alt. titel: Dune
När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.
På en potentiellt mycket lång färd eftersom produktionsbolaget Legendary ännu inte gett klartecken till en andra del. Det verkar sannolikt att nästa film inte kommer att kunna inledas med en varmt tintad drömsekvens av en vacker flicka, utan det krassa konstaterandet att ”The desert ages a man beyond recognition” eftersom huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet vid det laget är 35 bast, bestämt sig för att börja med bodybuilding och lägga på sig en trettio kilo muskler. (Jo, självklart skrev jag detta innan det proklamerades att det skulle komma en andra del redan 2023…)
Men än så länge är Chalamet förstås perfekt i rollen som en bekymrad, ung ädling à la Hamlet. Eller ok, kanske inte riktigt lika deppig som den danske prinsen men Paul Atreides har utan tvekan en hel del att grubbla över. Som son till den formidable hertig Leto Atreides vill han bevisa sitt värde, både inför sin far och de hårdföra män som tränat honom sedan barnsben. Som son till hertigens konkubin Lady Jessica har han också blivit tränad i mer metafysiska konstarter, vars krafter han ännu inte riktigt förstår eller kontrollerar. Är han verkligen The Chosen One eller inte (det dialogen försöker göra ambivalent signalerar dock allt övrigt i filmen med rödflaggsviftande tydlighet).
Men allt detta ska lösa sig när Paul kommer med sina föräldrar till ökenplaneten Dune. Hertig Leto har utsetts till ny planetförvaltare av den galaktiske kejsaren men det är knappast ett hedersuppdrag. Snarare en dödsdom, vilket Leto är högst medveten om. Dune tillhandahåller nämligen den extremt värdefulla substansen olja ”spice” utan vilken exempelvis internationella intergalaktiska flygresor är omöjliga. Och släkten Harkonnen (de numera före detta förvaltarna) är inte beredda att släppa ifrån sig den guldäggsvärpande gåsen i första taget.
Jag är rätt förtjust i Frank Herberts förlageroman, även om jag alltid sett den som mer av en fantasy än sci fi. Jag upplever att Villeneuve nu försökt spela med bägge dessa bollar samtidigt. Det är mycket fokus på rymdskepp av alla de slag, stora som små, vilket förstås signalerar sci fi. Samtidigt förekommer det fortfarande en rejäl dosis hovintriger och dödliga konspirationer, inte sällan utförda i fladdrande mantlar eller med virvlande svärd, och i mina näsborrar luktar det betydligt mer, säg, Game of Thrones.
Med ett fullkomligt fallerat projekt från Alejandro Jodorowsky, ett…mindre lyckat sådant från David Lynch och en halvdan miniserie började det se ut som om Dune skulle bli en av alla de där ”ofilmbara” böckerna. Men även om det inte ser så snyggt ut att det fram tills premiären varit väldigt tyst om att detta bara är en ”part one”, tycker jag att Villeneuve på det hela taget gjort en riktigt bra adaption av Herberts bok. På samma sätt som Peter Jackson mejslade fram en huvudsaklig händelseutveckling i särskilt första LOTR sparar denna första Dune på det värsta flummet. Däremot gör det mig lite nervös för hur lättsmält del två kommer att vara (om den nu kommer) eftersom jag minns bokens sista halva som rejält snömosig.
Dune är bombastisk och maffig men däremot kanske inte så mänsklig, djuplodande eller subtil (exempelvis jämfört med Villeneuves egna Arrival eller Blade Runner 2049). Där tänker jag dock att i den mån det är problem ligger de redan i förlagan eftersom det är ganska tydligt att Herbert ville skriva en allegori över makt, miljö, politik, religion och olja. Därför känns det inte så förvånande att olja/spice ställs mot det livgivande vattnet och grön växtlighet. Inte heller att Baron Harkonnen vid ett tillfälle ser ut att ta ett oljebad medan de rebelliska Fremen (Kom igen Frank Herbert, ”free men”?! Du skulle väl i alla fall kunna försöka att skruva till det mer än så?) utvecklat vattenbaserade ritualer av varierande komplexitet.
Villeneuve bjöd på dryga två timmar schysst underhållning i biofåtöljen men det är nog främst det visuella jag kommer att bära med mig. Trollsländefarkosterna. Exploderande och kraschlandande rymdskepp i den svarta natten. En stor maskin som försvinner i ett ännu större nåltandsförsett gap. Särskilt den sista bilden bekräftar tyvärr att Herberts påhitt med ”sandmaskar” är något som funkar betydligt bättre i skrift än på vita duken. Det är svårt att undkomma associationer till sjögurkor. Eller anus.
Jag är ganska sen på bollen, så jag har många filmspanarbloggföregångare: Filmitch, Movies-Noir, Jojjenito och Fripps filmrevyer. Plus poddarna Nätrullarna och Snacka om film!
