You are currently browsing the tag archive for the ‘George Lucas’ tag.

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Och då är det kanske lika så gott att satsa på ett redan etablerat koncept? Men Raimi vore ju inte Raimi om han inte hade stora ambitioner och ett första manusutkast placerade hjälten Ash i medeltiden. Samtidigt Raimi var också van vid att rätta munnen efter matsäcken och när budgeten väl var kirrad (tack vare Stephen King och Dino De Laurentiis) fanns det bara kosing nog att i princip göra en remake av The Evil Dead.

Fast ändå inte riktigt. Den här gången är det bara Ash och flickvännen Linda som kommer till (bryter sig in i?) den ödsligt belägna stugan och inom max fem minuter är skogens onda kraft väckt till liv av boken som nu bytt namn till det mer sinistra Necronomicon Ex Mortis. Linda blir besatt och dekapiterad av Ash spade. Ett drag som inte visar sig vara så smart när Lindas huvud (efter att Ash blivit både nedslagen, besatt och plågad av skogens ondska) biter sig fast i Ash tumme och därmed överför en del av demonsmittan till hans högra hand.

Och vad säger bibeln i en sådan situation? ”Om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den”. Fast Raimi vore ju inte Raimi om han i det läget inte samtidigt ger Ash tillgång till en motorsåg. Ash högerhand fortsätter dock att leva sitt eget liv och kryper snart omkring i väggarna trots den tidigare ägarens försök att hålla kroppsdelen fången med en hink och en trave böcker (varav den översta (förstås) är Hemingways A Farewell to Arms).

Inte så mycket att bygga en hel långfilm på säger ni? Sitt lugnt ned i båten, färska själar för demonerna att knapra i sig är på väg i form av professorsdottern Annie, hennes pojkvän Ed samt rednecktyperna Jake och Bobby Joe (som namnet till trots är en kvinna).

Visst, Evil Dead II är i mångt och mycket ”bara” en mer elaborerad och genomarbetad version av originalet. Men tack vare att Raimi skrev (om) manuset tillsammans med en gammal high school-kompis vid namn Scott Spiegel (senare bland annat producent av Hostel-trilogin) blev stämningen den här gången avgjort mer humoristisk än läskig.

Den här gången ska vi alltså skratta snarare än förfäras när Ash och de andra blir fullkomligt dränkta av blodfontäner med ett tryck som om de kom från en brandspruta. Bruce Campbell repriserar sin Ash från originalet och medan han kanske inte känns helgjuten i rollen som försteälskare (pianospelande och med öppen skjorta, roarrrr…) är han desto bättre på att leverera klassiska oneliners (”Groovy…”) och fysisk humor när han måste kämpa mot sin egen besatta högerhand. Campbell var helt ok i The Evil Dead men här når han en helt ny nivå av naturlig lättsamhet i sitt skådespel.

Och visst skrattar man, i Evil Dead II tycker jag mig än tydligare se Raimis karakteristiska stil av komiskt överdrivet våld och halsbrytande makabriteter (inspirerad av Coenbröderna? Som i sin tur inspirerade Peter Jackson till Braindead?). Det har dessutom funnits betydligt fler dollars att sätta sprätt på när det gäller effekter jämfört med originalet och nog måste man säga att Evil Dead II använt dem till det yttersta.

Bland annat får vi en hel del fina stop motion signerat bland andra Doug Beswick (som tidigare hade jobbat med både The Empire Strikes Back och The Terminator) vilka ger filmen en tydlig air av klassisk Ray Harryhausen. Charmigt! Ska vi namedroppa lite till är Greg Nicotero på make up-sidan också värd ett omnämnande.

Evil Dead II hade så lätt kunnat bli en trött upprepning av en tidigare succé men blir mycket mer än så. Som demonkräckis lämnar den kanske en del övrigt att önska men i alla andra avseenden är den top notch.

Demonstatus:
Föga förvånande har vi förstås samma evil spirits här som i första filmen. Skillnaden är kanske att de den här gången kan besätta enskilda kroppsdelar och verkar ännu mer förtjusta i att håna sina mänskliga offer? Plus uppvisa en eventuell förmåga till hemsökelse av stugan såtillvida det inte bara är hallucinationer från Ash sida? En eventuell demonsmitta funkar dock högst oregelbundet eftersom Bobby Joe sväljer ett helt demonöga utan att förvandlas.

Nu har demonernas mytologi också utvecklats till att de är oerhört intresserade av att äta mänskliga själar. Möjligen vill de också kidnappa själarna till en egen dimension och Necronomicon tjänar därmed som en slags dimensionsportalöppnare. Boken innehåller också en profetia om hur en ”hero from the sky” förgör ondskan. Med hjälp av sin motorsågsarm…

Annonser

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Läs hela inlägget här »

Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.

Läs hela inlägget här »

Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!

***

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMånadens filmspanartema är specialeffekter och det krävdes en hel del grunnande innan jag och min medskrivare kom på och kunde enas om vad vi skulle fokusera på. Men när valet väl var gjort var det så självklart att vi inte riktigt förstod hur vi någonsin kunde ha övervägt något annat.

Star Wars pic 3

Ponera att konstnären Robert Rauschenberg helt plötsligt knallar in på Moderna museet (ok, han skulle behöva återuppstå först) och börjar ändra sitt verk Monogram (jamen, ni vet… Geten, alltså). Han gör det med hänvisning till att han hela tiden tänkt sig att det fyrfota djuren skulle vara omgärdat av ett Scorpion Zero SUV-däck från Pirelli med symmetriskt slitbanemönster, det var bara att ett sådant inte ännu var uppfunnet på 50-talet.

Läs hela inlägget här »

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

ThorJag har inte så mycket koppling till Marvelserien som bär åskgudens namn. Däremot har jag en stark och nostalgisk koppling till nordisk mytologi. Det kräver en del ansträngning under Thors inledande minutrar för att acceptera att det ena har mycket lite med det andra att göra.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Akira Kurosawas dömmar, Dreams, Akira Kurosawa’s Dreams

En liten pojke råkar bli vittne till rävarnas bröllopsprocession i solregnet. Eller råkar och råkar, han verkar springa ut i skogen i akt och mening att se den eftersom hans mamma varnade honom för just det. Hon påpekade också att rävarna inte gillar att ha åskådare. Men hemma igen har han all anledning att ångra sig eftersom modern meddelar att en räv var där och lämnade en hälsning och en kniv till pojken. Om han inte lyckas få rävarnas förlåtelse för sitt etikettsövertramp är han inte välkommen tillbaka hem (och då är det ju rätt uppenbart vad kniven är tänkt att användas till).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den vilda flykten, The Hidden Fortress

Två luggslitna varelser hasar sig genom ett dammigt och ödsligt landskap. Bönderna Tahei och Matashichi har varit soldater hos den förlorande Akizuki-klanen och vet nu inte riktigt vart de är på väg; något hem finns egentligen inte längre, sedan de sålde allt de hade för att kunna köpa vapen. Men självklart kan inte två ensamma före detta soldater undkomma hela arméer som nagelfar trakterna, Tahei och Matashichi blir snart infångade och satta på att gräva efter det guld som erövrarna är säkra på att förlorarna måste ha lämnat efter sig. Bönderna förstår också att erövrarna letar efter den besegrade prinsessan Yuki som lyckats undfly.

Läs hela inlägget här »

Jim Henson: Vill du ställa upp i en dockfilm? Du får spela kung och ha tights på dig…
David Bowie: Bara om jag får framföra mina kackigaste åttiotalslåtar som legat i byrålådan ett tag.
Henson: Bara så du vet, kungens kostym är en skitig garnmoppsperuk och susp. Alla stålar har redan gått till plysch och fuskpäls.
Bowie: Deal, men då vill jag ha obegränsade mängder eyeliner.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg