Australasiatisk, europeisk fyrkant, extemporerad, impromptu, jes, Lincoln-Douglas, mace…
Och då är detta ändå bara ett axplock i den överraskande rika floran av olika sätt att utkämpa en strid med enbart ord, vilken bedöms utifrån “innehåll, stil och strategi”. Ni vet, den där lätt märkliga företeelsen som inte minst amerikaner tycks så förtjusta i – debatt-tävlingar.
The Great Debaters berättar den (nästan) sanna historien om hur debatt-laget vid det svarta Wiley College kom att möta laget vid det kritvita Harvard. Inte så särdeles märkvärdigt om året inte hade varit 1935 och det fortfarande var högst aktuellt med både Jim Crow-lagar och lynchningar. Inte minst i Texas, hemstaten för Wiley College.
Historien och den historiska kontexten berättas främst genom tre av lagets medlemmar och deras tränare – läraren, poeten och fackföreningsagitatorn Melvin B. Tolson. I den mån The Great Debaters har en huvudperson är det emellertid i den unge James Farmer Jr., son till professorn James Farmer Sr. (den förste svarte mannen i Texas att få en doktorsgrad (vilket förstås inte hindrar honom från att bli tilltalad “boy” av vilken grisbonde som helst, bara så länge grisbonden är vit)). James Jr. har som synes en hel del att leva upp till, särskilt som han bara är 14 bast mitt bland alla collegestudenterna.
Föga förvånande faller lillgrabben handlöst för lagkamraten Samantha Booke som drömmer om att bli jurist. Samantha friendzonar dock snabbt den valpige uppvaktaren till förmån för lagets tredje medlem, Henry Lowe. En arg ung man, smart men med något av en bad boy-aura. Det vill säga kattmynta för smarta kvinns som Samantha.
Det dröjer ett tag innan jag kommer underfund med vad The Great Debaters påminner mig om – en musikal som utspelas inom ramen för, säg, en teater, en filminspelning eller en artist-skola. Det vill säga, en miljö som i sig självt ger anledning till att när som helst kunna slänga in ett sång-och-dans-nummer.
I fallet med Denzel Washingtons andra film som regissör är det emellertid inte sång-och-dans-nummer som står i fokus, utan brandtal. Det är knappast någon slump att enda gången vi får se laget utkämpa någon av sina ordstrider är när utgångspunkten är något i stil med “Civil disobedience is wrong”.
En snabb blick i backspegeln på Denzel Washingtons karriär gör det lätt att se en skådis som är märkbart svag för BOATS och biografi-filmer, gärna sådana som handlar om amerikansk segregation och rasism. Hans femte filmroll var porträttet av den sydafrikanske anti-apartheid-aktivisten Steven Biko, tio år senare kom Malcolm X. Så i det avseendet sticker The Great Debaters inte ut det allra minsta i Washingtons filmografi.
Annars kan man fråga sig om man ska se konspiratoriskt på det faktum att av de två filmerna som skådisen hade en roll i 2007, så var det den om en kriminell svart man som fick mest uppmärksamhet. The Great Debaters delar nämligen premiär-år med American Gangster. Eller också är det så enkelt att en film regisserad av Ridley Scott smäller högre än en regisserad av Washington.
Regissören spelar förstås själv rollen som den karismatiske och revolutionäre Tolson, medan Forest Whitaker axlar den stramare professor James Farmer Sr. Hans son, James Jr., spelas av Denzel Whitaker. Inte alls släkt med Forest, men däremot med förnamnet taget från Washington (även om han själv länge trodde att det inte alls var så). De andra lagmedlemmarna spelas av Nate Parker, respektive Junee Smollett.
Denzel Washington är ett namn som borgar för stabilitet och The Great Debaters är inget undantag. Nu finns i och för sig en hel del kompetens även bakom kameran. James Newton Howard har skrivit musiken och fotot är signerat fransmannen Philippe Rousselot, vilken fick en välförtjänt Oscar för arbetet med 90-talaren A River Runs Through It.
Stabilitet finns alltså i överflöd, nytänkande, innovation och upptäckarlusta kanske något mindre så. Men nu tenderar ju BOATS- och biografifilmer en gång för alla att vara produktioner som sällan förhäver sig, utan oftast fokuserar på att berätta sin historia från A till Ö. I det avseendet kanske det ändå märks att Washington inte är lika mycket av veteran bakom, som framför, kameran? Särskilt mot slutet upplever jag nämligen att det förekommer ett par mer än förväntade sekvenser, vilka dessutom egentligen inte behövs för den historia som The Great Debaters vill berätta. Samtidigt är det en både välspelad och intressant historia, som skulle förtjäna lite mer uppmärksamhet.
På 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).
En våldsam flygkrasch. Av 102 passagerare överlever 98. Ren bondtur att inte fler omkom eller är det dags att börja leta efter de fyras dråpare? Berodde kraschen på ett Guds ingripande? Ödet? En sällsynt duktig pilot som ändå lyckades landa sitt plan under närmast osannolika omständigheter? Eller en pilot som genomförde det omöjliga enbart tack vare att han var både packad och hög vid tillfället och därmed inte tänkte efter så mycket?
En enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.
En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.
Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?
Hur ska man egentligen förhålla sig till en film som 
Rörliga bilder och tryckta ord 