Rörliga bilder och tryckta ord 
Enligt shinypodden är del två godkänd för produktion och ska komma 2023 https://www.imdb.com/title/tt15239678 . Jag brukar hålla med om och ta till mig mycket av dina analyser, men jag tycker definitivt att Dune 1 är betydligt bättre än både den hemska FN globalistpropagandan Arrival och polygon-Blade Runner. Betyg 3 är rimligt, men eftersom du ger halva betyg får den det av mig, 2½.
Hå hå ja ja vad jag tycker vet du redan snygg men ack så trist – kommer nog se tvåan men då i hemmets vrå där jag kan pausa för bensträckare 😉
@Tveitt: Jo, det var ju därför jag lade till brasklappen. Jag tyckte ändå att det kunde vara en rolig tidsmarkör att behålla synpunkten eftersom det var ganska stora frågetecken innan det blev klart att det i bästa fall kommer en andar del om redan två år. Och det brukar ju bli mer intressant om man inte är överens om allt, inte sant 😉
@Filmitch: Som sagt, jag skulle kanske inte satsa på att tvåan blir mer intressant. Beror väl lite på var Villeneuve lägger sin mumbojumbo-new age-nivå 🙂
Ja, det är helt klart de (audio)visuella maffigheterna som jag tar med mig, och som fick mig att sjunka in i Dunes värld. Det räckte för betyget 4/5. Apropå the Fremen så förstår jag inte hur vi kunde missa den kopplingen (free men!) i vår podd. Vi svamlade om ”främmande” men det är ju ett svenskt ord. 😂
Tack för både blogg- och podd-ping! 🙂
@Jojjenito: Det är mänskligt att fela. Ibland iaf 😉
Jag blev likt Jojje helt blown away av världsbygget, designen på ALLT, och inte minst ljuddesignen. Det var så högt och aggressivt ljud inne i IMAX-salongen att jag nästan fick ont i kroppen. Bra skit!
Men de som oftast så viktiga karaktärerna och deras relationer blev inte väl utvecklade i filmen. De blev väl etablerade, men jag fick inte nån bra känsla för dem. Det skrapades lite på ytan bara. Men jag hoppas och tror att det kommer bli bättre under andra (och tredje?) filmen.
Kul att läsa dina åsikter eftersom du är en av få jag känner som läst boken. Den har ju uppenbarligen inspirerat en viss dagsaktuell fantasyserie som visas på streaming… 🙂
Tack för pingen! 😀
@Henke: Tack själv för matig kommentar 🙂 Jag hade inte tillgång till IMAX men gick istället och såg den två gånger för att riktigt kunna koncentrera mig på det maffiga.
I den mån rollfigurernas personligheter och relation ska utvecklas kommer det att ligga på manusförfattarna iom att Herbert i mina ögon förlitat sig mer på typer (ex chosen one) än personer. Högst tveksamt om bokens andra del innehåller material som kan dras ut på två filmer…
Kopplingarna mellan Dune och WoT får du hemskt gärna utveckla i podden någon gång, för utifrån det jag har hört i ert snack ser jag väldigt lite Dune i det hela.
Hej igen. 🙂 Håller i stort sett med. Nej, det finns inte så mycket djup. Tror att ett problem är att man skalar bort beskrivningar, undertext och framförallt dialog. Vi kommer inte karaktärerna speciellt nära. De känns mera som yta. Mera nyans är vad jag själv saknar. Det blir också lite väl stiliserat när alla har typ samma kläder. Och jo, inspelningarna av del två är planerade att starta alldeles snart.
@David: Det var ett tag sedan 🙂 Jag uppfattar att Villeneuve har tagit fram själva skeendet. Uppfattar kanske inte att det finns så mycket av psykologi i förlagan men däremot får ju sådant som filosofi och politik struka på foten
Jo, det var ju några år sedan jag drev sajten aktivt, det är först nu jag orkat börja ta itu med den ordentligt (efter ett par gånger intrång och hackning som tog mycket kraft och energi). Så jag försöker komma igång med mera frekventa uppdateringar. Och så försöker jag uppdatera mig lite om vad som händer i film-bloggosfären. Du har min uppriktiga beundran för att du fortfarande håller igång så konsekvent. 😉
… Angående filmen, nej psykologi är nog fel ord. Men det finns en hel del beskrivningar och även dialog i boken som jag uppfattar ger karaktärerna mera nyans och djup. Tycker det blir för korthugget här som det iofs ofta blir i adaptioner. Men det är nog mest mer av dialogen som jag saknar från boken.
@David: Tack, vi är några stycken som fortfarande hänger i 🙂 Jag är iofs ganska förtjust i Herberts Dune men är samtidigt så pass förtjust i ”en bra historia” att jag inte har några större problem med vad Villeneuve gjorde i denna första del eller ecxempelvis som Peter Jackson hanterade LOTR