-showen i rent humorpotential (även om de stepdansande Ku Klux Klan-medlemmarna var ett underbart inslag). Den show som sedan äger rum nere i helvetet (när de hamnat där kommenterar Jerry till Steve: ”This looks strangely familiar”) är i och för säg en rätt rolig parodi på det välkända konceptet där Jerry får chans att säga de välkända och föga tröstande orden: ”Jesus, you seem upset”. Däremot känner jag mig lite osäker på vilket budskap som ska förmedlas om nu musikalen ska ha något slags budskap.

Både Gud och Jerry får sjunga om att ”It ain’t easy bein’ me” eftersom alla ber dem om saker och sedan ändå klagar på det de får. Är Jerry Springer Gud? Eller handlar det om att vi alla, både gäster och publik, är patetiska losers som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar utan bara vill ha absolution för sedan kunna gå vidare och fortsätta göra korkade grejor? Är personer som Jerry Springer utan skuld i det att de vare sig manar på eller belönar folks idiotier utan bara håller upp en spegel mot det samhälle som vi själva har skapat?

Allt detta kan förstås vara både intressant och sant men som synes tycker i alla fall inte jag att musikalen gör något lysande arbete med att reda i frågorna. Det känns som om musikalskaparna Richard Thomas och Stewart Lee mest tagit chansen att göra en föreställning med en del kluriga rim och en sjujäkla massa svordomar. I princip alla repliker utom Jerrys egna sjungs fram och de är av den där skrikiga typen som jag personligen har väldigt svårt för. Däremot skulle jag kunna tänka mig att detta är en produktion som ger ett helt annat intryck när man sitter på plats i salongen.

Just den här musikalen tror jag att bloggkollegan Filmitch har svårt att toppa idag. Men man vet ju aldrig…

Annonser

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

Läs hela inlägget här »

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Läs hela inlägget här »

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Man of SteelEn historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser