You are currently browsing the tag archive for the ‘Star Trek’ tag.
Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?
Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.
Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.
***
Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!
alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century
Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.
Jag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.
Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.
Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.
Jag är det första att erkänna att produktionsbolaget The Asylum från gång till annan och under rätt omständigheter kan klämma ur sig hyfsat underhållande filmer. Men ändå är det som om man mentalt stålsätter sig när namnet tonar fram i förtexterna och den här gången visade det sig vara välbehövligt…
That’s what HE said!